Färgers betydelse vid upplevelsen av stadsmiljön är ämnet för ett byggforskningsprojekt som författaren genomfört för att utveckla erfarenheter från tjugo år som färgarkitekt i Stockholms innerstad.
Genom att presentera sina arbetsmetoder och peka på vilka aspekter som bör vägas in vid val av kulörer, vill hon öka förståelsen för färgens betydelse i stadsmiljön och göra det lättare att föra samtal om färg.

Centrala Solna har använts som fallstudie då området är ett belysande exempel på det slag av omvandling som skedde i många svenska städer främst under 1960- och tidigt 1970-tal.

Rivning och breddning av gator, uppförande av storskalig bebyggelse och ovarsam renovering av äldre byggnader blev en följd då funktionalistiska stadsplaner genomfördes med totalförnyelse av byggnadsbeståndet som mål. Efterhand ersätts dessa stadsplaner av nya detaljplaner där äldre områden betraktas som en miljömässig tillgång. Härigenom uppstår oavsiktliga och splittrande möten mellan äldre bebyggelse och nya områden, som genom sin storlek är svåra att överblicka.

Jag har utarbetat en metod för visuell stadsbildsanalys. Metoden skapar överblick över stadslandskapets sammansättning genom strukturell indelning av bebyggelsen som utgår från olika större bebyggelseområdens färgkaraktärer och däri ingående mindre bebyggelseenheters olika epoktillhörighet. Färginventeringar, som dels visar befintliga kulörer och dels klarlägger ursprungskulörer, krävs vid denna indelning och som underlag vid övergripande färgplanering. Avsikten är att skapa uttrycksfullare stadsbilder med tydligare identitet.

Färgkaraktärer

Olika bebyggelseepoker har sina särdrag som är igenkännbara i varje stadsmiljö. Det ortsspecifika finns där ändå alltid och bör uppmärksammas, då det är den lokala särarten som förstärker en stads identitet. Då äldre epokers växlande arkitekturuttryck klart kan avläsas bland nyare byggnader blir stadsbilderna omväxlande och rika på upplevelser.

Färgkaraktären är en omistlig del av en byggnads och en epoks uttryck. Skilda färgkaraktärer kan identifieras genom färginventering och färganalys. Färgplanering och platsspecifika färgskalor kan därefter arbetas fram som instrument vid kommande färgval. Att avlägsna »artfrämmande« färginslag från olika renoveringstillfällen som motverkar avläsning och återskapa ett områdes identitet kan möjliggöras om kommande renoveringar kan samordnas genom riktlinjer. Datorbearbetade foton kan klart åskådliggöra en sådan målsättning.

Färginventering

Befintliga fasadkulörer färginventeras genom att på en plankarta med färgpennor eller akvarell notera upplevelsen av fasaders kulörer i stadsbilden. Upplevelsen är subjektiv men ger en god uppfattning om helheten.

Ursprungliga fasadkulörer färginventeras genom färgskrapning eller, om fasaden är orenoverad, genom att finna renare färgytor som visar originalkulören. Genom uppmålning på plankarta kan befintliga kulörer lätt jämföras med ursprungliga.

Färgskalor

Att utarbeta en färgskala för ett område eller en stad är ett tidsödande arbete då det krävs stor noggrannhet vid val av nyans och kulörton. En framskrapad yta måste i regel jämföras både mot ett kalkputsprov och med färgprover från NCS färgprovsamling. Kulörskalan för centrala Solna är receptbunden till fabriksblandad kalkfärg för att undvika nyansavvikelser. De två helt olika färgskalorna har en avgörande betydese vid färgplaneringsarbetet då kulörerna har särskiljande respektive sammanbindande visuella egenskaper.

Färgprogram för Malmö

Det är spännande att angripa färgproblematiken i en hel stad och praktiskt tillämpa Solnaprojektets metodik i en större skala. De skilda förutsättningarna har redan visat att metoden kan vidareutvecklas och anpassas. Den visuella analysmetoden som innebär att bebyggelsen delas in i bebyggelseenheter som sammanförs till större enklaver – bebyggelseområden – har visat sig vara en effektiv väg som relativt snabbt skapat överblick i den glesa staden. Det svalt gula eller gulgröna teglet dominerar hela områden i Malmö, främst från 1920- till 1960-tal, och utgör tillsammans med röda tegelbyggnader ett klart uttalat färgtema. Ljusa putsfasader och mörka kopparbalkonger förstärker den lokala färgidentiteten.

Malmös täta stad har en svårgripbar mångfald av helt olikartad bebyggelse i ständiga möten. Denna mångfald ger en speciell atmosfär åt stadsmiljön som har stor charm. Byggnader främst från sekelskiftet till 1930-talet kommer att kräva djupgående färganalyser för att ursprungliga putskulörer och färgkaraktärer, speciella för staden, skall kunna identifieras. Mångfaldens charm bör ytterligare kunna förstärkas om särarten hos olika byggnader och hela bebyggelseområden tydligare kan avläsas.

Stadsrum

Det är viktigt att påpeka att den stadsbild som för stunden inte betraktas finns med på ett mer eller mindre omedvetet plan vid förflyttning i olika stadsrum. Relationer mellan områden som inte samtidigt är synliga är med som minnesbilder och är därför av lika stor betydelse som de som för stunden är visuellt påtagliga. En stadsupplevelse innehåller därför alltid ett rörelsemoment.
Växlingen mellan olika men ortsspecifika rum skapar förväntan och trivsel.

Stadsidentitet

Kulörer har en musikalisk dimension som gör det möjligt att påvisa olika färgackord eller färgteman som bör följas upp och förstärkas. Ett helhetsuttryck, en färgkaraktär, går lätt förlorad då kulörer från artfrämmande färgskalor förs in och drar till sig uppmärksamhet. Detta gäller även färgidentiteten för staden i sin helhet. Genom jämförelse mellan städer framträder det specifika för en viss plats.

Göteborg har en ljus och sval putsfärgskala med grågula tegelkvarter och milt kulörta tegelbyggnader från 1890-talet samt enstaka helt mörka tegel och trähuskvarter från 1910- och 1920-talen.
Stockholm har en gyllengul grundton. Färgstarka byggnader från 1920-talet finns som samlade kvarter. Röda och rödrosa tegelbyggnader från 1890-talet står i spännande färgrelation till den ockragula putsfärgskalan. Mörka nationalromantiska kvarter ger omväxling. Det är den måleriska och inte kontrastrika färgskalan som är speciell för Stockholm.
Centrala Solna har en kontrastrik färgskala där blå, gröna och »Solnarosa« kulörer är speciella för staden.
Malmö har en renodlat grafisk färgskala med starka kontraster och en unik svalt gul och röd tegelbebyggelse.

Elvy Engelbrektson

Konstnär, Färgtrappan Arc and Art, Malmö. Färgarkitekt för Stockholms innerstad 1973-93. Utarbetar färgprogram för Malmö.

2/1999