Våren 2011 utkom en reviderad och utökad upplaga av den numera klassiska handboken Så renoveras torp och gårdar. De tidigare upplagorna har tillsammans sålts i häpnadsväckande 89.000 exemplar! Att boken har haft stor betydelse för byggnadsvårdens framsteg och utövare råder inget tvivel om, inte minst har den varit viktig för användningen av traditionella färger. Här presenterar Göran Söderström ett utdrag ur den nya upplagan i vilken just färg har getts ett särskilt avsnitt.

Under årens lopp, i arbetet med de nya upplagorna av Så renoveras torp och gårdar, har vi författare fått många tips från våra läsare på frågor som man vill se behandlade. På så sätt har boken utvecklats och vuxit i samverkan med sina läsare. Vi har också agerat när material har försvunnit från marknaden eller förändrats. 1981, när det gamla Modocoll- limmet försvunnit, tog vi kontakt med Tekniska Fabriken Nitor och fick fram ett nytt cellulosalim, väsentligt för tillverkning av limfärg. Vi fick också Stora att ändra sig och börja saluföra Falu Rödfärg utan linoljetillsats, liksom den traditionella ljusa varianten. I den nya upplagan av boken har vi funnit det särskilt angeläget att reda ut olika typer av färg inför det akuta hot som marknadsföringen av så kallade »vattenbaserade oljefärger« utgör. På önskan av Byggnadskulturs redaktion publicerar vi här ett utdrag om färgtyper ur den nionde upplagan.

Linoljefärg

»Linoljefärg har en nästa tusenårig historia, även om den blev vidare använd först under 1500- talet och blev allmänt förekommande i byggnadsmåleriet från 1600-talet. Det unika med linoljefärgen är att vid ommålning eller »halvoljning« får den nya oljan äldre färgskikt att åter bli elastiska, de följer materialets rörelser och spricker eller flagar inte längre, vilket normalt är en följd av att färgen åldras. Linoljan torkar genom oxidering med luftens syre och genom polymerisering, d.v.s. de enstaka molekylerna kopplas ihop till kedjor.

Rå linolja har extremt små molekyler, tränger lätt in i trä och förstärker på djupet träets struktur. Den torkar däremot långsamt och ger ett tunt ytskikt. För snabbare torkning och polymerisering »kokas« oljan, d.v.s. upphettas kraftigt tillsammans med olika metallsalter. Den kokta linoljan har ett betydande inslag av större molekyler och ger ett tjockare ytskikt. En fortsatt upphettning till ca 300 grader ger en tjock olja med stora molekyler, standolja, som tillsätts linoljefärg om man vill ha en glansigare och mer vädertålig yta.

»Rå linolja har extremt små molekyler, tränger lätt in i trä och förstärker på djupet träets struktur. Den torkar däremot långsamt och ger ett tunt ytskikt. För snabbare torkning och polymerisering ’kokas’ oljan, d.v.s. upphettas kraftigt tillsammans med olika metallsalter.«

Kallpressad linolja, som idag är den mest använda, gulnar mindre och är renare än varmpressad. Den rena linoljan är fullständigt ofarlig och kan t.o.m. användas till matlagning. Det som gör att den inte längre rekommenderas för yrkesmålning inomhus är den terpentin eller lacknafta som användes för spädning av färgen. Den minst skadliga terpentinen är balsamterpentin, som utvinns från kåda av barrträd. Terpentinen är dock eldfarlig liksom linolja på kvarglömda trasor, som lätt kan självantända.

Alkydoljefärg

Alkydolja är syntetisk produkt, framställd bland annat av vegetabiliska oljor. Den har vissa egenskaper gemensamma med linoljan, bl.a. att torkningen delvis sker genom oxidation. Alkydoljemolekylen är dock tio gånger större än i kokt linolja och har därmed sämre inträngningsförmåga. Polymeriseringen har också huvudsakligen skett före färgens torkning, vilket försämrar penetrationen men påskyndar torkningen. Praktiska erfarenheter visar att alkydoljefärg – speciellt baserad på mager alkydolja – har en tendens att spricka och flagna av utomhus. Alkydoljefärgens blanka färgskikt blir i regel mycket ångtäta. När fukt tränger in bakom färgskiktet uppstår blåsbildning, krackelering och avflagning och träet kan få svåra skador. Färgen kan inte som linoljefärgen väckas till liv, utan gammal färg måste särskilt vid utvändig ommålning helt avlägsnas för ett gott resultat. Vi avråder därför från all användning vid utvändig målning. En alkydoljefärg inomhus kan övermålas med linoljefärg, men då kan inte linoljan tränga igenom och vitalisera äldre oljefärgslager.

»Vattenbaserad oljefärg«

Den »vattenbaserade oljefärg« som nu hårdlanseras som ett ekologiskt alternativ är helt enkelt alkydfärg emulgerad i vatten med hjälp av ett lösningsmedel som butylglykol, ibland förstärkt med akrylat (se nedan). Eftersom färgen inte kan vitalisera äldre färglager måste all äldre oljefärg avlägsnas. Den har inga av oljefärgens konserverande och bestående egenskaper och bör aldrig användas vid utomhusmålning av äldre trähus, särskilt inte som fönsterfärg. Färgen marknadsförs ofta på ett förvillande sätt enbart som »oljefärg«. Av t.ex. Beckers olika »oljefärger« är endast »Tradition linoljefärg« en äkta oljefärg som kan rekommenderas.

Akrylatfärg

Akrylatfärg eller akryl-latex består av mikroskopiskt små klibbande plastkulor framställda från råolja svävande i vatten. Latexmolekylen är så stor att den inte kan tränga in i träets porer. När latexfärg torkar avdunstar vattnet och efter utstrykning klibbar plastkulorna samman till en sammanhängande ytlig färgfilm. I flytande form är färgen frostkänslig. Akrylatfilmen har en gropig porstruktur som gör ytan öppen för smutsupptagning och smutsen blir mycket svår att få bort. Färgen blir också känslig för mikroorganismer och mögel. Porstrukturen gör det teoretiskt möjligt för träet att andas, men i praktiken har filmen visat sig bli för tät. Tätheten har orsakat svåra rötskador på trä, innan man införde grundning med främst linoljebaserade grundoljor. Pigmenten är i allmänhet ljusäkta. Ytan är stark och väderbeständig, men bryts särskilt utomhus med tiden ner kemiskt och måste helt avlägsnas. Av dessa skäl avrådes fortfarande från användning av akrylatfärg utomhus.

»Den ’vattenbaserade oljefärg’ som nu hårdlanseras som ett ekologiskt alternativ är helt enkelt alkydfärg emulgerad i vatten med hjälp av ett lösningsmedel som butylglykol, ibland förstärkt med akrylat.«

Förbjudna traditionella färgpigment

Vissa av de traditionella färgpigmenten är skadliga att förtära och får därför inte säljas till allmänheten. Till dessa hör, förutom sedan länge indragna pigment, nu även de vanliga zinkgrönt, kromgrönt och kromgult. Förbudet gäller endast konsumentförsäljning och färgerna får fortfarande användas av yrkesmåleriet, eftersom de vid normal användning är helt ofarliga. De kan också fortfarande köpas som konstnärsfärg. Pigmenten bör av yrkesmålare också kunna beställas hos t.ex. Engwall och Claesson (08-28 21 65). Amatörmålare får nöja sig med att låta byta ut de giftiga kromatpigmenten kromgult och zinkgult mot det ogiftiga syntetiska pigmentet benzimidazalone, vanligt i konstnärsfärg (»Beckers klargult«). Klargult och ultramarin (utan vit bas) ger kulören zinkgrönt (A) medan klargult och pariserblått i vit bas ger kulören kromgrönt (B).«

Göran Söderström, docent i konstvetenskap vid Stockholms och Lunds universitet, har författat en rad böcker inom ämnesområdet. Tidigare byggnadsantikvarie på Riksantikvarieämbetet och Stockholms stadsmuseum, sekreterare i Stockholms skönhetsråd och ansvarig för många stora restaureringsprojekt. soderstrom.unnerback@telia.com

Göran Söderström

Docent i konstvetenskap vid Stockholms och Lunds universitet, har författat en rad böcker inom ämnesområdet. Tidigare byggnadsantikvarie på Riksantikvarieämbetet och Stockholms stadsmuseum, sekreterare i Stockholms skönhetsråd och ansvarig för många stora restaureringsprojekt.

soderstrom.unnerback@telia.com