Det ska vara tyst i skogen när sojden tänds. Förr var sojdgubben ensam i sin skog, men numera välkomnas alla turister att se på hur ett gammalt hantverk lever vidare, tack vare några entusiaster som vill upprätthålla en urminnes tradition på orten. Elisabet Claesson har träffat sojdgubben i Tofta på Gotland. I Harrys skog i Tofta finns en stor sal. Mitt i salen, med höga pelare av gran och fur, ligger sojden. I sojden bränner man tjära. Följaktligen heter tjärbränning sojdesbränning på gotländska.

Det ska vara tyst i skogen

En fredagskväll några veckor efter midsommar ropar Ale: ”Det ska va TYST i skogen”. Och flera hundra människor håller tyst – samtidigt. Sojden skall tändas! En enda vissling – och över tusen timmars arbete kan, bokstavligen talat, gå upp i rök.

Ale gör först upp en naudeld (nödeld), på en flat sten vid sidan av sojden. Naudelden är helig. Så, medan alla håller tyst, går Ale varv på varv runt sojden, läsande sina hemliga ramsor och besvärjelser. Han spottar i a Ila fyra väderstrecken. Han laddar sitt rålr (sin mynningsladdare) och skjuter ett skott upp över vedstacken och ett till, ner i källaren. Med två korslagda, brinnande stickor från naudelden går han, ständigt läsande,
tre varv runt sojden, för att till sist kasta stickorna ner i brunnen. Så är hans medsols vandring slut och solden kan tändas.

Vadan detta? Lever geisken (vidskepelsen)? Ja, man kan inte veta och bäst är att försäkra sig, så gott det går, mot bysen, skogsrået och di sma undar jårdi. De kan ställa till besvär. Till en del motverkar magi. Och med stickor i kors tar man Gud till hjälp mot det onda. Egentligen borde sojdgubben vara ensam i skogen. Så var det förr. Men moderna tider kräver vissa eftergifter och numera kommer många får att vara med om det skådespel som sojdtändningen är. Alla får vara med. Men det ska vara tyst i skogen.

Alla ägna de sig åt tjärbränning

Under 1600-talet var tjära, vid sidan av järn och koppar, en av Sveriges tre viktigaste exportprodukter. England och Holland byggde ut sina flottor och behövde tjära som impregneringsmedel. Det synes att Sverige från ungefär 1620 haft monopol på tjära på världsmarknaden. Redan dessförinnan var dock tjärbränning en viktig, ja, den allra viktigaste näringen på Gotland.

I en skrivelse till kungen stod 1554: ”boskapsskötseln är den viktigaste näringen näst tjärbränningen”. Av en statistisk undersökning, gjord 1633-54, framgår att ”de bönder som bor vid hamnarna och har råvaror, säljer kalksten och skog, de andra fiskar, de som bor i inlandet säljer spannmål och de runt Visby säljer till stadsborna vad dessa behöver, samt ”alla ägna de sig åt tjärbränning”.

Till in på 1900-talet var de gotländska böndernas viktigaste binäringar kalksten, trävaror och tjära. Tills dess brändes det tjära också i Tofta. Sedan blev det smått omodernt. Konsten att bränna tjära höll på att försvinna.

I Harrys skog

1942, mitt under kriget, började Ale och Harry bränna tjära. I socknen hade naturligtvis funnits en sojde förut. Nu byggde de en egen, 16 meter i diameter, i Harrys skog.

En sojdgrop är byggd som en tratt med en auge, ett hål längst ner i botten. Där skall tjäran rinna ner, i haggvannen, ett långsmalt kar med avtappningshål, som finns nere i en källare under sojdgropen. Allt är murat av kalksten.

Intill sojden finns en vaktarstuga, i Harrys skog heter den ”Villa Sömnlösa”; den synbara galghumorn är nog så bokstavlig att passa sojden. Sedan den väl tänts är den ett verk som fordrar ständig uppmärksamhet.

I salen i skogen fördunklas så småningom dagen, skuggorna djupnar och får några timmar är det nästan mörkt. Fåglarna sjunger inte längre.

Sojden glimmar, flammar upp, släcks. Ur dunklet lösgör sig en figur. Bysen, som vill ställa till ofog? Visst skulle det kunna vara så? Men – nu är det bara en turist, som vill se hur det går: ”Har det blivit nån tjära?”

1000 timmars förarbete

Till tjärbränning används bara furustumlar (stubbar). Helst ska de vara femtio år gamla eller mer. Då har ytveden ruttnat bort och kvar finns bara den tjärbemängda kärnan. Stumlarna dras upp på senhösten, innan tjälen gått i jorden. Under vintern får de ligga till sig får att, när det våras, klyvas och huggas till småved. Alla vedpinnar gas igenom, en efter en, och rensas från ytved, bark och jord för att det ska bli så bra resultat som möjligt. ju bättre råvara, ju renare tjära.

Veden smaltes, säger man på gotländska. Det är nu, med det noggranna arbetet får händer och i vårsolens glans, som historierna börjar komma… Till sojden i Harrys skog behövs minst 20 m3 huggen och rensad furuved; till sist ligger den där i prydliga staplar runt sojdgropen, färdig får inläggning och tändning. Redan har 1000 arbetstimmar lagts ner.

I mitten en granruska

Innan veden läggs in hälls en hink vatten ner i auge. Det är för att förvissa sig om att inget ont gömmer sig där! Sedan läggs augenstainen dit, tillräckligt stor får att förhindra drag underifrån, men ändå ge utrymme för tjäran att rinna ner. Som riktmärke sätts i mitten en granruska och så plockas veden in i lager efter lager, de första stående, sedan liggande. Vedpinnarna läggs tätt, tätt och varje lager klubbas in för att bli så lufttätt som möjligt. Efter ytterligare en dags arbete är allt klart får tändning. Förr var sojdgubben ensam i skogen. Idag kan man räkna in många deltagare, bofasta, sommargotlänningar och turister. Nu kliver Harry upp på vedstacken och berättar om sojdesbränning innan veden täcks med halm och dus (sågspån).

Så blir det tyst i skogen och när Ale med all kraft ”signat” sojden, kan den tändas, med stickor från naudelden och medsols.

En veckas arbete

När sojden tänds är det fest. Sedan börjar vardagen med vakthållning, hämtning av mera dus, avkolning och tömning av tjärhinkar. Elden pressas djupare in i sojden allt eftersom och tränger tjäran framfår sig och lämnar kol bakom sig.

På lördag morgon börjar den första tjäran komma. Från haggvannen rinner tjäran ner i en hink och hinken töms i sin tur i en tunna. Varje hink protokollfårs noggrant. Så småningom behövs fler tunnor…

På söndag morgon är det dags att kola av första lagret. Kolet rakas av, släcks med vatten och på sojden kastas mera dus för att kväva alltför stora eldsflammor. Att kola av är ett rökfyllt arbete, röken följer efter den som rakar av och när sen arbetet är avslutat får stunden, är det dags får en klunk gotlandsdricka. Aldrig smakar den så bra som då!

Så fortgår arbetet, dag och natt i en knapp veckas tid. Harry turas om att vaka med kusin Einar och med Sture. Numera står Ale mest får ”arbetsledning”. Han har räknat ut att arbetsförtjänsten blir ca 27 öre i timmen!

En veckas vila

När sojden håller sig lugn blir det tid över får hantverk och prat. Prat om livet förr, förstås, om fisket, stadsresor med häst och händelser ur livet, t ex om sojdgubben som råkade läsa fel formel innan sojden tändes. Han tog formeln för blodstillande. Inte en droppe tjära fick han!

Från dåtid till nutid går diskussionen om årets höskörd, till dagens jordbrukspolitik, den obegripliga, och till nedgången i turismen. Naturligtvis pratar man om tjära. Skillnaden mellan dalbränd och fabriksgjord? I fabriken bränns tjärveden i en sluten ugn, tjäran kommer får sig, vattnet kommer får sig och terpentinet för sig. Från sojden kommer allt-i-ett. Från de sinnrika tjärtunnorna tappas vattnet ur, men terpentinet finns kvar och fungerar som lösningsmedel. Tjäran från sojden är bäst!

Under veckan blir salen kring sojden i skogen en livlig träffpunkt. Vänner och bekanta hälsar på och bjuder på kaffe. Att tillbringa en vecka vid sojden i skogen är ren terapi får en stressad själ. Att få slänga en skyffel dus på den uppflammande sojden är ett förtroende. Att få dela arbetsgemenskapen är största glädje!

Framtiden

Sojdesbränning är ett precist hantverk. Vem får traditionen vidare? Vem tar vara på ett oerhört kunnande, den fantastiska kunskapen att tillverka oslagbar tjära? Kommer det alltjämt att finnas tiP

Förhoppningsvis fortsätter Ale och Harry och Einar och Sture många år till!

Elisabet Claesson

2/1991