När kunskapen flyttat från målaren till färgtillverkaren gäller det för antikvarien att bygga upp ett nätverk av kompetens för att renovera äldre hus. Här berättar Claes Reichmann hur han fann ett sätt att behandla trävirket kring fönstren i hus från funkistiden där materialet har stor betydelse för uttrycket.

Alla som någon gång ägt en träbåt vet vilket otacksamt arbete det är att varje år underhålla båtens alla ytor som tagit stryk under fjolårets säsong. Kombinationen sol, vatten och träets rörelser gör att den lackade ytan spricker och flagar och träet svartnar eller blir grått. Att vi trots detta varje år genomför dessa mödosamma underhållsarbeten beror naturligtvis på den belöning vi får. Den vackra fernissade ytan och träets ådringar som tydligt framträder under den blanka ytan är en skönhetsupplevelse.

I byggnader har man använt sig av samma metod för att ge en känsla av kvalitet och lyx. Fernissad ek eller teak återfinns främst i entrépartier, större fönsterpartier och burspråk och var vanligast under perioden 1930-1960, i synnerhet på 40- och 50-talen. Problemen med åldrande och underhåll liknar dem som gäller båtar, även om slitaget och väderexponeringen tack och lov inte är desamma som till sjöss. Inte desto mindre är solen och inträngande vatten problem som måste hanteras. Ett dilemma är dessutom att måleribranschens praxis inte är anpassad för klarlackat trä utomhus.

Uppdrag: urspungligt skick

Ett exempel erbjuder renoveringen av KF:s gamla huvudkontor vid slussen i Stockholm, byggt 1930-33, där fönsterbågarna utgörs av ek av hög kvalitet. Fönstren hade inte underhållits på många år och på utsatta delar av fasaden var fernissan i det närmaste helt borta. Runt beslag och vid ändträ hade eken svartnat men rötskadorna var få. Vissa partier hade under senare tid även målats med mörkbrun täcklasyr vilket förändrat fönstrens uttryck dramatiskt. Att återställa fönstren till ursprungligt skick var dock en självklarhet eftersom de utpekats som kulturhistoriskt värdefulla i den antikvariska förundersökningen.

Åtgärdsbeskrivningen för fönstren föreskrev därför traditionell
ytbehandling med historiskt riktiga material och metoder. De ekytor som
svärtats men fortfarande var oskadade och friska bedömdes inte påverka helhetsintrycket
utan skulle behållas som de var.

Målaren mot antikvarien

När fönsterentreprenaden väl var upphandlad och arbetet skulle starta ville entreprenören byta ut den föreskrivna fernissan mot en täcklasyr. Skälet var att firman inte kunde acceptera att måla utvändigt trä med opigmenterad färg och samtidigt ge garanti på arbetet. Entreprenören hänvisade till branschpraxis och pekade på den extremt korta hållbarhet man kunnat påvisa för den föreskrivna målningsmetoden.

Täcklasyr kunde inte accepteras av kulturhistoriska skäl och beställaren ville naturligtvis ha garanti på det beställda arbetet. Positionerna var låsta.

Förklaringen till att denna situation uppkom kan sökas i det faktum att måleriföretag i allmänhet är utlämnade till färgtillverkarnas utbud av produkter med anvisningar för utförande som är anpassade till moderna material och rationella arbetsmetoder. Dagens målare har i hög grad blivit montörer av färg med mycket få möjligheter att styra färgmaterialets egenskaper för att passa respektive yta.

Under 1900-talet har målarens yrkesroll gradvis reducerats. Fram till 1960-talet kunde målaren fortfarande på arbetsplatsen anpassa färgen efter de krav och önskemål som förelåg. Färgen var i princip ett halvfabrikat som fick olika tillsatser beroende på vilken glans, hårdhet, kulör eller annan egenskap som efterfrågades. Allt detta är idag ersatt med olika produktnamn i tillverkarnas färgutbud.

När man som byggnadsantikvarie är delaktig i en ombyggnadsprocess som avviker från hur man nu normalt målar nybyggda hus är det viktigt att ställa krav på den entreprenör som anlitas. Det finns ett antal företag som anstränger sig för att upprätthålla kunskaperna om traditionella material och metoder. Men man måste hålla i minnet att de flesta yrkesverksamma målare mycket sällan ställs inför de krav som traditionell byggnadsvård erbjuder. Här gäller det alltså att bygga upp ett nätverk av kompetens som kan bistå vid hanteringen av enskilda fall och medla mellan antikvariska intressen och måleriindustrins inställning till materialval.

Kompromiss blev lösningen

Lösningen på problemet i detta fall arbetades fram i samråd med målerikonsult Michael Brantsjö och innebar att man utgick ifrån den ursprungliga behandlingen med fernissa men blandade i en viss mängd pigment för att erhålla en längre hållbarhet. Även en mindre mängd pigment i fernissan skyddar från den kraftigt nedbrytande ultravioletta strålningen. Pigmentet i fernissan blir som ett filter som ändå tillåter ögat att uppleva den underliggande träytan i tillräckligt hög grad.

De pigment som användes i lasyren var brun umbra och guldockra. För att imitera ekytor används traditionellt även obränd terra, bränd terra och ljusockra. Brytningen utfördes med Beckers normalfärg på tub. Metoden visade sig vara lyckosam även för utseendet då kontrasten mellan de rena ekytorna och de svärtade partierna därmed jämnades ut. Valet av fernissa spelade även stor roll.

De produkter som idag motsvarar kraven på utvändig målning återfinner man i sortimenten för båtar. Det holländska märket Epifanes och svensk-engelska märket Schooner från International paint har hög kvalitet och valdes för projektet. Att använda dessa specialprodukter bjöd naturligtvis ett större motstånd för målarna men innebar samtidigt en utmaning som, när den antogs och ledde till ett gott resultat, förhöjde känslan av yrkesstolthet.

Den lärdom man kan dra från detta är att man inte bör ge upp inför måleribranschens förhållningssätt, som baserar sig på moderna material och metoder, utan med sakkunskapens hjälp arbeta fram lösningar som är tillfredsställande för alla parter.

Claes Reichmann

Byggnadsantikvarie vid Restaurator AB i Stockholm.