Arkitekter står för förändring och antikvarier för kulturvård, så ser den polariserade schablonbilden ut. Om den är sann och hur den i så fall förmedlas tål att fundera på. Att båda yrkesgrupperna är marginella i byggnadskulturen som helhet kan också vara värt att påminna sig. Det vill säga, det är kanske inte arkitekterna som är antikvariernas huvudproblem.
Själv hör jag till den generation arkitekter som under studietiden, i reaktion mot den reellt existerande modernismen, upptäckte historien. I 1970-talets krisår blev det en nisch för unga arkitekter att arbeta med inventeringar och ombyggnad. Det skedde vad som kunde kallas en »arkitekturhistorisk vändning«. Fram till 80-talet institutionaliserades den i form av byggnadsvårdsåret och Svenska Byggnadsvårdsföreningens grundande 1975, Bebyggelseantikvarisk utbildning i Göteborg (1978) och International Confederation of Architectural Museums (1979). Inte minst skedde redan från de sista åren av 60-talet ett uppsving för arkitekturhistoria och ombyggnadsprojekt i arkitektutbildningarna. Men historien är förändring, så också av historieintresset. Chalmers arkitektur hade varit ledande inom stadsförnyelse, man talade rentav om en »Göteborgsskola«, men under andra halvan av 90-talet avvecklades kurserna. Att en drivande person som Boris Schönbeck dog alltför tidigt var ett skäl. Det fanns också inslag av »mättnadsprocesser« – som ett argument anfördes att det var »färdigrestaurerat«. Kanske betydde arkitekturens allmänna vändning mot mer filosofiska perspektiv även att man valde bort det handfasta hantverkskunnandet.
En liknande utveckling skedde på KTH i Stockholm. I mitten av 90-talet stod byggnadsvård starkt med projekt i restaurering kopplade också till ämnet konstruktionslära och historisk byggteknik. Men under en mer modernistiskt inriktad ledning i slutet av 90-talet försvann projekten hastigt. Någon fast anställd lärare med huvudinriktning mot byggnadsvård har inte funnits, vilket gjort ämnet sårbart.
»Det är min övertygelse att arkitekter behöver lära sig tänka mer som antikvarier och antikvarier mer som arkitekter, i stället för att fastna vid skillnaderna.«
På arkitektskolan i Lund ser det ljusare ut. Bebyggelsevård är sedan många år ett eget ämne med ett lag av erfarna lärare. Någon nedgång har man inte känt av. Kunskap i byggnadsteknik och hjälpmedel som laser scanner för uppmätning betonas, men också arkitektens kunnande i gestaltningsarbete, en förutsättning för gott restaureringsarbete.
Från Chalmers horisont kan jag ana en ny vändning idag. Det finns ett starkt intresse för arkitektur som »materiell kultur«. Från hösten 2011 ges en kurs i ombyggnad, efterfrågad av studenterna. Hållbarhetsfrågornas centrala plats gör det nödvändigt att förhålla sig till den befintliga bebyggelsen. Och det är naturligtvis på intet vis »färdigrestaurerat«. Dels måste den äldre bebyggelsen underhållas och anpassas till nya krav. Dels ställs frågorna på ett nytt sätt inför en ny generation bebyggelse. Miljonprogrammets massbebyggelse måste hanteras med respekt trots fullt rimliga krav på energihushållning och sociala förbättringar. För det behövs både en historisk och teknisk kunskap och förmågan att gestalta nödvändiga förändringar. Ett tecken är att fler antikvarier anställs på arkitektkontor. Men som arkitekt vill jag hävda att antikvarierna ensamma inte har kompetens att lösa dessa uppgifter.
Arkitekter och ingenjörer inser allt klarare att för att bygga ett hållbart samhälle behövs samarbete med ömsesidigt förtroende för varandras kunskaper. Samma sak gäller för arkitekter och antikvarier. Andrew Saints bok Architect and Engineer, om de båda yrkenas historia, har undertiteln A Study in Sibling Rivalry. Syskonrivalitet, och syskonkärlek, är vad som uppstår när man vet att man har gemensamma rötter och är relaterade till varandra, i lust och nöd. Det är min övertygelse att arkitekter behöver lära sig tänka mer som antikvarier och antikvarier mer som arkitekter, i stället för att fastna vid skillnaderna.
Claes Caldenby
Professor i arkitekturens teori och historia vid Arkitektursektionen på Chalmers i Göteborg. Tidigare var han också redaktör för Arkitektur och arbetade under 1990-talet på arkitektbyrån White.
caldenby@chalmers.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
