Takfoten är takets fot, foten som står på väggen. Taksprånget springer ut från väggen – Samma byggnadsdel men två ord som beskriver den så olika. Det är fråga om två olika sätt att se på förhållandet mellan tak och vägg.

Takfot och taksprång

Ordet takfot för tankarna till den klassiska arkitekturen där taket har ett fast förhållande till väggen, det står på väggen med ett förmedlande listverk, en gesims om man talar tyska.
Taksprånget ser man i stället framför sig som en tunn takkonstruktion som springer ut från väggen tillräckligt långt för at skydda den från väta och röta. En takkonstruktion som mer utgår från det praktiska skyddet än från den klassiska arkitekturens krav.

I det sena 1800-talets schweizerstil blev det tunna taksprånget populärt, främst i trähus, villor och andra mer anspråkslösa hus, där den klassiska arkitekturens regelbok kunde överges. I den mer representativa arkitekturen ligger klassicismens krav fast, efter en del krumsprång under jugendtiden. Det är först funkisen som gör rent hus med klassicismens krav på en väl proportionerad takfot, ett tydligt slut på väggen mot taket. Rena