Linoljefärg inte bara syns – den känns och den doftar också. Lika handfast som den skyddar och framhäver det underliggande materialet, lika undflyende leker den med våra sinnen. Gertrud Olsson skriver om en färg som tar oss tillbaka i historien, samtidigt som den bär på hoppet om en bättre och mer hållbar framtid.

Handen stryker över träpanelen, men redan ögat har läst av ytan – det är linoljefärg. Ljuset arbetar tillsammans med materialet; kulören lyser, sprider ljusfärg och lyfter fram färgmaterialets egenskaper. Även om färgen har mattats genom åren lyfter den i sin mättnad.

Linoljan känns även igen på doften. När doften avtar kan man fortfarande ana oljans sammansättning med pigmenten, den ger sig tillkänna. Det är som när Marcel Proust, den franske författaren, i sin roman På spaning efter den tid som flytt (1913) återger hur huvudpersonen i vuxen ålder tar en tugga av Madeleinekakan, och direkt rusar minnena tillbaka till barndomens smak och doft. I forskningstraditionen kallas en sådan händelse för det ofrivilliga minnet, alltså när något i en tidigare händelse gjort intryck återkopplar hjärnan till denna ursprungliga situation. Beträffande linoljefärgen är det ofrivilliga minne positivt – dörren, fönsterkarmen, väggen, stolen bär på en historisk tradition och samtidigt bär den genom sin ekologiska hållbarhet hoppet om framtiden.

Linoljefärg målad mot hyvlat trä respektive rått virke. Foto: Getrud Olsson 2016

Linoljefärgens egenskaper

För hundra år sedan lyfte August Brunius (1879–1926, svensk författare och kritiker med inriktning på konst, arkitektur och teater) fram linoljefärgen inom konsten och arkitekturen. En oljefärg bär på möjligheter, hävdade Brunius, och beskrev »fetman, värmen, den sinnliga glansen i oljefärgen i motsats till temperans och freskens svala, immateriella egenskaper«. Inom byggnadskulturen har färgen en rad funktionella uppgifter: att skydda mot väder och vind, att stå emot slitage och nötning, att dölja ett underliggande material – eller också att redovisa ett underliggande material – att estetiskt tillföra ett uttryck, att förändra ett rums proportioner och karaktär, att äga egenskapen att skonsamt kunna brytas ner i naturen. Brunius skriver i en studie om »den svenska villan och villastaden« om färgmaterialets skönhet, patina och naturliga åldrande: Icke ens den röda stugan, som dock lägger an på kontrast till omgifningen, gör sig bäst nymålad; den antar med tiden en svagare skiftning stötande i gråviolett, som kan bli oändligt vackrare och delikatare än det färskt röda. Af stor vikt för att uppnå en sådan naturens egen omfärgning är att låta ytan vara grof och rå, vare sig det är trä eller puts. Den saftigaste röda färg blir matt och black på en hyflad panel och allra sämst på den fula billiga pärlspånten, medan en ohyflad plankyta tar åt sig väta och sol och blir mjukare och finare i färgen med hvarje år. (1912)

Mönsterbildningar kan uppstå när färgen på fasaden påverkas av väder och vind, och när färgytan åldras. Ytan blir mattare, den börjar krackelera eller så att säga sätta sig mot underlaget. Ögat läser in försänkningar i materialet och spår av penselns drag. Färgens åldrande avslöjar färgmaterialets inneboende egenskaper. Brunius fastslår med bestämdhet: Huset är inte byggdt för att stå och se nätt ut under en solig sommar, det skall härda ut alla väder, regn, frost, sol, i åratal, och icke blott härda ut alla vidrigheter utan bli vackrare af dem. (1912)

Linoljefärg på Öland

På en liten gård på södra Öland kan man följa hur linoljefärgen åldras. Huvudhuset är målat med Falu rödfärg och de två intilliggande husen är vitkalkade, vissa fasader är lämnade ofärgade. Fönsterkarmar och omfattningar som håller samman de olika husen är vitmålade med linolja. Den penselstrukna färgen ter sig olika, mot hyvlat trä är färgen blank och mjuk och mot det råa träet framträder kvistar och ojämnheter. Linoljefärgen sugs in och utgör ett djupare skydd. Den skyddar det underliggande materialet mot fukt och rötbildning.

Kulören på dörrarna är stålblågrå, pigmentet hämtat från kimrök, alltså sot. Kulören har vitnat något med åldern. Det är bindemedlet, linoljan, som har torkat. Pigmenten tar sig då upp mot ytan, de skyddas inte längre av oljans glans. Självklart bidrar även solen, vinden och väderleken till blekningen. Men om man tar en trasa med linolja och gnider över ytan återkommer glansen, lystern och kulören. Kimrök är en kulör som naturligt länkar samman den faluröda färgen med den vita putsen och trädgårdens grönskala. Kimröken har förmågan att synliggöra andra färger. Kulörer hämtade från ett pigment äger karaktär och specifika egenskaper. Grönjord till exempel, den blekt grågröna kulören, har en transparent verkan som ger oljefärgen ett skimmer, ett lager av färgtoner just på grund av att den inte är täckande. Det är alltså pigmentet tillsammans med färgmaterialet som ger kulören, som gör vår synupplevelse, alltså den färg vi ser.

En annan grön ton återfinns på Ventlinge kyrka på södra Öland, en nyrenoverad vitkalkad medeltidskyrka med anor från 1100-talet. Här har man valt att måla dörrar, fönsterkarmar och tornets lanternin med linoljefärg i kromoxidgrönt. Den penselstrukna täckande färgen förändas i uttryck med skuggverkan och på avstånd. Färgen är målad genom att vara applicerad i flera tunna lager. Det anses inom byggnadsmåleriet att linoljefärg har lång torktid, men när den väl har torkat har ytan ett motstånd och är tålig mot tryck och slitage. Genom sitt material har linoljan optiska kvaliteter. Ljusstrålarna tar sig igenom färgskiktet och reflekteras i skilda riktningar. Detta är estetik.

Hantverkets bok Måleri från 1930 framhåller att färg har två skilda funktioner.
Boken var idégivande och rådande under flera decennier för målaryrket, om hur och var man skulle använda olika färgtyper. Färgen ska ge skydd för att motverka röta, rost och nötning, och den ska användas »som en lyx, förutsatt att man till lyx räknar ett föremåls, ett rums eller en byggnads estetiska utseende«. Det är denna »lyx« vi kan ta tillvara genom att följa färgen när den naturligt åldras. I till exempel Italien har man en helt annan inställning än vi till hur en fasad får åldras. Kulörerna behöver inte vara identiska vid en ommålning, ett skimmer av färgtoner får mötas och tillsammans forma uttrycket på fasaden.

Färg för slott och koja

Linoljefärgen har ofta hänvisats till kulturviktiga byggnader. Den här artikeln vill visa att linoljan har en bredd som kan användas såväl interiört som exteriört, och både till det egna huset och till slottet. I utställningen 800 år av krig, makt och ära (2012) på Kalmar slott är moduler, podier och montrar målade med linoljefärg. Föremålen i utställningen lyfts fram genom en färgskala i sju kulörer: purpur, indigo, egyptisk blå, cinnober, kimrök, guldockra och kromoxidgrönt. Färgerna går igen i de olika rummen. En besöksstol ritad i abstraherad form à la 1500-tal är purpurlila. Stolen är utsmyckad med voluter i koppar och sits i linne med tryck från prinsessan Elisabets klänning.

Linoljefärgen samexisterar alltså med en rad material, uttryck och mönster. Den är målad på stora ytor, på skärmdelar som har hål och inkik mot föremål och som rumsavdelande väggar. I ett annat rum är linoljan målad i ett skåp där varje hylla har fått sin bestämda kulör för att optimalt passa ihop med sitt föremål. Som besökare kommer man nära färgen, man kan se penselstreck och känna med fingret över ytan. I ett rum möts purpur och indigo. Det är färgstarka kulörer när de kommer upp på stora ytor och de naturliga pigmenten samverkar i dialog med slottets kalkmålade väggars utfallande ornament från 1600-talet. Linoljefärgen ingår som en självklar del i berättelsen om åttahundra år på Kalmar slott.

Om vi återvänder till Marcel Proust och spanar efter såväl den historiska färgen som framtidens, finner vi att linoljefärgen är uppbyggd av förnyelsebara råvaror och den besitter estetiska och materialmässiga kvaliteter som inget annat färgmaterial gör.

800 år av krig, makt och ära på Kalmar slott

Basutställningen 800 år av krig, makt och ära (2012) på Kalmar slott innehåller teman som Kalmarunionen med drottning Margareta, Gustav Vasa med döttrar och söner, världen och vetandet under renässansen, Kalmarkriget 1611, den byggnadshistoriska utvecklingen av slottet i modellform, och slottet som nationalmonument. Utställningen huserar i slottets originalrum.

Kalmar slott började med bygget av en kastal på 1100-talet och formades till ett renässansslott genom Johan III. I utställningen berättas om kungens intresse för byggnadskonst och hur han anlitade arkitekter som Domenicus Pahr och Jacob Richter. De var i sin tur väl inlästa i tidens arkitekturtraktater, alltså mönsterböcker över kolonnordningar och rumsproportioner. Detta blir man än i dag påmind om när man rör sig i slottet; hur väl rummen fungerar i storlek, proportioner, material, ljus, färg och måleri.

Ståthållarvåningen, där utställningen är placerad, har rumsinteriörer och originalmålningar i kalk från 1600-talet. Varje rum är unikt i uttryck. Väggar och tak får inte röras eller göras åverkan på, än mindre byggas bort. Utställningen är därför konstruerad från golvet, och för att i bästa mån samexistera med slottets arkitektur utformad endast med riktiga och äkta material. Moduler, podier och montrar är byggda i trä och stål – och näst intill allt är målat med linoljefärg. Till detta kommer andra äkta material: en karta över drottning Margaretas rike är lagd i mosaik; Erik av Pommerns häst i full skala är tillverkad i 8 mm varmvalsad stålplåt; dräkter och mantel i sammet, siden, linne och organza; Copernicus planeter är munblåsta glasklot; Vasafamiljens porträtt i olja är överförda till stora glasbilder belysta bakifrån.

Fakta om utställningen:

Projektledare: Lars W Andersson

Utställningsformgivare: Gertrud Olsson, Oliv Produktion

Snickeri och linoljemåleri: Peter Johansson

Linoljemåleri: Ulla Lind, Lunda fönsterrenovering

Modellarbete: Michael Delden

Textila arbeten: Mary Engholm

Databas: Christopher Sköld

Gertrud Olsson, arkitekt, tekn dr i arkitektur vid kTH och gästforskare vid Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul