Ett romskt läger vid Levgrens äng i utkanten av Göteborg. Bilden är tagen 1949. Foto: Kamerareportage

I över 500 år har romer levt i Sverige. Ändå har de lämnat få avtryck i vårt nationella kulturarv. Tvingade till ett liv i ständig förflyttning har deras historia aldrig manifesterats i byggnader eller platser. Men det finns de som minns. Hans Caldaras berättar för Anne Ralf Hållbus om sin uppväxt i ett romskt läger.

Den 29 september år 1512 anlände en grupp människor till Stockholm som väckte viss uppmärksamhet. Sällska­pet bestod av ett trettiotal familjer, alla för­ nämt klädda och sinsemellan talande ett språk som ingen kände igen. Deras ledare presenterade sig som greve Antonius och för­ klarade att de kom från »lilla Egypten«.

Johan Taikon var en skicklig silversmed och förtennare, han ägde ett tivoli och byggde husvagnar. Han var också far till Rosa och Katarina Taikon. Bilder är tagen 1944. Foto: Kamerareportage

Tilldragelsen finns nedtecknad i Stock­holms stads tänkeböcker, d v s rådhusrättens protokoll, och anses beskriva hur romerna för första gången kom till Sverige.
Över femhundra år har gått sedan dess. Romer har funnits i Sverige under hela den tiden, ändå framstår de som osynliga i vårt nationella kulturarv.
Inga monument, inga byggnader, inga gator, torg eller andra platser berättar om romernas historia i vårt land.
Fram till mitten av 1800­talet förekommer romer knappt ens i några myndighetsregister. Eftersom de inte fick bli svenska medborgare eller bo kvar på en och samma plats, var de sällan eller aldrig folkbokförda. De tilläts inte gå i skolan och kunde därför sällan läsa eller skriva. Innan 1950­talet finns ingen his­toria nedskriven av romer och bildmaterialet är magert.

Otillförlitliga källor

Liksom den överväldigande majoriteten av Sveriges övriga befolkning levde romerna till mitten av 1800­talet på landsbygden, där de försörjde sig som hantverkare, handelsmän och dagsverkare.
Men när Sverige började urbaniseras under andra hälften av 1800­talet sökte sig romerna till de större städerna. Och nu börjar det dyka upp uppgifter om »zigenare« i myndig­heternas arkiv.
Oftast handlar det om problem. Om bråk och avhysningar. Det gör att de källor om romernas liv i Sverige som finns att tillgå är svåra att förhålla sig till. I myndighetsrappor­ter från till exempel polis och barnavårds­ nämnd blandas personliga åsikter och fördö­ mande uttalanden med fakta, till exempel var lägren låg, hur många som bodde där, antal tält och vagnar, och så vidare.
I tidningsartiklar och tevereportage från mitten av förra seklet ges en annan bild. Så här beskrivs ett romskt läger i Göteborg i ett reportage från 1944 i Sveriges Television:
»Det Taikonska lägret tål minsann även en ganska närgången sanitär granskning. Man bor i nybyggda husvagnar, med mycken både trivsel och komfort. Titta bara på köket med diskbänkar i rostfritt stål, elegant lackerade vedspisar av nyaste konstruktion och rymliga skåp. Ekipagen går på gummihjul, man har elektriskt ljus, radio och både rull- och vanliga vita gardiner…«

Andra kunde ge en närmast romantisk bild av romernas kringresande tillvaro. Författaren Ivar­Lo Johansson, som bodde som gäst i ett romskt läger under några sommarveckor i mit­ten på 1950­talet, skrev i sin bok Zigenarliv att »zigenare är ett naturfolk som skall fortsätta få leva som de alltid hade gjort och lärt« och att »zigenarnas frihetskänsla har ibland satt det byråkratiska samhället på prov. Det skulle bevisa vårt samhälles styrka om vi istället kunde visa deras frihetsbegär generositet«.
I den mån romer alls tas upp i majoritets­ samhällets historiebeskrivning, är bilden alltså antingen stigmatiserande eller romantiserad. Romer har beskrivits som endera lata och opålitliga eller som exotiska frihetsälskare.
I själva verket har det inte funnits utrymme för vare sig lättja eller exotism i den verklig­het som varit romernas. Mest har den bestått av hårt slit.

Liv i läger

Hans Caldaras, född 1948, sångare, förfat­tare och debattör, hör till dem som minns och kan berätta hur det var att leva i ett romskt läger. Till tolv års ålder levde han, hans tre år äldre bror Kennet och deras mamma Maria med hans mormor och mostrar och morbröder med familjer på ständigt resande fot.
– När jag var sex år tvingades vi flytta sju gånger på tre månader. Från Norrköping till Linköping till Jönköping till Växjö till Lands­krona till Lund till Lomma och till sist till Malmö, där vi fick bo i ett sandtag vid Fri­hamnen längre än de två, tre veckor vi nor­malt fick tillstånd att slå upp vårt läger.
Det var inte fem vagnar och tre tält som skulle flyttas. Det var åtta hem. Med nödvän­diga inventarier och de ägodelar som betydde »hemma« för dem som ägde dem, även om de ständigt förflyttades.

I den mån romer alls tas upp i historieskrivningen, är bilden antingen stigmatise­rande eller romantiserad.

– Man försökte göra det så drägligt och trivsamt som möjligt. Det hände att männis­kor som kom till lägret på besök och förvän­tade sig misär och stampade jordgolv utbrast att »ni bor ju finare än vi!«. Då svarade alltid mamma blixtsnabbt: »Vad bra, då byter vi!«, berättar Hans Caldaras.
Traditionellt har svenska romer bott i tält. På 1920­talet började de som hade råd skaffa sig vagnar. En vagn var en stor investering. Den vagn Hans Caldaras mormor och två ogifta mostrar beställde från en vagnmakare i Småland kostade närmare tiotusen kronor – en hisnande summa i slutet på 1940­talet och resultatet av många års snålande och sparande.

Många romer var skickliga hästkarlar och försörjde sig som smeder och hovslagare. Bilden är tagen i Alingsås 1958. Foto: Kamerareportage

– Mormors vagn var tio meter lång och hade en hall med tvättfat av vitt porslin, kök med rostfri diskbänk och emaljerad AGA­spis, salong med bäddsoffa, matbord och en fåtölj och ett sovrum med öppen spis av rött tegel. Den var unik i sitt slag i Sverige och med romska mått otroligt lyxig och bekväm. Över­ allt drog vagnen till sig nyfikna skaror som kom och ville titta, berättar Hans Caldaras.
Hans mamma Maria, som var ensamståen­de med två söner, hade inte råd med någon vagn. Deras bostad hade tältduk som tak, men träväggar och trägolv, fönster och en riktig dörr, vilket var mer än många andra hade.
– Varje gång vi flyttade fick mamma mon­tera ner alltihop, packa ihop och lasta det på en hyrd lastbil för att sedan bygga upp det hela igen på nästa plats. För att försöka und­vika att det skulle regna in spikades tält­ duken fast i träväggarna med spik genombor­rad i korkar, minns Hans Caldaras.
Varje gång tältet rests på nytt hängde mamma Maria tygstycken som skulle se ut som tapeter längs innerväggarna, spetsgardi­ner för fönstret, volanger i takstolen och en tjock matta på golvet. I ett hörn ordnades nå­got som liknade en garderob och i ett annat det obligatoriska altaret med sina ikonbilder, som skulle skydda hemmet från ondska och bekymmer. Trälådor för apelsiner fungerade som köksskåp och skafferi och en oljetunna som kombinerad värmekälla och spis. Till möblemanget hörde också en bäddsoffa, en byrå, ett bord, två pinnstolar och en fåtölj.
– Mamma gjorde vad hon kunde för att ge oss ett hem, fast vi ständigt flyttade. Hennes liv var ofattbart slitsamt. På nätterna måste hon vara brandvakt och hålla liv i elden – annars skulle vi frysa ihjäl. Under vinterhalvåret var allt fuktigt och kallt, både kläder och säng­kläder. Vi var ju tvungna att vänja oss, men vi tålde inte kylan bättre än andra. Under mina första år hade jag åtta öroninflammationer, säger Hans Caldaras och tillägger:
– Och då hade vi det ändå bättre än de romer som kommer till Sverige i dag och tvingas sova under bar himmel.

En romsk vagn som 1944 fick en TV-reporter utsänd till ett läger vid Kruthusgatan i Göteborg brista ut i lovsång över alla bekvämligheter. Och visst var en sådan här vagn dyr och bekväm jämfört med ett tält. Men knappast jämfört med ett vanligt hus eller lägenhet. Foto: Kamerareportage

Viktiga årtal i svenska romers historia

Sommarskolor, med ideellt arbetande lärare, ersatte i bästa fall normal skolgång för romska barn. Här syns Hans Caldaras med sin kusin Monica Caldaras, storebror Kennet och läraren magister Pålsson. Bilden är tagen i Bulltofta, Malmö, 1954 eller 1955. Fotograf okänd.

1512 – de första romerna, såvitt känt, kommer till Sverige.

1885 – lösdriverilagen införs. Med lösdriveri menades »underlåtenhet att årligen försörja sig« och lagen innefattade även dem som »stryker kring landet«. Lösdriverilagen drabbade särskilt romer, som ständigt tvingades bort från sina lägerplatser och i värsta fall kunde dömas till straffarbete. Lagen avskaffades 1964 och ersattes ett år senare av en lag om »samhällsfarlig associalitet«, som i sin tur försvann 1981.

1914 – en ny invandringslag gör för första gången skillnad på »tattare« och »zigenare«. De förra anses etniskt svenska och ska assimileras i det svenska samhället, medan de senare betraktas som utlänningar och ska utvisas.

1923 – fattigvårdslagstiftningen medför att kommuner kan införa en paragraf i ordningsstadgan som innebär att »zigenare« inte får vistas mer än tre veckor i samma ort eller kommun.

1952 – romer erkänns som svenska medborgare, med samma rätt- och skyldigheter som alla andra.

1999 – romer erkänns som en nationell minoritet i Sverige, tillsammans med samer, sverigefinnar, tornedalingar och judar.

En fast bostad

1952 blev romer erkända som svenska med­ borgare, med samma rätt­ och skyldigheter som alla andra. Först nu började man tala om statens ansvar för deras situation; om deras bristande läs­ och skrivkunnighet och deras ofrivilliga avsaknad av fasta bostäder.

Vi drömde ständigt om en fast bostad. Att få bo som alla andra, med riktigt tak

1957 yttrade sig Göteborgs bostadskom­mitté i en skrivelse till Drätselkammaren att »zigenarna« ska behandlas som andra med­ borgare i kommunen, även i fråga om bostä­der. Det står att kommunen har skyldighet att hjälpa »de ambulerande zigenare som önskar fast bostad, antingen för hela eller endast för vinterhalvåret«.

Ett romskt läger på 1920-talet. De flesta bodde i s k tretoppstält. Vagnar var fortfarande mycket ovanliga. Foto: Kamerareportage

 

– Vi drömde ständigt om en fast bostad. Att få bo som alla andra, med ett riktigt tak och varmt inomhus, berättar Hans Caldaras.
När han var tolv blev drömmen verklighet. Då flyttade han med sin mamma och store­ bror från ett läger i Skarpnäck, söder om Stockholm, till ett rum på Margaretavägen i Enskede. Här ligger Stockholms äldsta rad­hus, byggda 1909. I dag betingar ett radhus på Margaretavägen många miljoner, men på 1960­talet delades de fortfarande upp i små hyresrum, ett på varje plan, med kallt rinnande vatten men med toalett och betongbadkar i källaren.
– Att sköta sin hygien när man bodde i läger var svårt. Vi fick tvätta oss i en balja och mamma värmde vatten i en kastrull på spisen. Men tillgång till vatten var ingen självklarhet. Ibland lät någon medkännande person oss ta vatten fritt, men oftast fick vi betala.
– Mamma brukade ta med oss till offentliga badhus och om vi hade tur blev vi insläppta och fick njuta av riktiga varmbad, berättar Hans Caldaras.
1964 fick familjen flytta in i sin första rik­tiga lägenhet, i stockholmsförorten Rågsved.
– Lyxen var obeskrivlig. Stort badrum med värmeslingor i golvet, separat toalett, kök med gasspis, fina parkettgolv …, minns Hans Caldaras.
Men lyxen hade sitt pris.
– Vi var vana vid att ständigt andas frisk luft. Nu bodde vi innanför betongväggar, omgivna av plast och moderna byggnads­ material. Inomhusvärmen gjorde oss trötta och matta. Plötsligt behövde vi sova mitt på dagen och vi fick klåda över hela kroppen. Det tog ett år innan vi vant oss.
Under den här tiden i början av 1960­talet försvann de sista lägren och Sveriges mellan 1200 och 1500 romer fick egna bostäder. Den integration som myndigheterna länge motsatt sig började ta form på allvar – mycket tack vare författarinnan Katarina Taikon, som var Hans Caldaras mammas kusin.
– Hon fick ledande politiker att inse att medan de högljutt kritiserade Sydafrika och USA för hur de behandlade svarta, gjorde de exakt samma sak mot romer här hemma, berättar Hans Caldaras.
Katarina Taikon gick bort 1995 och i dag hör Hans Caldaras till de starkaste rösterna i debatten om romernas situation i Europa. Att femtio år efter att de sista romska lägren försvann i Sverige åter tvingas se romer som lever på gatan är tungt.
– Långsiktigt måste problemen lösas på plats, i dessa människors hemländer. Men nu är de här och situationen är akut. De kommer att gå under om vi inte hjälper dem här och nu. Om svenska myndigheter från början hade upplåtit legala platser för eu­migranter som kommer hit för att tigga, skulle de problem vi har nu aldrig ha upp­stått. Att driva bort människor har aldrig lett till något gott.

Anne Ralf Hållbus är journalist och redaktör för Byggnadskultur. anne.ralf@byggnadsvard.se

LÄS MER!
Vägskälens kulturarv – kulturarv vid vägskäl. Om att skapa plats för romer och resande i kulturarvet. Redaktör Ingrid Martins Holmberg. (Makadam förlag, 2014)
I betraktarens ögon Hans Caldaras memoarer. Pocket. (Bladh by Bladh)
Zigenerska Katarina Taikon. (Natur och kultur)

Meny

Innan du frågar

Ställ en fråga (gammal)

Anmälan Byggnadsvårdsläger

  • OBS! Lägren kan i de flesta fall tillgodose kost vad gäller allergi eller vegetarisk mat, dock ej specifika dieter).
    Observera att lägret blir billigare med ett medlemskap (dock ej för trädgårdslägret som redan är nedsatt i pris).
    Här godkänner du att bilder som tas på lägerdeltagarna kan komma att användas av Svenska byggnadsvårdsföreningen i marknadsföringen för byggnadsvårdslägren. Marknadsföringen innefattar bland annat hemsida, sociala medier och tidningen Byggnadskultur. Att godkänna är frivilligt, men vi är tacksamma för alla möjligheter att kunna sprida byggnadsvården i våra kanaler.

LÄGG TILL DITT ARRANGEMANG

januari 2020
mars 2020
Inget evenemang hittades!