De har kallats ”världens bäst bevarade hemlighet” – klippkyrkorna i Etiopiens nordligaste provins Tigray. Långt innan Norden var kristnat byggdes avancerade kyrkor med flera rum, kolonner och valv som i ett stycke höggs direkt ur berget. Bengt Wahlgren ger en historisk bakgrund och tar sedan oss med till en levande kyrkoarkitektur på 2 500 meters höjd.

Etiopien och Afrikas horn har en av de längsta mänskliga historierna i världen. Det 3,2 miljoner år gamla skelettet efter ”Lucy” och den nyligen halvt hoppusslade ”Ardi” som anses vara 4,4 miljoner år är båda fynd därifrån. De första uppgifterna om Etiopien kommer från egyptiska handelsmän som 3 000 år f Kr köpte myrra där. Egyptierna hade täta kontakter med landet och betraktade det som sitt ursprungsland.

Det aksumitiska riket

Den här historien tar dock sitt avstamp omkring 100 f Kr då det aksumitiska riket uppstod i Tigray. Riket kom att breda ut sig över norra Etiopien, angränsande områden i nuvarande Eritrea och Sudan samt västra sidan av Röda havet och till och med över till Jemen och Saba på den Arabiska halvön. Centrum för högkulturen var staden Aksum (Axum) i Tigray, som hade flitigt handels- och kulturellt utbyte med både greker och romare såväl som indier, kineser och araber. Riket utvecklade ett eget språk, geez, och en särpräglad arkitektur med kvarstående rester av bl a tempel, gravkammare och det kanske mest iögonfallande – över 30 meter höga och 500 ton tunga obelisker.

Kung Ezana av Aksum konverterade till kristendomen redan på 330-talet och Etiopien räknas som den näst äldsta kristna nationen, efter Armenien som kristnades år 301. Under 500-talet stod det aksumitiska riket på höjden av sin makt och då byggdes den första kända kristna kyrkan i Aksum.

Under 600-talet började nedgången i samband med att det muslimska inflytandet blev allt starkare i hela regionen. Till en början skyddades Etiopien från jihad, eftersom man tidigare givit Muhammeds landsflyktiga anhängare asyl och profeten själv gett riket sin välsignelse. Några av emigranterna slog sig ner i Negash i Tigray och bildade därmed den första muslimska bosättningen i Afrika, detta redan under Muhammeds levnadstid. Trots tidvisa sammanstötningar är Etiopien känt för religiös tolerans där kristna, muslimer och judar kunnat leva sida vid sida.

Etiopiens äldsta kloster

Under 900-talet var det aksumitiska riket kraftigt försvagat och kvarvarande medlemmar av dess kungafamilj dödades i Etiopiens äldsta bevarade kloster, Debre Damo, dit de tagit sin tillflykt från erövrarinnan Judith som övertog kungatronen. Judith var enligt traditionen falasha, dvs etiopisk judinna. Debre Damo ligger på en flattoppad bergsklippa och kan bara nås via ett rep uppför en lodrät bergssida. Byggnaden är daterad till 500-talet och uppförd i aksumitisk stil, med omväxlande skift av sten och trä samt utskjutande bindare med avrundade ändar, så kallade ”monkey heads”.

Lalibela – ett nytt Jerusalem

Efter att det aksumitiska riket spelat ut sin politiska roll uppstod ett nytt kristet maktcentrum 25 mil söderut i staden Roha. När Jerusalem erövrades av muslimer år 1187 beslutade den etiopiska kungen Lalibela att bygga upp ett nytt Jerusalem i Roha. Staden blev rikets huvudstad och antog namnet Lalibela efter regenten. Platser i staden fick namn efter historiska platser i Jerusalem och dess flod blev kallad Jordan. I Lalibela finns de mest uppmärksammade kyrkorna i Etiopien, vilka också tagits upp på Unesco:s världsarvslista. Bland de elva kyrkorna finns Bet Medhane Alem (Världens frälsares hus), utformad med influenser från antika grekiska tempel och sannolikt världens största monolitkyrka. Bet Giyorgis (Sankt Görans hus) är den mest avbildade av dessa kyrkor, stående som ett frihugget kors, i mitten av ett schakt ner i berget.

Klippkyrkorna i Tigray

Vi tar oss tillbaka till Tigray i nordligaste Etiopien och dess mindre kända klippkyrkor. Några mil norr om provinshuvudstaden Mekelle kommer vi till Abreha wa Atsbeha, en kyrka och ett kloster som ligger ovanligt lättillgängligt. (Vanligtvis är klippkyrkorna lokaliserade till otillgängliga bergstoppar, troligen för att undgå stridigheter och plundring.) Kyrkan har fått sitt namn efter den tidigare nämnda kung Ezana och hans bror Saizana som efter att på 300-talet konverterat till kristendomen fick namnen Abreha och Atsbeha. Legenden säger att de ligger begravda i kyrkan vilket motsägs av forskare, som menar att kyrkan troligen är huggen först under 900-talet. Riktigt säkra dateringar av klippkyrkorna finns inte.

Kyrkan ligger i en bergssluttning och består utvändigt av ett utskjutande stenblock vars sidor huggits släta. Blocket har på framsidan ett smalare, utskjutande mittparti som i senare tid byggts ut med en murad förhall och portik, vilken fungerar som huvudingång. På ömse sidor om förhallen finns ingångar direkt in till kyrkorummet. Dörrpartierna är liksom kyrkfönstren utformade efter ett mycket karaktäristiskt aksumitiskt mönster med framskjutande ändträn från tvärställda bindträn i karmarnas fyra hörn. Utformningen kan man hitta såväl i trä som uthuggen ur sten.

Kyrkan är ungefärligt orienterad i öst-västlig riktning och har en stor bred sal, vars tak bärs upp av tio kolonner. Det delvis platta, delvis tunnvälvda taket är ornamenterat med uthuggna kors, omgivna av labyrintliknande mönster. Likartad ornamentik kan man finna i egyptiska och syriska kyrkor från 900–1100-talet.

Taket och valven har på flera ställen kraftiga vittrings- och sotskador som tyder på att kyrkan har brunnit – kanske på grund av dess lättillgängliga plats. Ovanför det med draperi insynsskyddade koret är taket kupolformat. Längs ytterväggarna finns fasta murade bänkar och stengolvet täcks av vävda mattor. Rummet är dunkelt men dagsljus sipprar in genom några högt sittande fönsteröppningar och dörrarna som står på glänt. På väggarna finns målningar med bibliska motiv, troligen utförda under 1600-talet.

Det allra heligaste

Österut, in i själva berget, ligger de allra heligaste delarna av kyrkan, tre rum dit bara prästerna har tillträde. Inte heller på utsidan, uppe på berget, får man beträda marken ovanför dessa delar om man inte är präst (abba). Det mittersta av dessa tre rum i Abreha wa Atsbeha har formen av en halvrund absid medan de två andra sägs vara fyrkantiga med runda kupoltak.Här inne förvaras tabot, en kopia av Mose stentavlor med de tio budorden, som är det allra heligaste i alla etiopiska kyrkor. Ordet tabot kan också syfta till på förbundsarken, den kista som Gud enligt traditionen överlämnade stentavlorna i och vars lock ansågs vara hans tron.

Förbundsarken lär ha stått i Salomos tempel fram till dess att Nebukadnessar erövrade Jerusalem och förstörde staden och templet år 597 f. Kr. Det finns flera legender om arkens vidare öden och arkeologer spekulerar än i våra dagar om dess existens och var den kan finnas. Enligt Kebra Negast, en medeltida krönika med den etiopiska kungalängden, hade arken redan före Jerusalems förstörelse förts till Etiopien av prins Menelik I, son av kung Salomo och drottningen av Saba. Idag påstås arken förvaras invid Etiopiens heligaste kyrka, Mariam Tsion (Maria av Sion) i Aksum, där den liksom övriga tabot är draperad och endast får beses av en utvald präst.

Ett levande kulturarv

Merparten av klippkyrkorna används flitigt av den etiopiska kristenheten med en liturgi och ett gudstjänstfirande vars traditioner sannolikt har hållits levande från fornkristen tid. Detta gör kyrkorna till ett i allra högsta grad levande kulturarv där vårdande insatser blir komplexa uppgifter. Flera av kyrkorna är i akut behov av konserveringsinsatser eftersom kyrkomålningarna, väggar och valv vittrar och är på väg att försvinna. Församlingarna försöker ibland själva rengöra sina målningar, men med olämpliga metoder kan den goda avsikten istället bidra till förfallet.

Kyrkomåleriet kan vara utfört direkt på berget, al secco eller al fresco på underlag av puts, eller som temperamålningar på duk upplimmad på väggarna. Det etiopiska kyrko- och ikonmåleriet är influerat av bysantinskt måleri men har utvecklat ett eget stilistiskt språk, en ikonografi med lång tradition som är unik. Pigmenten togs från lokala jordarter och växter fram till 1500-talet, då bättre bemedlade började använda importerat material. I kyrkorna finns även högklassigt träsnideri i inredning m m samt enastående inventarier såsom medeltida, illuminerade handskrifter och processionskors, vars fortlevnad delvis också är hotad.

Taket läcker i Debre-Tsion

I samband med en förstudie till ett konserveringsprojekt besökte jag ett antal kyrkor tillsammans med två andra projektmedlemmar. Efter att i en timme kämpat med att hålla jämna steg med en sjuttioårig abba, som enkelt småsprang uppför de branta bergstigarna, nådde vi klippkyrkan Debre-Tsion. Där samlar prästerna upp nedfallna flagor från 1200-talsmålningarna på väggar och valv varje dag. Kyrkans abba förklarade uppgivet att taket läcker och att de under regnperioder är tvungna att rulla ut presenningar över kyrkan. Ett nytt tak av stenskivor anordnades för några år sedan, men det fungerar inte eftersom murbruksfogarna är otäta och avrinningen otillräcklig. Arbetet utfördes av lokala hantverkare och arbetsledare under ledning av en regional arkitekt som också ansvarade för projekteringen.

Inom landet och kyrkan finns begränsade resurser för konserverings- och restaureringsåtgärder. I Lalibela har europeiska och internationella vårdprojekt genomförts med varierande resultat. Bl a har ett jättelikt plåttak monterats över en av kyrkorna för att hindra regn och nedbrytning. Konstruktionen, som är ett markant och främmande inslag i landskapet, har visat sig generera nya svårlösta problem.

Bland församlingarna kan man märka en befogad misstro mot utländska forskare som ibland har klampat in i landets kulturarv och därefter försvunnit med undersökningsresultaten men lämnat kvar problemen. Ett annat hot mot de medeltida kyrkorna är kyrkobyggnadskommittéer, organiserade av emigrerade etiopier. Kommittéernas syfte är att samla pengar till nya kyrkobyggen i Etiopien, vilket i vissa fall har inneburit att den nya kyrkan uppförts på platsen för den gamla, som därmed har förstörts.

Brist på resurser och kompetens

Etiopien fick sin första kulturvårdande myndighet på 1950-talet. Idag finns ett system som i stora drag påminner om vårt svenska med nationella, regionala och lokala myndigheter som hanterar kulturmiljöfrågor. Mycket av problematiken är också densamma, men bristen på resurser och kompetens är mer markant i Etiopien. Idag finns endast en målerikonservator med någon form av relevant utbildning i landet. Många församlingar är också skeptiska till att släppa in konservatorer som stör den kyrkliga verksamheten och vars åtgärder kanske inte alltid varit till fördel för byggnaderna.

Vid universitetet i Mekelle startade för några år sedan ”Institute of Heritage Conservation” vars unga huvudlärare Hiruy Daniel och Luul Gush är arkeolog respektive arkitekt. Utbildningen kan förhoppningsvis på sikt fylla behovet av en inhemsk kulturmiljövårdande yrkeskår, men man både behöver och önskar samarbete och kunskapsutbyte med motsvarande institutioner i utlandet, menar Daniel.

En drastisk försämring

Den franska forskaren Jacques Mercier gjorde undersökningar av kyrkorna i Tigray i början av 1970-talet för att sedan återkomma i slutet av 1990-talet. Han kunde konstatera att byggnadernas tillstånd hade försämrats drastiskt under denna 25-årsperiod. En bidragande orsak var en rad konflikter och strider som härjade 1976–1991 och skar av landsbygdsområdena från omvärlden, men även olämplig eller bristande förvaltning har skuld till förfallet. Om detta unika kulturarv ska överleva till nästa generation behöver långsiktiga, såväl ekonomiska som kunskapsmässiga resurser sättas in omgående.

Bengt Wahlgren, byggnadsantikvarie vid Restaurator, verksam i södra Sverige

4/2009