fbpx
I Atnaälvens dalgång ligger Solligården. Gården var en gästgivargård och betydande skogsegendom. Mangårdsbyggnaden uppfördes under 1700-talet. Under det sena 1800-talet utökades verksamheten och huset förlängdes mot öster. Riksantikvaren genomförde på 1940-talet en ”fredning” (byggnadsminnesförklaring) för två av gårdens byggnader, mangårdsbyggnaden samt en så kallad østerdalsstue. Fredningen av mangårdsbyggnaden omfattar dock bara den äldre delen.

Vårt grannland Norge bjuder på vacker natur och ett rikt kulturarv. Inte bara fjordlandlandskap, utan också böljande odlingslandskap i området kring sjön Mjösa och den mystiska Finnskogen gör landet värt att besöka. Värmlänningen och antikvarien Hans Johnsson tog steget över gränsen för att arbeta i Hedmark fylkeskommune. Här berättar han hur byggnadsvården fungerar i Norge.

Pengar är alltid viktigt och finansieringsmodellen i Norge är relativt ny och intressant. För att finansiera kulturmiljövården skapades Norsk Kulturminnefond 2003. Fonden är ett statligt organ underställt Miljøverndepartementet. Den ska bidra till ett samspel mellan offentligt och privat med syfte att ta tillvara och aktivera kulturarvet för upplevelse, kunskap, utveckling och andra mervärden.

Vid utgången av juni i år var fondkapitalet 1, 4 miljarder NOK. Avkastningen delas ut två gånger per år. Medel används både till drift av fonden samt till projekt inom kulturmiljövården. Från starten 2003 har 138 miljoner fördelats till olika projekt. Kulturminnefondens bidrag i de olika projekten uppgår till ca 30 % av totalkostnaden.

Den så kallade smil-ordningen är också av stor betydelse, särskilt för landsbygdens bebyggelse. Syftet med smil är att främja natur- och kulturmiljövärden i jordbrukslandskapet samt begränsa föroreningar från jordbruket. Bidragen kan, liksom sin svenska motsvarighet, ges till företag eller ägare som driver eller äger en lantbruksegendom. Bidragen fördelas av kommunerna som äskar medel från respektive fylkesmann (motsvarar länsstyrelsen).

På väg mot fylkesmuseer

Till skillnad från i Sverige finns i Norge inga länsmuseer. Sedan en tid tillbaka pågår ett arbete med att etablera något liknande, så kallade fylkesmuseer, genom sammanförande av mindre museer. Arbetet sker med både piska och morot. Löften om en bättre ekonomisk situation för museerna motiverar, liksom en ökad professionalisering inom yrkeskåren. De flesta museer i Norge arbetar till stor del med dokumentations- och utställningsverksamhet, mindre med byggnadsvård.

I gränstrakterna mellan Sverige och Norge är resterna efter den skogsfinska kulturen fortfarande synliga. Här en bastu som så sent som på 1950-talet förvandlades till ett garage. Det är ofta dessa enkla byggnader som berättar mest om den skogsfinska byggnadskulturens förändring över tid. Byggnaderna har betydande kulturhistoriska värden, men i antikvariernas jakt på det autentiska lämnas de åt sina öden. Byggnaden hör till en gård som har stått obebodd under en tid. Vad som kommer att hända med den är oklart.

Den norska förvaltningen

Riksantikvaren är det statliga direktoratet (verket) som har förvaltningsansvaret för kulturmiljövården i Norge. Flera av Riksantikvarens uppgifter är dock delegerade till fylkeskommunerna eller Byantikvaren, som finns i städerna Oslo, Trondheim och Bergen.

Fylkeskommunerna är politiskt styrda organisationer, något som skiljer dem från de svenska länsstyrelserna. Kulturmiljöavdelningen i fylkeskommunerna spelar en avgörande roll i ärenden som berör kulturmiljöintressen, exempelvis tillsyn av byggnadsminnen och fornlämningar (fredete kulturminnen). De agerar också som rådgivare för kommuner och allmänhet.

I Norge kan en fylkeskommun företa en “midlertidig fredning etter kulturminneloven”, d v s ett enklare förfarande som innebär att en byggnad/miljö får en “tillfällig” byggnadsminnesförklaring. I situationer där en byggnad eller kulturmiljö hotas är detta ett effektivt sätt för kulturmiljöförvaltningen att hämta andan.

De norska kommunerna är, precis som de svenska, huvudaktörer i förvaltningen av kulturarvet genom den norska plan- og bygningsloven.

Norsk kulturminneslagstiftning

Redan 1905 kom den första norska kulturminneslagen, men omfattade då endast de äldsta arkeologiska fornminnena. Byggnadsminneslagstiftningen kom 1920. I den norska lagstiftningen spelar kommunerna en viktig roll, men det är Riksantikvaren och fylkeskommunerna som är beslutande. ärenden som berör kulturmiljöintressen ska skickas på remiss till fylkeskommunen, som å sin sida ska sörja för att hänsyn tas till kulturarvsfrågor i planärenden. Om kulturminnen, kulturmiljöer eller kulturlandskap berörs kan fylkeskommunen ställa krav på att dessa ska integreras i planen och att det knyts bestämmelser till dessa.

Ålder ger lagskydd

Byggnader uppförda före reformationen 1537 är alla skyddade enligt kulturminneslagen. Detsamma gäller byggnader uppförda före 1650 om de av Riksantikvaren blivit förklarade som byggnadsminnen liksom samiska kulturminnen som är 100 år eller äldre. Det krävs att byggnadens ålder är dokumenterad. En byggnad eller miljö kan precis som i Sverige byggnadsminnesförklaras efter en utredning. En viktig skillnad mellan Sverige och Norge är att när det gäller byggnader uppförda före 1850 så är kommunerna skyldiga att skicka ärendet på remiss till fylkeskommunen.

Antalet skyddade byggnader är troligen mycket högre i Norge än i Sverige. Tar man Värmland som exempel finns ett 60-tal byggnadsminnen, medan det i Hedmark fylkeskommun finns ca 260. Under 1920- och 1940-talen gjordes många byggnadsminnesförklaringar i Norge. Det var främst mangårdsbyggnader och magasin på olika gårdar i fylkena som skyddades, så också i Hedmark.

Däremot anser jag att man i Sverige kommit längre med att se sammanhang och miljöer. Ett exempel på detta är kulturreservatsbegreppet, som inte finns i Norge. Visserligen finns så kallade miljøfredningar, men arbetet med att införa en sådan är så krävande att bara ett fåtal genomförts.

I många norska städer finns byggnader som förfaller. I detta fall har Hamar kommun signalerat att man kommer att arbeta intensivt för att utveckla det kvarter som denna byggnad är en del av. Vad det kommer att betyda för den är osäkert.

Mätbara mål i arbetet

Det kanske viktigaste styrdokumentet för kulturmiljöarbetet i Norge är Stortingsmelding nummer 16, Leve med kulturminner (2005). I denna klargörs att kulturvärden riskerar att gå förlorade för all framtid. För att ett representativt urval ska få ett varaktigt skydd finns ett mätbart resultatmål om att förlusten av kulturvärden ska närma sig en nivå som är acceptabel. Den årliga minskningen av kulturminnen och kulturmiljöer genom rivning, ödeläggelse eller förfall ska minimeras och före 2020 inte vara större än 0,5 % per år.

I Norge liksom i Sverige finns regionala kulturmiljöprogram. Till skillnad från Sverige ska de norska kulturmiljöprogrammen godkännas och beslutas av Miljøverndepartementet innan de får användas.

Vad har vi då att lära av varandra?

Det norska kulturmiljöarbetet växte fram som en del av nationsbyggandet under mitten av 1800-talet. Då grundlades också den idag viktigaste ideella organisationen, Fortidsminnesforeningen. Föreningen inledde sitt arbete med att säkra viktiga kulturmiljöer för framtiden, däribland några stavkyrkor som Borgund och Urnes. Fortidsminnesforeningen och andra föreningar som Norsk kulturarv och Stiftelsen UNI är viktiga aktörer inom kulturarvsarbetet och arbetar vid sidan av de nationella och regionala kulturvårdande myndigheterna.

Fortidsminnesforeningen är den största av föreningarna och har sitt kontor i Oslo, men genom sina lokalföreningar har de verksamhet över hela Norge. De ger fyra gånger per år ut sin tidskrift, Fortidsvern, och har också en egen nyhetstjänst på internet, ett nyhetsbrev som distribueras till medlemmar och andra intresserade.

Timmerhanteringen i Norge har gamla anor. Redan under medeltiden flottades mängder med timmer på Østlandet på älven Glomma, men det var under slutet av 1800-talet som de stora inkomsterna från timmerskogen kom. Mangårdsbyggnaden uppfördes av en köpman mellan 1870 och 1890 och är belägen på Åsnes Finnskog, Hedmark.

Kulturmiljön integrerad i planarbetet

Arbetet som antikvarie på en fylkeskommun är varierande, med både rådgivning, myndighets- utövning och fysisk planering. Integreringen av kulturmiljöarbetet i det fysiska planarbetet och i den regionala utvecklingen är som jag ser det den största skillnaden mellan svensk och norsk kulturmiljövård. Fylkeskommunens rådgivning gentemot allmänheten är också något som skiljer sig från Sverige där länsmuseer och andra aktörer svarar för detta.

Den norska lagstiftningen betonar skydd för bebyggelse på landsbygden. Tillsammans med det starka värnandet av den odlade jorden gör det att jag uppfattar att det totala skyddet för kulturmiljön utanför städerna är verksammare än i Sverige.

Men vi närmar oss! I ett samarbete mellan Hedmark fylkeskommune och Värmlands museum kring det skogsfinska kulturarvet, Interreg-projektet “En levande Finnskog – vårt felles ansvar”, har de ovan nämnda skillnaderna och likheterna blivit en viktig del i arbetet med att skapa en gemensam plattform för att bevara det skogsfinska kulturarvet.

Välkomna till Norge!

Hans Johnsson, bebyggelseantikvarie med egen verksamhet i företaget Tympanon. Företaget är baserat i Sverige med kunderna i både Sverige och Norge.

4/2009