Arkitekter står för förändring och antikvarier för kulturvård, så ser den polariserade schablonbilden ut. Om den är sann och hur den i så fall förmedlas tål att fundera på. Att båda yrkesgrupperna är marginella i byggnadskulturen som helhet kan också vara värt att påminna sig. Det vill säga, det är kanske inte arkitekterna som är antikvariernas huvudproblem.

Själv hör jag till den generation arkitekter som under studietiden, i reaktion mot den reellt existerande modernismen, upptäckte historien. I 1970-talets krisår blev det en nisch för unga arkitekter att arbeta med inventeringar och ombyggnad. Det skedde vad som kunde kallas en »arkitekturhistorisk vändning«. Fram till 80-talet institutionaliserades den i form av byggnadsvårdsåret och Svenska Byggnadsvårdsföreningens grundande 1975, Bebyggelseantikvarisk utbildning i Göteborg (1978) och International Confederation of Architectural Museums (1979). Inte minst skedde redan från de sista åren av 60-talet ett uppsving för arkitekturhistoria och ombyggnadsprojekt i arkitektutbildningarna. Men historien är förändring, så också av historieintresset. Chalmers arkitektur hade varit ledande inom stadsförnyelse, man talade rentav om en »Göteborgsskola«, men under andra halvan av 90-talet avvecklades kurserna. Att en drivande person som Boris Schönbeck dog alltför tidigt var ett skäl. Det fanns också inslag av »mättnadsprocesser« – som ett argument anfördes att det var