Havsbaden i Ängelholm är ett av landets första stadsplanerade sommarsamhällen. Där kunde man leva ett ”naturligt och äkta” liv i hus med drag av svenska bondstugor. Paul Hansson berättar här de havsnära villornas historia – och om kustremsans förvandling från värdelös jordremsa till hett eftertraktad tomtmark.

För många i skåne, sommargäster såväl som bofasta, är ett av de stora nöjena att åka till stranden och bada. Dit är det nära och hundratusentals människor tar sig till någon av de kuster som på tre sidor omger Skåne. Solens strålar, sanden som knarrar under fötterna och Östersjöns svalkande böljor lockar år efter år. Men det är varken solen, sanden eller vattnet som får mig att minnas somrarna i Skåne: det är doften av tallskog.

Hur doften från ett barrträd, som vi normalt förknippar med helt andra landskap än det skånska, kan framkalla sådana minnen är vad den här artikeln handlar om.

För tvåhundra år sedan var kusten en värdelös remsa som skilde havet från den produktiva marken längre in på land. Visst låg, precis som idag, våra största städer vid kusten och på handeln tjänades stundtals stora pengar, men i övrigt gav marken endast ett magert strandbete åt boskapen. Bönderna fiskade säsongvis, men liksom torparna i skogsbygden fick den sämsta marken så hade slättbönderna sällan något emot att upplåta fiskelägren till de jordlösa, som därmed blev de första bofasta fiskarna.

Jorden blåste bort

Under 1700- och 1800-talet ökade befolkningen. Jordbruket skulle mätta allt fler. Marken nyttjades allt intensivare men röjning, nyodling och utökat bete hade sitt pris; vinden tog fart över landskapet. Jordens näringsrika skikt blåste bort och den eroderade ytan täcktes med sand. Ibland bildades stora drivor som t ex i Vittskövle där de blev ca 200 meter höga.
Något måste göras för att hejda vinden och jordflykten. Lösningen blev skyddsplanteringar och längs utsatta delar av Skånekusten planterades tallskog. I början gick det trögt: att plantera skog på brukbar mark, om än dålig, sågs som ett brott mot guds ordning, men de tydliga resultaten fick motståndarna att ge sig. Bakom skyddande stenmurar växte tallplanteringarna upp och jordbruks-näringen var räddad. Omedvetet lades grunden för vad som längre fram skulle bli en av Skånes största tillgångar, men då får vi titta på en annan näring – turism och fritid.

Fritid för överklass

Fritiden var på 1800-talet förbehållen de översta samhällsklasserna och ingick som en naturlig del i societetslivet. Resandet till brunns- och badorter motiverades ofta av hälsoskäl, men var i lika stor grad sociala tillställningar för de bättre bemedlade. Efter 1800-talets mitt blev hälsoskälen mer reella då stadsmiljöerna blivit alltmer osunda som en effekt av fabriker, trångboddhet och otillräckliga sanitära anläggningar. Borgerskapet började längta efter att åtminstone periodvis kunna bosätta sig i en annan bostad än den i staden. Till en början byggde de sina sommarvillor strax utanför städerna, men efter järnvägens tillkomst kunde man med fördel välja en lummig och idyllisk plats längre bort.

Sommarvillorna byggdes i schweizerstil med utskjutande tak- och gavelsprång uppburna av utsirade ribbor och konsoler samt med verandor, stora spröjsade fönster och överallt en stor mängd snickarglädje. Interiören däremot gick i samma stil som i stadsvåningarna. Den skulle också fylla samma funktion. Här fanns stora matsalar och påkostade salonger för representation och bjudningar av alla de slag. Utöver detta bestod sällskapslivet av promenader på trädgårdens grusade gångar, kägelspel och andra lättsamma övningar. Men samtidigt som cigarröken tätnade i salongerna och glasen klirrade ikapp på punschverandorna föddes en rörelse som tog avstånd från detta konstlade och vräkiga liv.

Enkelt liv nära naturen

Röster började höjas för ett enklare liv nära naturen. Vad kunde väl vara enklare och naturligare än livet i det borttynande gamla bondesamhället? Ganska mycket egentligen, men i den romantiska bilden av böndernas liv som förmedlades av dåtidens stora kändisar och stilbildare, konstnärsparet Carl och Karin Larsson, så var det en perfekt idyll och inspirationskälla. Nu var det slut på de storslagna bjudningarna, detta tillgjorda och pråliga sällskapsliv, nu skulle familjen vara tillsammans och umgås framför brasan i storstugan.

Fritidsaktiviteterna blev enklare och mer naturliga. Ett uttryck för detta var att badandet vid badorterna flyttade ut i det fria, dvs. från badhusen till sandsträndernas saltsjöbad.

Enkelt och naturligt skulle livet vara men också äkta, vilket i det här sammanhanget betydde svenskt. På samma sätt skulle givetvis boendet arrangeras. Den ideala sommarbostaden bar nu tydliga drag av svensk bondstuga. Domen över den tidigare schweizerstilen blev hård. ”Hela Sverige är vanställdt af dessa smutsgula hus med plåttak och utskurna verandor som ett ansikte av finnar” skrev Ellen Key, en annan av tidens stilbildare. Villorna ansågs skrudade som till fest ”… och nu stå de där i stad och på landsbygd i blekt och trasgrann glåmighet”.

”Nyhetens rus är öfver och trasorna börjar slänga.” Så uttryckte sig arkitekten Lars Israel Wahl-man i ett föredrag om svensk hembygdsvård år 1915. Sammantaget kallas denna tid och stil för nationalromantik, men i förespråkandet av det svenska fanns en mindre romantisk sida. I samma föredrag säger Wahlman; ”Den onaturliga inplanteringen, kvalitativ eller kvantitativ, det är vår fiende, den som icke har rätt till vår jord”.

Fritidshus mellan tallarna

Kombination av att fler fick möjlighet till fritid samt att denna skulle vara enkel och naturlig med havsbad in på knuten ledde till att många ville vistas vid kusten. Men var skulle alla sommargästerna bo? Jo, nu kom de gamla skyddsplanteringarna väl till pass och runt hela Skånekusten – från Äspet vid Åhus, Sandskogen i Ystad, Beddingestrand vid Trelleborg, Ljunghusen och Höllviken, Havsbaden i Ängelholm till Hemmeslövstrand i Båstad – började det byggas fritidshus mellan tallarna. Området Havsbaden är kanske det mest tidstypiska för nationalromantiken och vi skall därför titta närmare på detta.

Sedan år 1879 hade Engelholms Brunns- och Badanstalt tagit emot gäster till källan i Thorslundsskogen vid Rönne å. Här drack man brunn och promenerade i brunnsparken. Gästerna åt middag vid gemensamma bord och därefter åkte de med ångslup på Rönne å till Skälderviken och badade. Badandet blev vartefter mer populärt än brunnsdrickandet och gästerna började hyra in sig hos de bofasta i Skälderviken. Bolaget som drev brunnsanstalten kände att de borde följa med tidens strömningar och med avsikt att bygga ett fritidshusområde arrenderade man av Kungl. Domänstyrelsen den del av tallskogen som låg vid kusten söder om Rönne å. Ledare för detta företag blev folkskolläraren Magnus Dahlström.

Stadsplanerat sommarsamhälle

Fritidshus hade på andra håll växt upp ganska okontrollerat så för att få stil på området anlitades förutom stadsarkitekten i Ängelholm en av tidens främsta planerare, 1:e stadsplaneingenjör Albert Lilienberg från Göteborg. Havsbaden blev i och med detta ett av landets första stadsplanerade sommarsamhällen. Stadsplanen fick svängda gator med kvarter i varierande former och på så sätt undveks rutnätsstadens stelhet och ändlösa perspektiv. Naturen skulle dominera och husen placerades därför en bra bit in på de stora tomterna. Dessutom avsattes ett stort område i mitten av stadsplanen till naturpark.

Stadsplanen var färdig 1916 men först 1919 började gatorna huggas fram i den gamla tallplanteringen och strax därefter började husen byggas upp. Först att bygga var köpmannen Alfred Gulich, samma år byggde apotekare Callmander och landshövdingen Tornérhjelm. Från början hade kvarteren nummer men senare fick den som byggde första huset i ett kvarter ge namn åt detta. Den allra första utbyggnaden av Havsbaden gick lite trögt men sedan tog det fart och 1926 stod 64 sommarstugor och 24 egna hem klara. Egna hem? Jodå, en del av området var utlagt för åretruntboende och här flyttade en lägre samhällsklass in.

Nybyggarliv

De första åren levdes något av ett nybyggarliv i Havsbaden. Det fanns varken vatten eller el och livsmedel fick köpas i staden eller av bönderna på andra sidan ån. Närmaste post låg i Skälderviken och för att komma dit gick man över järnvägsbron genom att lösa särskild gångbiljett. De flesta av dessa ärenden sköttes av sommargästernas tjänstefolk.

Snart nog blev livet bekvämare, vatten och el drogs ut 1921 och fyra år senare fick man telefon, postutbärning samt bussförbindelse till staden. Specerihandlarna och mejeriet i Ängelholm levererade sina varor direkt till dörren och dit kom också det färska brödet från Dahlströms bageri som låg i området. Bagare Dahlström var för övrigt bror till Magnus Dahlström, ledaren för AB Ängelholms Havsbad. Den givna aktiviteten var givetvis att bada i havet och på stranden fanns flera bryggor som sköt ut i vattnet. Tennisbanorna var en annan välfrekventerad inrättning och för barnen hölls simnings- och idrottsverksamhet. Sport och bad var viktigt, liksom familjelivet. Hemmet som plats för det representativa sällskapslivet tonades ner. Baler och ”idrottsfester” anordnades på Restaurang Klitterhus i utkanten av området längst nere vid stranden. Med hänvisning till intresset för allmogelivet var det gemensamma midsommarfirandet en stor begivenhet.

Nationalromantisk stil

Alla sommarstugorna var givetvis i nationalromantisk stil och byggda i trä med enkla former inspirerade av de gamla bondebostäderna. De tidigare så stora fönstren gjordes nu betydligt mindre, småspröjsade och försågs med fönsterluckor, gärna med någon enkel utskuren dekoration i form av en månskära eller ett solkors. Verandorna stramades upp och utformades mera som förstukvistar. Fasaderna var av träpanel och målades i mörka färger som falurött eller brunt, vilket ansågs särskilt lämpligt för hus i skoglig miljö. Husgrunderna gjordes rustika och murades med synlig otuktad fältsten. Taken var sadeltak täckta med tegel undantaget några få som hade torvtak. Skorstenarna var kraftiga och hade gärna en stenbumling på toppen. Några sommarstugor var till och med i en särskild Skåneromantisk stil, här fanns tre exemplar av den nordskånska högloftsstugan, två från en snickerifabrik och ett riktigt som flyttades hit. Det fanns också några nybyggda ”falska” korsvirkeshus, ett var faktiskt ritat av den radikale funkisarkitekten Charles Elmström.

Till skillnad från schweizervillornas stadsmässiga interiörer följdes stugornas exteriöra allmogestil upp i inredning och möblering. Det största och viktigaste rummet var nu storstugan, på ritningarna vanligen kallad ”Hvardagsrum” eller ”Dagligstuga”. I dagligstugan fanns alltid en öppen spis och kring brasan kunde familjen samlas på väggfasta bänkar. Kakelugnar förekom inte, de var inte lika stämningsskapande. På nedervåningen fanns också kök och i direkt anslutning till detta en liten jungfrukammare. Köken hade alltid en separat ingång; även om livet skulle vara enklare och naturligare än i staden så släppte herrskapet inte på uppdelningen mellan sig och tjänstefolket. På övervåningen fanns ett sovrum vid vardera gaveln och en trapphall. Trots att ägarna var välbeställda så var husen verkligen relativt små och enkla. Viss modern komfort ville man emellertid inte avstå ifrån, de flesta hus hade WC och några hade till och med garage.

Natur på tomten

Den bärande tanken var ett sunt liv nära naturen. Med undantag för gatorna och den bebyggda ytan fick tallarna stå kvar. Tomterna anlades inte på något särskilt sätt utan bestod av naturmark. För att bibehålla det naturliga intrycket omgärdades de av omålade pinnstaket. Inget skulle störa ögat i denna idyll, där de små stugorna skymtade mellan de stora träden. Att det trots allt rörde sig om en skickligt tillrättalagd scenografi blir uppenbart när köpman Gulich berättar att hans fru brukade skrubba tallarna på tomten med stålborste för att bli av med den vanprydande mossan som växte på stammarna.

Förespråkarna för den nationalromantiska stilen hade kraftfullt fördömt och förlöjligat schweizerstilen. Efter några år i solen fick de själva stark kritik från en ny rörelse, funktionalismen. ”Det är nog nödvändigt att avstå från knuttimringsromantiken och bygga rätt och slätt för de praktiska behoven och för den anspråkslösa trevnaden” och ” Här uppställer sig på nytt frågan varför vi stadsbor, så snart vi drar ut på landet, ska omge oss med allmogemöbler”. Så skrev några av funktionalismens förespråkare men nationalromantikerna gav sig inte utan strid.

På fritidshusutställningen i Stockholm 1934 blev motsättningarna mellan ”tradis” och ”funkis” tydliga, utställarna vägrade att samsas så ytan fick delas med de mörka, timrade allmogestugorna på ena sidan och de ljusa, släta ”sockerbitarna” på den andra. I början avgick traditionalisterna med segern, men vartefter så tonades allmogeinslagen ner och stugorna fick en mer modern prägel.

Områdena ändrar karaktör

De senaste åren har efterfrågan på havsnära boende ökat markant. Husen i de idylliska fiskelägena räcker inte till och priserna har rakat i höjden. Blickarna har därför vänts mot skogsplanteringarna och de gamla fritidshusen. Här ses en kraftig ökning av permanentboende och förändringarna i bebyggelsen blir därför dramatiska. Fritidshusen köps, rivs och ersätts med exklusiva villor. Förändringarna gäller inte bara husen utan också marken; träden fälls och naturtomterna täcks med gräsmattor och stora hårdgjorda ytor. De befintliga kvaliteterna försvinner och områdena ändrar karaktär. I några kommuner har man genom planering kunnat tillvarata områdenas kulturhistoriska kvaliteter och utveckla dessa med bibehållen karaktär, men i de flesta har kvaliteterna inte uppmärksammats.

Intresset för hemmet och boendet är återigen stort och i det som byggs verkar både modernitet och romantik vara levande. Många är inspirerade av funktionalismens former samtidigt som längtan efter de naturliga materialen och det skånska är stark. Vad det i sin tur betyder och om det också denna gång finns en baksida kvarstår att se.

Paul Hansson

Bebyggelsantikvarie på Regionmuseet i Skåne.

paul.hansson@regionmuseet.m.se

3/2005