Carina Sundqvist och visar. Foto: Carina Sundqvist 2010
Stadsvandringar och guidade turer handlar ofta om att lotsa en grupp från den ena vackra sevärdheten till den andra. I Göteborg har Carina Sundqvist vänt på steken och tar sina grupper från fulhet till fulhet, eller vänta nu – är det så fult, är det inte ganska intressant? Är det kanske rent av vackert?
Usch, så synd! Så säger kvällens gäster när jag visar bilder på byggnaderna som tidigare stod på den plats vi är nu – i köpcentret Nordstan i Göteborg. 1967 tog grävskoporna dem och de försvann för alltid. Vi är mitt i min guidade rundtur »Det fula Göteborg?!« där vi närmar oss 1970-talets arkitektur. Faktum är att de flesta gästerna säger samma sak om andra föregångare till de byggnader vi studerar och de rivna hus jag visar fotografier på. En högst ovetenskaplig sammanställning av »fint och fult-tyckande« säger att hus som är ljusa med puts och ornamentik är vackra, medan hus som är mörka med betongfasad och monoton indelning är fula. Människor är märkligt eniga om vad som är fult, särskilt när det gäller 1970-talets byggnader. Men passa på att studera det fula nu, snart kan det vara för sent!
För mig finns det inte något objektivt svar på vad som är fin eller ful arkitektur. Ingenting är de facto vackert.
Allting började med att jag ville vidga mina vyer och hitta ett nytt spår för mina stadsguidningar. Jag fastnade för 1970-talet eftersom det är en intressant tidsperiod med en arkitektur som väcker känslor och engagerar. Hit hör bland annat miljonprogrammet som fått mycket kritik. Arkitekturen från årtiondet är omdiskuterad och ofta beskrivs den som »ful«. För mig finns det inte något objektivt svar på vad som är fin eller ful arkitektur. Ingenting är de facto vackert. Det vackra är en subjektiv upplevelse. Om många personer upplever en viss arkitektur som vacker så kan vi säga att just den arkitekturen upplevs som vacker av många. Samma sak gäller för det fula. Vad som är fult varierar mellan människor samt över tid och kulturer. Den arkitektur jag upplever som vacker idag kan ha ersatts av något annat om 50 år och min smak kan ha förändrats. Frågeställningen om fult och fint är därför intressant och ständigt levande.
Det var också anledningen till guidningens lätt provocerande titel »Det fula Göteborg?!«, ett sätt att ta vara på det engagemang för fult och fint som finns. Men också att genom guidningen fylla på med kunskap, skapa förståelse och nya insikter.
historien om Objekt 6. Foto: Carina Sundqvist 2010
Rummet där jag sitter och samtalar med arkitekten Rune Lund är vackert inrett, tycker jag, med omsorg om både helhet och detaljer. Grundaren av arkitektkontoret Lund & Valentin är nu 89 år gammal och har tagit sig tid att träffa mig i sitt hem en regnig septembereftermiddag. Rune har ritat en stor mängd byggnader under sin långa karriär 1946–1994. – Jag hjälpte en släkting med en sommarstuga i somras så egentligen har jag inte slutat arbeta ännu, berättar Rune och ler. Tre timmar senare har jag fått en ovärderlig inblick i den tid som flytt. Rune Lund berättar om sitt intresse för arkitektur, om arkitekter han känt och som jag bara läst om i böcker, om samarbetet med olika byggherrar och hur de styrande agerat vid olika tillfällen under de 50 år då Sverige förändrades i grunden. Intervjun blev en tidsresa, men den egentliga anledningen var att få reda på lite mer om en mycket speciell byggnad på Östra Hamngatan i Göteborg: Objekt 6.
Vid våra diskussioner med bankens ledning om fasadmaterial framkom det att man ville ha något verkligt speciellt till fasaden som satte just denna byggnad på kartan.
Byggnaden uppfördes som centralkontor åt Skandinaviska Enskilda Banken och är en av de 1970-talsbyggnader vi studerar under guidningen. Rune Lund var arkitekt och arbetade med pelare och balkar i stål, bjälklagselement av armerad betong och viktigast av allt – en fasad i gjuten aluminium. I uppdraget ingick att skapa en byggnad med maximal flexibilitet i ett öppet kontorslandskap där många funktioner skulle in. Det var ett snabbt bygge från idé till färdigställd byggnad, 1970–1973. De byggnader som stod på platsen revs då de inte kunde byggas om för den nya verksamheten.
Objekt 6 var vid uppförandet den enda byggnaden i Sverige med fasader i gjuten aluminium. Ytans mönster kallades »hammarslag« och genom den speciella formgjutningen blev det ena mönstret inte det andra likt, vilket ger en levande yta. Fasaden, storleken och gestaltningen gör Objekt 6 till en för Sverige fullkomligt unik byggnad och ett viktigt tidsdokument i Göteborg. – Vid våra diskussioner med bankens ledning om fasadmaterial framkom det att man ville ha något verkligt speciellt till fasaden som satte just denna byggnad på kartan. Under resor i Schweiz såg vi byggnader klädda med gjutna aluminiumskivor och föreslog detta material, vilket godkändes av banken. Tillsammans med min närmaste medarbetare, Osman Bayramoglu, och representanter för SE-banken var jag nere i Schweiz och de plattor som vi godkände för leverans har våra namnteckningar på baksidan, säger Rune.
Stadsplanen föreskrev att det ursprungliga gatunätet och kvartersstrukturerna skulle bevaras. Då Objekt 6 är cirka 100 meter långt sträcker sig byggnaden över två kvarter. Kronhusgatan fanns alltså inte med som kvartersskiljande gata i planen, men dess läge markerades med en tydlig indragning i fasaden mot Östra Hamngatan. – Vi hade en bra dialog mellan alla inblandade genom processen och även personalen som skulle arbeta i SE-banken och i Åhléns butik på bottenvåningen kom med praktiska förbättringsidéer, berättar Rune. Jag berättar att många av gästerna på stadsvandringarna gissar på skiffer när vi leker »gissa fasadmaterialet« utanför Objekt 6 och Rune håller med om att vissa likheter finns. Flera av gästerna tycker att byggnaden ser lite »Star Trek« ut, futuristisk och rätt cool! En förklaring är såklart de skimrande aluminiumplattorna men även de utskjutande burspråken som spridits ut för att bryta upp och skapa variation i fasaden. En av mina gäster, en kvinna, sa om byggnaden: – Inte vacker, men inte ful heller. Den ser spännande ut! Den är annorlunda.
– Inte vacker, men inte ful heller. Den ser spännande ut! Den är annorlunda
Vi är på väg in i Nordstan och passerar parkeringshuset. Jag stannar gruppen. De skrattar och tror knappt att det är sant, ska vi studera P-huset? »Så otroligt fult!« tycker någon. »Verkligen! « instämmer en annan. Jag berättar om arkitektens vision. Tanken var att de stållameller som täcker fasaden skulle ge skugga från solen samtidigt som de nattetid skulle ge ett elegant ljussken när bilarnas ljuskäglor svepte genom lamellerna. Att visa ett parkeringshus är helt rätt om man vill öka förståelsen för denna tid och dess arkitektur. Mycket av 1970-talets arkitektur skapades med bilen som utgångspunkt. Förortsområdena med matargator och ringleder var tänkta att underlätta trafikrörelserna utan att invånarna fick trafiken inpå knuten. P-husen skulle göra det möjligt att ta bilen in till stan utan att behöva leta P-plats och fylla gatan med parkerade bilar.
Guidningarna har gett fina gensvar. En person som arbetar i gamla Götabankens byggnad kom leende fram och sa stolt: – Jag arbetar i ett av Göteborgs fulaste hus! Han hade läst i Göteborgs-Posten om guidningarna och var mycket road. De flesta som gått med på guidningarna har varit personal från olika företag. De gör det som ett personalevent och de har velat se sin stad med nya ögon och utmana sina egna tankesätt. För tänk om det som först tycktes vara fult plötsligt blir fint! Och tänk om det som är fult ändå är intressant. Det är hälsosamt att ta till sig ny kunskap som utvecklar och bryter av vardagsstressen genom köpcentrumet.
ett elegant sätt. Foto: Carina Sundqvist 2010
Just nu pågår en omgestaltning av 1960- och -70-talsbebyggelsen runt om i Sverige som Rune är bekymrad över. Han menar att det är respektlöst mot arkitekterna som skapade verken att ändra utseendet på ett så irreparabelt sätt. Särskilt mot de arkitekter som ännu är vid liv. – Att vi inte blir tillfrågade är makalöst och gör mig sorgsen, säger Rune och tänker på den planerade ombyggnaden av Göteborgs stadsbibliotek. Rune tittar på en bild av Objekt 6. – Det blev rätt elegant, eller hur? Aluminium tål väder och vind bra men svartnar gradvis då det reagerar med luftens syre, något som lätt kan tas bort med högtryckstvätt. 37 år har förflutit, men byggnaden ser idag närmast exakt ut som vid invigningen 1973. Lund säger glatt men ändå allvarligt: – Den här byggnaden får de svårt att ändra. Det är svårt att motivera ett byte av plattorna eller ändra den överhuvudtaget. Jag tycker den står sig och att den fortfarande är intressant. Den åldras med värdighet.
Guidningen »det fula Göteborg?!« har funnits i drygt ett år och den fyller en funktion. Vi bör våga tala om fin och ful arkitektur, även om det rör sig om subjektiva upplevelser där det inte finns en sanning. Fult och fint kan bli en ingång till det samtal som vi så väl behöver. Kan guidningarna få människor att lyfta blicken och vidga vyerna så tror jag vi kan nå längre och skapa oss ett samhälle där vi alla trivs och mår bra. Allting börjar med möten, dialog och ett öppet sinne.
Carina Sundqvist, bebyggelseantikvarie och entreprenör Inspirationsbyrån.
4/2010
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
