Hur kan vi bli bättre på att spara energi i gamla hus? Hur förbereder vi oss på en framtid med kraftigt höjda elpriser? Det är hög tid att göra energifrågorna till en självklar och integrerad del av byggnadsvården, både vid restaureringar och i löpande vård och underhåll, skriver Tor Broström.

Det är år 2027. Vi börjar märka effekterna av att oljan är på väg att ta slut. Priset är så högt att vi inte längre kan använda oljan som bränsle. Koleldning är förenat med höga kostnader för rökgasrening. Elpriserna har anpassats till en hög internationell nivå. Efterfrågan på kommersiellt tillgängliga biobränslen är större än tillgången och priserna stiger. Jämfört med 2007 har energipriserna överlag fördubblats. Folk flyttar till små energisnåla hus. I gamla värdefulla hus gör man panikinsatser med fasadisoleringar, fönsterbyten och provisoriska installationer av biobränsleanläggningar. Överallt i Sverige står stora vackra hus övergivna, ingen har råd att bo i dem längre. Ingen kan se in i framtiden, men vi måste sluta blunda. Energin kommer att bli dyrare, mycket dyrare. Det är ett problem särskilt för våra äldre hus med dåliga energiprestanda. Tänk dig själv, vad skulle du göra om energin blev dubbelt så dyr i morgon? Energisparande är en förutsättning för att på sikt kunna bevara våra kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Om byggnaderna inte kan användas på grund av att uppvärmningen blir för dyr så innebär det början på ett förfall.

Långsiktig hållbarhet

Alla är överens om att vi måste spara energi och gå över till förnybara energikällor för att på sikt uppnå ett samhälle med en långsiktig hållbarhet. Byggnadsvård handlar naturligtvis också om långsiktig hållbarhet och det borde vara självklart att man förenar byggnadsvård med energieffektivisering och förnybar energi. I praktiken är det inte alltid så, vilket beror på svårigheter och risker som ömsom överdrivs, ömsom underskattas. I grund och botten finns det dock inget motsatsförhållande mellan energieffektivisering och god byggnadsvård. Den här artikeln handlar om hur vi kan bli bättre på att spara energi i våra gamla hus och hur vi kan förbereda oss för en framtid med höga energipriser.

Vad kan göras?
Energieffektivisering i byggnader omfattar tre typer av åtgärder:

1. Minska värmeförlusterna genom isolering och tätning av byggnadens klimatskal; väggar, tak, golv, fönster mm.
2. Effektivisering av energitillförseln genom att byta till en värmeanläggning med högre verkningsgrad, till exempel en bättre panna eller en värmepump. Bättre styrning är också ett sätt att höja effektiviteten.
3. Ändrat beteende och nyttjande av byggnaden kan ge avsevärda besparingar, t ex genom att inte värma alla rum lika mycket eller genom att kompensera för en sänkt innetemperatur med varmare kläder.

En annan åtgärd som inte nödvändigtvis handlar om energisparande, men väl om långsiktig hållbarhet, är konvertering till förnybara energikällor såsom solenergi och biobränslen. De olika typerna av åtgärder påverkar varandra. Minskar man värmeförlusterna ändras förutsättningarna för värmeanläggningen. En lägre energikostnad genom en effektivare värmeanläggning ger sämre lönsamhet för en tilläggisolering. För varje hus bör man välja en strategi där man kombinerar de olika insatserna till en helhetslösning. Att ta en sak i taget är inte en bra strategi för energieffektivisering.

Kulturvärden ska skyddas

De ovanstående typerna av åtgärder är generella och gäller alla slags hus. Det som skiljer kulturhistoriskt värdefulla hus från resten av byggnadsbeståndet är naturligtvis kulturvärdena som ska skyddas, men också att det finns äldre konstruktioner och material vilka gör att kunskaper och erfarenheter från ”vanliga” hus inte räcker för att förstå problemen och föreslå lösningar. En överdriven riskbedömning leder till handlingsförlamning och en underskattning av riskerna leder till förvanskning och fuktskador.

Utrymme för djärvhet

Förvanskning innebär att en åtgärd förändrar eller förstör byggnadens kulturvärden. Det enda vi vet med säkerhet om förvanskning som juridiskt begrepp är att det är förbjudet enligt Plan- och bygglagen. Som typiska exempel på förvanskning brukar man ta upp tilläggsisolering av fasader och byte av fönster som utfördes under 1970-talets ener-gisparkampanjer. Invändigt kan tilläggsisolering och tillkommande installationer ha en negativ inverkan på byggnadens kulturvärden.

En förutsättning för att förhindra förvanskning är att vi kan identifiera och förklara en byggnads kulturvärden för alla inblandade. Och, får man tillägga på förekommen anledning, det bör göras innan skadan är skedd. Att agera mot förvanskning, inte reagera, är en framtida utmaning inom det här området. Väsentligt är att skilja på reversibla och icke reversibla åtgärder. Om våra barn och barnbarn senare dömer ut våra åtgärder kan byggnaden återställas i sitt ursprungliga skick så länge åtgärderna är reversibla. Det borde kunna ge utrymme för en viss djärvhet idag.

Alla problem är inte lösta

Fuktskador är det andra riskområdet. Åtgärder för energieffektivisering påverkar inneklimatet och byggnadens fuktbalans med risk för skador på byggnaden och dess inventarier. En sänkt inomhustemperatur ger högre relativ fuktighet och sämre självdragsventilation med ökad risk för mögel, röta, insektsangrepp m m. Felaktigt utförda åtgärder för tätning och isolering kan ge fuktskador i byggnaden. Det kan vara nog så svårt att sätta sig in hur det enskilda huset fungerar, men överlag finns både kunskap och praktisk erfarenhet om hur man kan förhindra fuktskador. Samtidigt måste vi också inse att vi ännu inte löst alla problem. Den pågående diskussionen om krypgrunder och ventilation av vindar är ett exempel på detta.
Farhågor inför de ovannämnda riskerna gör att man i alltför många fall avstår från att förverkliga den potential för energisparande som finns i äldre och värdefulla byggnader. Det finns, både från den antikvariska och den tekniska sidan, en tveksamhet inför hur man ska jobba med energifrågorna. Den senaste manifestationen av denna tveksamhet är förordningen om energideklaration (se sidorna 16-17) där man gör ett undantag för byggnader med uttalade kulturvärden. Det är välment, men inte tjänar det byggnadsvårdens intressen.

Vad kan vi göra?

Det är viktigt att byggnadsvården inte hamnar i bakvattnet vad gäller energifrågor. Det viktigaste skälet till det är redan nämnt, rimliga uppvärmningskostnader är en förutsättning för byggnadens nyttjande och fortbestånd. Men det finns också fastighetsekonomiska, nationalekonomiska och ekologiska skäl. Vad kan vi då göra för att nu sätta fart på ett systematiskt och varsamt energieffektiviserings-arbete? Energifrågorna måste bli en självklar och integrerad del av byggnadsvårdsarbetet både vid mer omfattande restaureringar och i löpande vård och underhåll. Det är inte, som det ofta blir, någon annans problem. En form av anpassad energideklaration skulle vara ett bra sätt att engagera många fastighetsägare och stimulera till ökat energisparande.

Att nå ut med kunskap

Vi måste bli bättre på att använda den kunskap och erfarenhet som finns. Det förutsätter bland annat en kontinuerlig bevakning av vad som händer i andra länder. Det gäller också att hitta former för att nå ut med kunskapen till avnämarna. Dagens informationsteknologi erbjuder spännande möjligheter med interaktiva databaser där olika aktörer både kan ta emot och bidra med information.

Demonstrationsanläggningar och andra goda exempel är ett effektivt sätt att visa vad som fungerar och hur. Men det räcker inte med kunskap som sådan, det krävs människor, kunskapsbärare, som gör något med kunskapen. I Sverige behövs bland antikvarier, tekniker, konservatorer och arkitekter fler experter som arbetar med energifrågor i kulturhistoriskt värdefulla byggnader, det finns jobb! Någon typ av certifiering skulle bidra till en sådan utveckling.

Forskning och utveckling

I den mån den befintliga kunskapen inte räcker krävs forskning och utveckling. Viktigt är att forskningsuppgifterna formuleras och genomförs i samråd med de aktörer som ska kunna använda resultaten. Det handlar till stor del om utveckling, utvärdering och demonstration av nya, anpassade tekniska lösningar för energieffektiv uppvärmning och klimatstyrning.

Vi kommer att se smartare hus med samordnad styrning av värme och ventilation för att spara energi och att förebygga fuktproblem. Det finns ett starkt tryck för att konvertera till förnybara energikällor: solenergi och biobränslen. Det ger upphov till nya antikvariska frågeställningar. Hur ordnar man ett tillräckligt stort pannrum vid en kyrka? Kan man ha solfångare på taket till ett 1700-talshus? Frågorna behöver diskuteras och vi måste våga prova nya lösningar och utmana konventionerna.

Samverkan

I samtliga avseenden krävs nationell och internationell samverkan. Energifrågorna är trots allt en mindre del av arbetet för de flesta aktörerna inom byggnadsvården. Det är orimligt att man i varje region självständigt ska kunna upprätthålla kompetensen inom energiområdet. Det Europeiska standardiseringsprojektet ”Conservation of Cultural Property, CEN/TC 346” har visat att standarder och riktlinjer är ett framkomligt, om än inte alltid helt enkelt, sätt att samla och förmedla kunskap.

Nytänkande

På längre sikt, i ett tjugoårsperspektiv, måste vi börja förbereda oss för en framtid med radikalt höjda energipriser. Här räcker det inte att gneta på med utgångspunkt från nuläget, det krävs ett nytänkande. Hur kommer det att påverka våra äldre hus? Vad är omfattningen av problemet, hur många hus är berörda? Högre energipriser kommer att skapa ett ökande tryck för att minska värmeförlusterna genom tilläggsisolering av väggar och komplettering av fönster. När når vi en punkt där vi måste ompröva vår nuvarande restriktiva inställning till åtgärder på fasader och fönster? Vilka möjligheter finns det att konvertera till inhemska och förnybara bränslen? Kommer en bestående förändring av det yttre klimatet, mildare och fuktigare, att öka behovet av skyddsvärme i byggnader som idag står helt ouppvärmda?

Genom att redan nu börja fundera på ovanstående frågor skapar vi en förutsättning för att i god ordning anpassa våra hus och värmeanläggningar för framtiden. Det är glädjande att Statens energimyndighet i samverkan med Riksantikvarieämbetet och Svenska kyrkan nu satsar 40 miljoner under fyra år i ett forskningsprogram på temat ”Energieffektivisering i kulturhistoriskt värdefulla byggnader” (se sid 2). Här finns nu en unik möjlighet att bygga en kunskapsbas för framtiden.

Tor Broström, lektor i Energiteknik vid Avdelningen för Byggnadsvård, Högskolan på Gotland