Arbetarklassens bostadssituation var en brännande social fråga vid sekelskiftet. Samhället tog initiativ till egnahemsrörelsens bildande och gick in med subventioner för ett ökat bostadsbyggande. Trots högt ställda ideal lyckades man inte lösa »de mindre bemedlades» bostadsnöd – de hamnade ofta i spekulationsbyggda kåkstäder av primitivt slag.

”På många håll, särskilt i större städer med utvecklad fabriksindustri, är det mycket vanligt att arbetsklassens bostäder icke motsvara ens mycket lågt ställda krav på sundhet, trevnad och utrymme”, heter det i 1904 års upplaga av Nordisk Familjebok under uppslagsordet ”Arbetarbostäder”. Och detta förhållande medför i sin tur svåra sanitära, sedliga och sociala vådor, påpekades det. ( … ) Bostadsfrågan för de ”mindre bemedlade”, dvs vanliga arbetarfamiljer, var en av tidens mest brännande sociala frågor.

Egnahemsrörelsens ideal och bakgrund

1899 tillsatte Kungl. Maj:t en egnahemskommitté. Den skulle undersöka om det gick att få i gång egnahemsbyggande i större skala än tidigare. Det var viktigt att arbetarna förvärvade egnahem, ansåg