Anders franzén ger här en historik i text och bild som handlar huvudsakligen om 1700- och 1800-talen och mest om de lägre ståndens bostäder.
Två saker har styrt den invändiga färgsättningen: å ena sidan viljan att dekorera och försköna, gärna enligt rådande mode, å andra sidan de begränsade resurserna. Sparsamheten bidrog till att det utvecklades en rik flora av imitationer i såväl slott som koja. Strävan efter att pryda och smycka var stark även i de enklare miljöerna. Målaren visste inte alltid hur förebilden såg ut men använde i stället sin fantasi. Detta har gett upphov till många originella och sevärda utsmyckningar.
Omålat
De äldsta och enklaste boningarna var omålade. Husen var skorstenslösa ryggåsstugor av knutat timmer där stockarnas släthyvlade eller skavda yta tog färg av röken från eldstaden och av nötningen från människornas kroppar. Vid högtidliga tillfällen förskönade man genom att hänga mönstervävda linnebonader utmed väggarna och i taken.
Detta skick har sin motsvarighet i högreståndskulturen. Den som har besökt ett välbevarat gammalt slott slås av att många rum har osmyckade och enkelt putsade väggar. Möjligen sitter det några spikar eller krokar högst upp. Förklaringen kan vara enkel; kungligheterna liksom högadeln hade flera bostäder som de flyttade mellan, och då tog de ofta med sig väggdekoren, som utgjordes av dyrbara vävda tapeter, ofta av flamländsk eller fransk tillverkning, eller av gyllenläder.
Mot slutet av 1600-talet blev det i mellersta och norra Sverige allt vanligare att landsbygdsbefolkningens övre skikt, såsom präster, storbönder och bergsmän, byggde hus med skorsten. Röken kunde därmed ledas ut direkt från eldstaden, vilket var en revolution för inomhusmiljön. Samtidigt innebar det ett genombrott för inredningsmåleriet.
Skorstenen förde också med sig en ny typ av innertak. Det bestod av panel i kombination med åsar eller bjälkar, som vitmålades eller dekorerades. Till väggarna beställde man kanske målade bonader på väv eller papper. I Nordsveriges större gårdar fanns det en sal, där de till och med kunde få sitta uppe året runt.
1700-talet
Golvlist, foder, dörrar och fönster målades vanligen i samma färg. Kulören bestämdes av de pigment som fanns att tillgå till en rimlig kostnad. I de flesta miljöerna var det jordfärger och sotfärger som var aktuella, oftast i ganska mättade nyanser. Tre kulörer dominerar: grått, guldockra och engelskt rött. Ljusare eller mörkare grått kan ses som imitation av kalksten, medan guldockra skulle påminna om ek. Tak och taklist målades vanligen i vitt eller ljusgrått.
Även färgtypen valdes efter vad man hade råd med. Till snickerierna användes om möjligt linoljefärg. Linoljan var dock ganska exklusiv och dyr, medan råvaran till den billiga limfärgen utvanns ur slaktavfall såsom ben och hudar. Limfärg användes därför ibland även till snickerier. Ett intressant exempel på detta är några av de förnämsta rummen på Strömsholms slott, där man i slutet av 1700-talet målade dörrar och paneler med limfärg.
Bröstningen
Det finns skäl att ta upp ett särskilt stildrag i slott och herresäten under renässans och barock, 1500-1600-talen. De vävda tapeterna slutade vanligen i höjd med fönsterbänken, 1/2 – 1 meter över golvet. På väggens nedersta del, bröstningen, satte man ibland träpanel. Oftast nöjde man sig dock med en målning som föreställde enfärgat tyg, som hängde i veck och bukter. Denna så kallade draperimålning uppträdde för övrigt i kyrkorna redan på 1400-talet.
I 1700-talets borgarhem och herrgårdar motsvarades draperimålningen av en bröstpanel med speglar och profiler. Ovanför den satt i sällsynta fall en mönstervävd sidentapet. Vanligare var en oljemålad vävtapet eller, i enklare rum, en limfärgsmålad papperstapet. Ibland var också bröstningen utförd som oljemålning på väv, som imitation av en panel.
Bröstningen blev under 1700-talet populär också hos allmogen, men förenklades då till ett enfärgat fält nedtill på väggen. Hade man råd tillverkade man bröstningen av slät panel, detta var vanligt ända fram till 1800-talets mitt.
Stänkmålningen
Den enklaste och vanligaste väggdekoren under 1700-talet var nog stänkmålningen. Den dominerade hos allmogen, men var populär också i herrgårdarna. I fattiga hus stänkte man direkt på timret, men om det fanns möjlighet jämnade man av väggen med en lerputs, som sedan målades med limfärg.
Stänkmålningen var ett bra sätt att maskera slitage och smuts, och kompensera för ett ojämnt underlag. Vanligen gavs bröstningen en mörkare och mera mättad bottenfärg, gärna grått, medan stänken var ljusa. Ofta kan den beskrivas som ett slags porfyrimitation. Ovanför bröstlisten eller den målade bröstlinjen var färgen ljus med kontrasterande stänk.
Allmogemåleriet
Från mitten av 1700-talet och ungefär hundra år framåt blomstrade väggarna av ett rikt folkligt dekorationsmåleri i delar av landet. Det var framför allt i Hälsingland, Dalarna och Halland-sydvästra Småland. Förebilder till motiv och kulörer hämtades från kyrkmålningar och träsnitt från renässans, barock och rokoko. Framför allt hade allmogemålaren en rik fantasi, och han utvecklade en högst personlig stil.
1800-talet
Måleriet genomgick flera omvälvningar under detta sekel. Linoljefärgen blev tillgänglig för allt flera, men viktigast var att man kunde köpa kulörstarka syntetiska mineralpigment till rimligt pris. Några av nyheterna hette pariserblått, ultramarinblått, kromgrönt och zinkgult. Ett annat stort framsteg var att papper började tillverkas maskinellt. Det gjorde den tryckta tapeten så billig att den fram emot seklets mitt hamnade i nästan var mans hem.
I allt flera hus hade man nu råd med färgrik dekor, och färgprakten växte raskt. I början av seklet använde man kanske två-tre olika färger i varje rum, och taket var enfärgat. Femtio år senare kunde det vara två-tre färger på tapeterna, tre-fyra på dörrarna och upp till tio olika nyanser i taket ! Färgerna användes inte helt fritt, enligt modet hörde de starkaste effekterna hemma i salongen, medan matsalen hölls lite stramare, med ekådring. Detta system, att rum med olika användning skulle färgsättas i olika stil, utvecklades allt mera under seklets lopp.
Imitationer
Målning som härmade ädla material blev allt vanligare. I början av 1800-talet var det bara de rikaste som kostade på sig detta, men under seklet spred sig skicket till allt bredare lager av befolkningen.
Den vanligaste imitationen på snickerier var utan tvekan ekådringen. Den hade varit populär redan under 1700-talet och förblev gångbar långt in på 1900-talet. Ådringstekniken nådde sin högsta nivå inom möbelhantverket, där man efterliknade fanér av olika dyrbara träslag. Snickerimålningen hade samma förebilder; eken fick därför konkurrens framför allt av den rödbruna mahognyn och den gråbruna valnöten.
En annan gren av imitationsmålning var marmoreringen. De mera naturtrogna imitationerna hittar man i de rikare interiörerna, i herrgårdar och liknande. Hos allmogen var det vanligt med kraftigt stiliserade marmoreringar, eller rena fantasimönster. Tekniken hörde ursprungligen hemma på väggarna och på eldstädernas socklar, men i bondgårdarna kunde den uppträda till och med på dörrspeglarna!
Målade golv var mycket vanligt under hela 1800-talet. Antingen i gråa toner som imiterade kalksten, eller i varma jordfärger som imiterade trä. Rena marmoreringar var mindre vanliga, medan ådringsmålning förekom ganska ofta. Schablonmålning och bårder var också populärt.
När den mönstrade korkmattan slog igenom, mot seklets slut, degraderades brädgolvet till att vara ett osynligt underlag. Det målade golvet blev snabbt omodernt.
I herrgårdarna kan man redan på 1700-talet hitta dekormålningar i grisailleteknik, och under 1800-talet blir den vanlig i enstaka rum också i bondgårdar och stadsvåningar. Tekniken innebär att målaren med olika toner av grått imiterar stuckatur eller stenhuggeriarbete. Väggstycket ovanför dörrarna, taklisten och taket är de ytor som vanligen är dekorerade i grisaille.
Tapeter
I herrgårdarna satte man upp handmålade eller tryckta papperstapeter med exotiska motiv, och i de rikare bondehemmen ville man inte vara mycket sämre. Allmogemålarna gjorde därför sina dekorationer i samma anda, delvis med schablonteknik.
I de lite mindre gårdarna fick man hålla till godo med schablonmålad väggdekor, som imiterade de tryckta tapeterna. Där utvecklades mönsterrikedom och färgprakt.
Efter seklets mitt blev de maskintryckta tapeterna allt billigare, och de spreds i de flesta hemmen.
1900-talets början
Stockholmsutställningen 1897 anses vara genombrottet för en ny stil inom arkitektur och inredning: jugend. De flerfärgade snickerierna var inte längre lika uppskattade, i stället målades gärna dörrar, fönster, foder och lister i en enda färg. Röd lasyr på gul botten var ganska populärt, men vanligast var nog brutet vitt. Även taken blev enfärgat vita. Formgivarna skapade nya mönster för tapeter och korkmattor, med klarare och renare färger.
Under 1910-talet tog den nationalromantiska stilen vid, och synen på yta och färg förändrades ytterligare. Nu skulle trä och putsytor framträda som ärliga och äkta material. Putsen lämnades gärna ganska grovt riven, och träpaneler och lister kunde med fördel betsas eller laseras.
Man kan på sätt och vis säga att man återvände till hur det såg ut i de enklaste bostäderna under 1600- och 1700-talen. Det som då berodde på fattigdom blev under nationalromantiken ett mode!
Anders Franzen
Byggnadsantikvarie med egen verksamhet i Uppsala.
4/2003
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.