Eternit, det illa sedda byggnadsmaterialet, har nu funnits i nästan 100 år. Inte bara asbestskandalen för 30 år sedan är orsak till dess dåliga rykte, eternitplattorna har upplevts som gråa och fula av många. Men nu ökar intresset för eterniten. Allt fler ser den som ett levande och vackert material, värt att bevara på tak och fasader.

Nästa år är det hundra år sedan Skandinaviska Eternit AB började tillverka eternit i Lomma i Skåne. Det är också 30 år sedan tillverkningen stoppades, till följd av en av vår tids största arbetsmiljöskandaler. Farorna med asbesten, som var bindemedel i eterniten, hade förringats och förbisetts av bolaget, och skyddsåtgärderna hade varit undermåliga. Många arbetare hade blivit eller skulle komma att bli svårt sjuka i olika asbestrelaterade sjukdomar.

På väg tillbaka

Asbestskandalen förde eterniten långt in i skamvrån, och där fick den stanna i decennier. Nu är den dock på väg tillbaka på olika sätt. Dels finns ett ökande intresse för eternit i byggnadsvårds- och kulturmiljökretsar. Materialet har uppnått en sådan ålder att det blivit allt mindre kontroversiellt att hävda dess bevarandevärde. Dels används eternitliknande produkter i stor utsträckning i det moderna byggandet. Måhända att kulörer och format inte överensstämmer exakt med den gamla eterniten, men fibercement är tveklöst på modet.
Att eterniten varit och kanske fortfarande är illa sedd har inte enbart berott på asbesten. Den har också upplevts som ”grå och ful” av många. Det synsättet fanns långt innan asbestskandalen på 1970-talet. Fasadplattorna fick öknamn som ”fattiglappar” eller ”tattarkex.”

Skifferimitation

Redan på 1910-talet uppstod en dispyt mellan eternitbolaget och Överintendentsämbetet (nuvarande Statens fas-tig-hetsverk), eftersom ämbetet inte tillät eternit på landets kyrkor. Vare sig det gällde nybyggen eller renoveringar kunde ämbetets antikvarier förlika sig med den nya produktens ”dystra och ledsamma” utseende. Men framför allt var eterniten förkastlig eftersom den var en imitation. Den utgav sig för att vara något annat, nämligen skiffer.
Ett sådant fusk med byggnadsmaterial kunde man inte acceptera på en kyrka, lika lite som dagens antikvarier skulle acceptera betongpannor eller tegelimiterande plåt istället för lertegel. Det fanns dock församlingar som lade eternittak utan tillstånd från Överintendentsämbetet. Ett exempel är medeltidskyrkan på Alnö utanför Sundsvall, vars tak av eternit från 1910 ligger kvar än idag.

Det var just som skifferimitation eterniten lanserades när den började tillverkas i Sverige 1907. Eternitplattornas format var hämtade från den traditionella takskiffertillverkningen. Under de första decennierna användes eterniten i huvudsak som takmaterial. De korrugerade plattorna som började produceras 1924 blev en av de mest framgångsrika eternitprodukterna, och de blev snabbt vanligt förekommande på ladugårdstak och industribyggnader. Asbestfria fibercementplattor av samma modell är fortfarande vanliga inom lantbruket. De har en stor fördel jämfört med exempelvis plåt, det bildas inte kondens på dem.

Föraktad men populär

Samtidigt som eterniten varit föraktad i vissa kretsar har den också varit oerhört populär. Det gäller inte minst sidiplattan som började produceras 1950 och som snabbt blev en stor framgång. Den lilla rektangulära fasadplattan tillverkades i flera olika kulörer, med rak eller vågig nederkant, med eller utan träimiterande ytstruktur. Den var billig jämfört med andra fasadmaterial, den var underhållsfri och enkel att montera.
Produktidén liksom namnet kom från USA, där sådana plattor, sidings, hade tillverkats sedan slutet av 1930-talet. De svenska sidiplattorna tillverkades på eternitfabriken i Köping som startat 1939 under namnet Svenska Invarit AB. Anledningen till namnet Invarit var patenträttsliga teknikaliteter, materialet som tillverkades i Köping var detsamma som i Lomma.

Nyskapande och modernt

I stor utsträckning kom sidiplattan att användas för att klä in äldre hus, framför allt i delar av landet där trähusbebyggelse är vanlig. Men den användes också i modern och nyskapande arkitektur. Léonie och Charles-Edouard Geisendorf använde sidiplattor på sina uppmärksammade radhus i Bagarmossen i Stockholm i mitten av 1950-talet. Vid samma tid byggdes bostadsområdet Kortedala i Göteborg, och även där kom sidiplattan till användning i flera storskaliga projekt.
Annars var det främst andra sorters fasadplattor av eternit som användes i det storskaliga byggandet, exempelvis Malmex som lanserades 1955. Det var en rektangulär platta som fanns i flera olika kulörer, och som hade en speciell ytbehandling av ånghärdad silikatfärg.
Under rekordårens byggande blev Malmex relativt vanligt som fasadmaterial på skivhus med bärande betongstomme, ofta i kombination med exempelvis tegel på husens kortsidor. Annars var det som takmaterial eterniten gjorde sin största insats under miljonprogrammet. Flacka sadeltak belagda med korrugerade eternitplattor var vanligt på såväl flerfamiljshus som radhus, kedjehus och villor. Den korrugerade takplattan Kvarto som var liten i formatet för att passa just småhus lanserades 1970 och blev snabbt Skandinaviska Eternit AB:s största produkt.

Inte bara till tak och fasader

Det tillverkades inte bara tak- och fasadmaterial av eternit. Specialbehandlade väggskivor för kök och badrum med ett stort urval av färger och mönster fanns från 1930-talet och framåt. Andra inredningsattribut är fönsterbänkar och bänkskivor, infärgade och polerade så att de liknar svart marmor. Eternit fanns (och finns) också på dolda ställen i byggnader, exempelvis skivan Internit som började tillverkas i slutet av 1950-talet och som användes ungefär på samma sätt som gipsskivor. Ventilationsrör och vattenledningar av eternit har också varit vanligt. Eternitbolaget satsade dock även på lite festligare produkter, såsom blomlådor, fågelbad och möbler. Dessa togs fram i samarbete med formgivare och konstnärer, exempelvis Signe Persson-Melin.

Förbud mot asbestanvändning

Asbesten är eternitens välsignelse och förbannelse. I och med asbestfibrernas unika egenskaper är eterniten tålig, lätt och brandhärdig. Samtidigt har asbestens hälsovådliga effekter gjort eterniten omöjlig. Förbud mot asbestanvändning gör att det inte produceras ny eternit idag, och det är även förbjudet att sälja gammal eternit. Eterniten kommer också alltid att förknippas med arbetsmiljöskandalen och de asbestskadades öde.
Samtidigt finns ett ökande intresse för eterniten, och allt fler ser den som ett levande och vackert material som man gärna vill bevara på sitt hustak eller sina fasader. Ännu finns inte asbestfria produkter som utseendemässigt kan ersätta till exempel sidiplattan. Låt oss hoppas att det ökande intresset och en medvetenhet om eternitens värde som en viktig del av vårt byggda kulturarv kommer skapa en efterfrågan som får fibercementproducenterna att vakna.

Olga Schlyter

Bebyggelseantikvarie på Malmö Kulturmiljö

olga.schlyter@malmo.se

3/2006