Att uppleva, förstå och tolka den den fysiska miljöns kvaliteter och tydliga historiska avtryck är en nyckel till framgång för kulturturismen – både för kulturen och turismen.

I somras besökte jag småländska Huseby bruk och märkte att, även om Fastighetsverket lagt ner åtskilliga miljoner kronor på att rusta brukets byggnader, tycks inte pengarna ha räckt till att framhäva platsens historia och tidigare funktioner.

Smedbostäderna har omvandlats till turistbyrå, gallerier och konsthantverksbutiker. Stallet är ombyggt till restaurang och den gamla smedjan är till oigenkännlighet förändrad till en furumöbelsinredd och inklädd cafeteria. Bruksgatan kantas av trottoarplakat, reklamskyltar, glassgubbar och flaggor.

Anslaget är tydligt. Här vill man sälja souvenirer, glass och turistbroschyrer.

Vad är det vi människor söker efter när vi turistar på annan ort? De flesta av oss är nog överens om att vi inte längre nöjer oss med att bara gå omkring och betrakta saker och ting. Vi vill helst uppleva något annorlunda och extraordinärt. Något vi inte har hemma. Vi vill gärna få alla våra sinnen aktiverade samtidigt, inte bara syn och hörsel, utan även känsel, smak och lukt.

Trenden att producera allt häftigare och mer omvälvande upplevelser och att sälja dem till turister, har bland museerna och kulturarvsinstitutionerna resulterat i nya kombinationer av folkbildning, lärande och underhållning. Något som med en engelsk term kommit att kallas edutainment, dvs. det lärande nöjet eller det nöjsamma lärandet.

Göra levande

Kravet på underhållning och upplevelser påverkar synen på hur vi ska göra kulturmiljöerna tillgängliga, antingen det handlar om ett forntida gravfält, en småstadskärna från tidigt 1800-tal eller ett industrilandskap. För ett tiotal år sedan talade vi om att levandegöra vår historia. Begreppet kritiserades av många, eftersom det antydde att vi ville blåsa liv i något som var dött och många hävdade att det var en omöjlighet att levandegöra det förflutna.

Trots att det idag aldrig talas om levandegörande längre, pågår fortfarande, ja kanske i ännu större utsträckning än tidigare, mycket som faktiskt är identiskt med det som gjordes för tio år sedan. Vi dramatiserar stadsvandringar, spelar upp krönikespel och arbetarscener, återuppväcker medeltidens riddarideal genom »liverollspel« under flera dygn ute i skogarna, vi anlitar skådespelare för iscensättningar och befolkande av historiska miljöer och vi inbjuder besökarna att delta i aktiviteterna.

Detta kallas för kulturarvsturism idag och är populärare än någonsin. Kanske är historien föremål för detta breda intresse just nu, därför att en rad nya datatekniker har möjliggjort gränsöverskridande resor i tid och rum. Med hjälp av virtual reality-tekniken kan vi till exempel ta del av andra verkligheter och faktiskt också imaginärt leva andra liv under andra epoker. Det här ställer stora krav på verkligheten. Den ska inte bara utgöra ett rimligt ramverk för det liv vi lever i idag, utan också förse oss med ingångar och kulisser till alla de historiska världarna.

Men autenticiteten är inte ett statiskt begrepp. Det levda vardagslivet kan och bör ha sin gilla gång även i miljöer av högt kulturhistoriskt värde. Det innebär också att det många gånger är intressantare att besöka en plats där man möter levande människor och levande kultur än en renodlat museal miljö.

I Bergslagens gruvorter och brukssamhällen har en av grundidéerna med ekomuseet varit just möjligheten till detta möte med modernt liv i gamla miljöer. Det är de som bor och verkar på en plats som förmedlar dess innehåll och som därmed även bjuder på sig själva.

Det som den lokalt verksamma eldsjälen kan förmedla handlar om överlevnad, vardagsliv och ett personligt förhållningssätt till den historiska miljön. De berättelserna skiljer sig markant från den anställde guidens professionellt framförda historia.

Äkthet

Fysiska platser besitter oanade möjligheter. Det gäller bara att kunna läsa av koderna och tolka tidsskikten. Men det innebär att vi måste få möjlighet att se de betydelsebärande historiska tidsskikten i till exempel en stadskärna.

I det imponerande industrilandskapet i Norrköping möter besökaren fortfarande en miljö med tydlig industriell karaktär, trots att verksamheterna i byggnaderna har bytts ut. Där förr de kvinnliga textilarbetarna cyklade till skiften i fabrikerna, ser vi idag studenter och it-ingenjörer på väg till sina arbetsplatser.

Området har fått bibehålla sin litet råa karaktär trots den omvälvande innehållsliga förvandlingen. Blomplanteringar, träd och gräsmattor har hållits borta och genom museernas närvaro i industrilandskapet påminns man om områdets historia. Förslaget från turistbyrån att döpa om industrilandskapet till det förmodat mer säljande namnet »Water front« röstades snabbt ner av Norrköpingsborna, som bevakar sin historia och är stolta över den.

Många gånger har jag förvånats över hur litet man förstår att nyttja den fysiska miljöns kvaliteter och dess tydliga historiska avtryck i den turistiska marknadsföringen och inom turistnäringens entreprenader.
Även om det offentliga rummet – den byggda miljön – tillhör oss alla, utgör det ändå en förutsättning för turismen i så måtto att samtliga aktörer inom turistnäringen är beroende av den specifika omgivning i vilken man är verksam.

Från lönsamhetssynpunkt borde det därför vara en fördel att befinna sig mitt i en medeltida stadskärna eller alldeles intill ett unikt fornminne eller att verka i ett landskap rikt på spännande kulturhistoria.

Att campingföreståndaren, hotellägaren och kanotuthyraren, liksom kaféägaren och korvförsäljaren använder kulturmiljöns värden som slagkraftigt säljargument för sina produkter och tjänster borde också vara naturligt. Turisten söker ju upplevelser och upplevelser är knutna till de fysiska rummens och platsernas möjligheter och kvaliteter.

Platsens själ

Vad händer om en plats själ går förlorad på grund av alltför kommersiella anslag i budskapet?

Säkert vill inte alla som besöker Huseby bruk veta allt om den småländska järnhanteringen, men jag är övertygad om att de definitivt vill uppleva en genuin och äkta miljö och de vill troligen något mer än bara bli uppmanade att konsumera.

Jag tror att många turister som söker sig till den här platsen blir besvikna, men kanske inte riktigt vet varför och framför allt inte talar så mycket om det. Det är svårt att fråga efter det som saknas. Bara den historiskt väl påläste besökaren kan konstatera vari felen ligger. Och det här konceptet lär inte hålla i längden.

Det har hävdats att det finns en inbyggd motsättning mellan samhällets bevarandeintressen, som vill skydda de kulturhistoriska miljöerna, och de kommersiella intressena som turistnäringen representerar och som gärna vill använda platserna i egna syften.

Men den kloke turistentreprenören arbetar med litet längre långsiktighet än en säsong i taget och han eller hon vet mycket väl att om inte kulturmiljön vårdas och det som är unikt och specifikt med den skyddas, kommer den heller inte att i längden kunna locka några besökare. Och härifrån är steget inte så långt till en mer genomtänkt syn på hur till exempel våra stadsmiljöer ska hanteras för att bli attraktiva rum för kulturarvsupplevelser.

Ewa Bergdahl

Arbetat med kulturturism på länsstyrelsen i Gävleborgs län och under de senaste fyra åren lett verksamheten vid Ekomuseum Bergslagen, är nu chef för Norrköpings stadsmuseum.

3/2000