Den gamla slåttarstugan hölls nätt och jämnt vid liv med hjälp av ett stort hängande plåttak. Men med minnet av äldre tiders spåntak i behåll, beslöt Gustav Bergström att ge huset en ljusare framtid. Här berättar han hur det gick till.

Förra sommaren beslöt jag mig för att prova på att lägga ett spåntak. Spåntaken hade nästan helt försvunnit när jag var liten i början av 70-talet, men likväl har de etsat sig fast i mitt minne och jag har aldrig glömt dem.

I utkanten av en av mina åkrar på min gård i Norrbotten står en gammal slåttarstuga som förmodligen rests på 40-talet. Den försågs senare med plåttak och när jag tog tag i den förra sommaren var den i eländigt skick. Det fanns mycket att göra innan det var dags att ta sig an taket. Det är dock en annan historia.

Jag beslutade mig för att ta bort plåten på stugans ena sida och där lägga ett nytt sticktak. De andra, som vetter mot skogen, fick behålla sin plåt eftersom nedfallna löv och barr skulle minska livslängden om man inte håller efter ordentligt. Ett spåntak måste torka snabbt för att hålla länge, och då är nedfallande löv och barr inget man vill ha.

Olika tekniker

Takspån har tillverkats på olika sätt. I äldre tider var det vanligt att man gjorde dem för hand med en späntkniv, men under 1900- talet var nog de maskinhyvlade takspånen vanligast. Till skillnad från de handspäntade har de en kortare livslängd eftersom träfibrerna huggs av av hyveln. För dessa maskinhyvlade spån brukar man räkna med en livslängd på 20 till 40 år, beroende virkeskvalitet och hur många lager med täckning man lägger dem i. Dessutom spelar det naturligtvis viss roll var huset står. I fuktigt klimat håller taket sämre än i kallt och torrt.

Tall och gran

De gamla spånhyvlarna saknar motor och drivs ofta av tändkulemotorer, traktorns remskiva eller en extern elmotor. Vissa gårdar hade en egen spilk, som hyveln kallades i Norrbotten, andra ägde den tillsammans med några grannar eller hade en gemensam för hela byn. Vilket trädslag som användes varierade. I de norra delarna av landet var tallen vanligast, men jag har också fått lära mig att man i Norrbotten kunde använda sig av frodvuxen gran. Enligt facklitteraturen är kärnvirke av furu det bästa, men enligt uppgift från äldre män i mina trakter var det vanligt att man använde lite yngre tallar, 80–100 år gamla. Vad som är rätt eller fel överlåter jag åt andra att bedöma.

En bra spilktall ska vara rak och kvistfri. Har den stått i ett utsatt läge kan där finnas vresved, vilket inte alls är lämpligt. Förr hade man ofta kunskapen att avgöra om en tall var lämplig eller ej genom att se på tallens läge och bark samt genom att knacka på den. I dag är det få som besitter dessa kunskaper.

Tallen, eller granen, kapas i lämpliga längder, ofta 45 cm, och hyvlas sedan på spånhyveln. Beroende på tjocklek hyvlar man på tre eller fyra sidor men även andra varianter förekommer. Spånen får därmed varierande bredd, vilket inte alls är någon nackdel.

Dags för nya spån

Under plåten låg de gamla spånen kvar och med hjälp av en kvast sopade jag ned dem. Det är viktigt att inte använda galvaniserad spik – gör man det blir det betydligt svårare att ta bort de gamla spånen. Ogalvaniserad spik är ofta mer eller mindre upprostad när taket tjänat ut vilket är en stor fördel.

Underlaget kallas rote och består av 1-tumsbräder som lagts med ett litet mellanrum. Jag har flera äldre byggnader som ursprungligen haft spåntak men där ligger roten vertikalt från nock till takfot. I det äldsta finns även vattrännor, antagligen för att taket snabbt ska torka om vatten tränger in. Hur som helst är det av yttersta vikt att underlaget inte är för tätt, för då försvåras upptorkningen efter regn och takets livslängd förkortas. Spåntak lämpar sig därför bäst i byggnader som har väl ventilerad och inte isolerad vind. Viktigt är också att man lägger spånen så att de avbrutna fibrerna pekar utåt/nedåt när man böjer spånen lite försiktigt. Om man vänder dem fel samlas regnvatten i fickorna och spånen förstörs snabbt.

Tre lager spån

Jag valde att lägga ett tak med trelagerstäckning, vilket innebär att det alltid ligger minst tre lager spån. Taket läggs från takfoten och uppåt med 45 cm långa spån där varje varv förskjuts 15 cm uppåt. Början är dock något annorlunda. Första varvet läggs dock med 15 cm långa spån, andra med 30 cm långa spån och det tredje slutligen med fullånga spån. Detta görs för att det ska bli tre lager längst ned. Ogalvaniserad 2-tumsspik är lämpligt att använda. Spiken placeras i spånets mitt, eller lite högre upp, något förskjuten till höger eller vänster. Spiken ska täckas av lagret ovan och får inte ligga synlig.

De spån jag använde var inte nygjorda, utan hade legat plant och torrt sedan 50- talet. För att kunna lägga dem utan risk för sprickor, blötlade jag dem i ett gammalt badkar ett par timmar. Blöta spån är mycket sega och man kan faktiskt gå på dem utan att de spricker.

Varva snyggt

Vid lite större tak är det klokt att använda sig av en riktbräda som löper parallellt med takfoten. Den förflyttas 15 cm uppåt för varje varv och på så sätt blir det lättare att lägga raka rader. Mitt lilla tak lade jag dock utan bräda, istället kontrollmätte jag då och då vilket fungerade bra. De blöta spånen är mörkare till färgen men blir ljusa så snart de torkat.

Spånen kan läggas skiftande från höger till vänster och vänster till höger, alternativt läggs samtliga varv åt samma håll. Jag valde det sistnämnda alternativet, mest för att jag hört att det skulle bli snyggast. Är läget utsatt och vinden oftast kommer från ett specifikt håll, kan man ta hänsyn till det vid läggningen.

Fixt och färdigt

Slutresultatet blev riktigt bra. Eftersom jag behöll plåttaket på takfallet åt skogen till, behöll jag också den befintliga plåtnocken vilket kanske inte blev så snyggt, men praktiskt. Vattbräder och vindskivor spikade jag också på, men det är absolut inte ett måste. Det var vanligt att man på enklare tak helt utelämnar dessa.

Strax efter att arbetet avslutats fann jag en gammal bild på stugan när den var relativt nyuppförd och då såg jag att den saknat vattbrädor. På bilden ovan ses plåttaket hänga ned på baksidan. Det ska stöttas upp, eftersom det tidigare tjänade som upplagsplats för diverse attiraljer då det under många år användes till förråd åt en släkting

Gustav Bergström
Gustav Bergström är byggnadsvårdskonsult och skriver bl a bloggen
ravjagarn@gmail.com