Varför misslyckas en del av den moderna arkitekturen med sitt estetiska syfte? Och vem ska egentligen bedöma vad som är bra arkitektur och god smak? Malin Lernfelt har intervjuat Ola Nylander och Mark Isitt om vikten av att ta hänsyn till omgivningen, och om problemet med oengagerat byggande.
I nästan alla diskussioner som rör arkitektur och stadsbyggnad finns det någon som hävdar att estetik är irrelevant eller i alla fall att utformning och upplevelser av olika miljöer endast handlar om personliga preferenser.
I december skrev till exempel Gunilla Grahn Hinnfors, ansvarig för stadsutveckling på Västsvenska Handelskammaren i en debattartikel i GP att »debatten borde handla mer om kvalitet än om utseende och ta fasta på stadsmiljön snarare än enskilda hus«.
Hon är långt ifrån ensam om den åsikten. Politiker, byggherrar och kanske framförallt arkitekter som investerat mycket prestige i senmodernistisk arkitektur påtalar ofta att uppropen för en mer klassisk arkitektur bara handlar om tid och nostalgi »efter några decennier tycker vi alltid att tidigare generationers byggda miljöer är vackra och unika«.
En omsorgsfull arkitektur
Inget av det är sant. För det första för att kvalitet och estetik hänger ihop. Staden är dess olika beståndsdelar, och ju fler av dessa som skapar en huvudsakligen negativ känsla hos de människor som lever på eller besöker platsen, desto sämre stadsmiljö.
Det finns idag också relativt mycket forskning – bland annat från Chalmers och brittiska institutet City Streets – som visar att det går att på befolkningsnivå peka ut vad som uppfattas som attraktivt och vackert och i vilka miljöer människor vill bo och leva. Det handlar om skalor, överblickbarhet, detaljrikedom och grönska. Om huskroppar blir för stora och enahanda upplevs det i princip alltid som obehagligt och fult.
Ofta är det just »klassisk arkitektur« som en överhängande majoritet uppskattar. Klassisk arkitektur som begrepp blir ofta utskällt eftersom det, om man ska märka ord, står för så många vitt skilda stilar vilka skiljer sig avsevärt från varandra.
Mannen på gatan skyr ofta den tomhet som arkitekter hyllar som »stramhet« och »enkelhet«
För den som lyfter blicken något bör det dock stå klart att vad som åsyftas med begreppet »klassisk arkitektur« så som det används i samhällsdebatten idag. Det handlar om byggnader som följer de arkitektoniska principer som dominerade fram till mitten av 1900-talet. Symmetri, detaljrikedom, och överblickbara skalor – att det syntes att husen var byggda med omsorgsfullhet och kärlek till skillnad från snabbt uppslängda prefabhus med aluminiumfönster och kala fasader. Något så enkelt som en värdig och intressant avslutning mot himlen och inte platta tak avhuggna vid översta bjälklaget.
Smakdiskrepans
Mannen på gatan skyr ofta den tomhet som arkitekter hyllar som »stramhet« och »enkelhet«. Kanske för att det är han som varje dag skall mötas av de enorma otillgängliga glas och betongstubbar som i allt högre omfattning växer upp i våra städer.
Till följd av sociala mediers framväxt har så kallade vanliga människors åsikter om stadsutveckling och byggnaders utformning på senare år fått allt större genomslag. Att det finns en diskrepans mellan vad folk i allmänhet efterfrågar och vad arkitektkåren håller högt har blivit smärtsamt tydligt. Samtidigt är båda sidor ofta tydliga med att de strävar efter skönhet.
Ta hänsyn till omgivningen
Ola Nylander är professor i arkitektur, samhällsbyggnadsteknik och byggnadsdesign på Chalmers och han instämmer i att det finns en smakdiskrepans.
— Det finns en mängd olika åsikter om vad som är vackert, olika ingångar och olika estetiska uppfattningar. I arkitekturvärlden dikteras dock vad som är god smak i huvudsak av ett antal tidskrifter med en ganska ängslig utblick. Har du som arkitekt blivit upplyft av tidskriften Arkitektur till exempel, ja då är du godkänd, säger han.
Den ursprungliga idén som arkitekten haft blir ofta förvanskad
Ola Nylander påtalar att själva grejen med arkitektur är att det ska vara estetiskt tilltalande. Ändå blir nya hus ofta inte det. Både till följd av moderna byggmaterial som plåt, plast och skivor men framförallt för att den ursprungliga idén som arkitekten haft blir förvanskad. Material och detaljer byts ut och försvinner vid uppförandet. Ofta byts också arkitekten ut. En arkitekt i början och en annan i slutet. Allt för att tjäna pengar och det blir alltid ett sämre resultat. Ibland kan ett hus vara tilltalande på avstånd men kommer man nära syns det att mycket är halvdant gjort.
— När man förtätar och bygger nytt är det viktigt att det som tillkommer kommunicerar med omgivningen. Det är en del av den baskunskap vi lär ut på arkitekturutbildningen. Ett bra exempel är det nya hus som byggts vid Åhmanssonska gården i stadsdelen Majorna i Göteborg. Både arkitekter och en stor del av allmänheten gillar det. Det är ett kaxigt hus, och det är inte likadant som den äldre miljön runt omkring, men det smälter ändå in.
Som motsats till Åhmanssonska gården i Majorna nämner Ola Nylander de prefabricerade hus som Ikea och Skanska låter uppföra inom ramen för konceptet Boklok.
— De ser likadana ut var de än ligger. De tar inte hänsyn till omgivningen alls men detta bryr man sig inte om.
Arkitektur är estetik
En annan person som ofta återkommer till frågan om vår byggda miljös gestaltning är journalisten, författaren och arktiekturkritikern Mark Isitt.
— Jag tror att man måste backa bandet och fråga sig var arkitektur är. I grunden är det estetik, men det tycks man ha glömt bort, det gäller inte längre, säger han
Isitt pekar på »Gestaltad livsmiljö«. Den skrift där regeringen 2018 slog fast en samlad nationell arkitekturpolicy. I den står det bland annat att »Arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön.«
Debatten om smak och modernistisk kontra klassisk stil blir därför ganska kontraproduktiv. Det är bättre att prata om vad som berör
— Estetiken, designen är bortprioriterad. Det är för lite arkitektur i arkitekturen. Arkitekten ska syssla med allt annat än arkitektur. Jag tror att både kåren och allmänheten är lika trötta på det och egentligen ganska överens. Debatten om smak och modernistisk kontra klassisk stil blir därför ganska kontraproduktiv. Det är bättre att prata om vad som berör.
Ett exempel på ett sådant hus menar Mark Isitt att det nya kulturhuset i Umeå är. Å ena sidan bryter det mot den omgivande bebyggelsen men samtidigt har man läst in platsen och skalan ned mot vattnet är perfekt.
— Det är ett modigt inslag i staden. Att byggnaden är så dramatisk som den är skapar naturligtvis diskussion men det är inte alltid fel. Fel är när det blir slappt och oengagerat. Eller när det som ritats blir något helt annat i verkligenheten. Som Världskulturmuseet i Göteborg. Det är en helt annan byggnad än den arkitekterna ritade. Eller nya Slussen. Det skulle bli en rosett som reste sig mot Mälaren men blev en logistiskt fungerande trafiklösning. Svenskar har en dragning till sådant som är logiskt, rationellt och tydligt. Jag tror att det har politiska förtecken. När modernismen växte fram fanns tydliga kopplingar till vänsterpolitik, säger Mark Isitt.
Stadsutveckling och politik
Om stadsutveckling mår bra av mer eller mindre politisk inblandning är en fråga där åsikterna precis som när det kommer till smak går isär. Men kanske är ett större politiskt ansvarstagande ändå nödvändigt för att det demokratiska perspektivet, som speglar det allmänheten känner och uppskattar med sin närmiljö ska få genomslag. Som det är nu är det i realiteten ofta de stora byggbolagen som styr vad som byggs och rivs.
— Det är tråkigt att man inte värnar om städerna, säger Ola Nylander. Man river bort det som är unikt och det som kommer upp i stället har i många fall inget med platsen att göra utan skulle kunna ligga var som helst. Och ofta är det samma politiker som vill bygga nya hus i klassisk stil som är med och beslutar om rivning av gamla unika hus i klassisk stil.
Malin Lernfelt, journalist
