fbpx

Det har börjat vända nu – opinionsbildningens effekter på stadsutveckling och kulturmiljö

Internet har gett fler människor möjlighet att yttra sig. En effekt av detta har blivit att frågor om stadsbyggnad har lyfts högre upp på dagordningen. Malin Lernfelt har intervjuat tre opinionsbildare som ser det som en självklarhet att diskutera gestaltning och arkitektur.

Under mycket lång tid var stadsbyggnad och stadsutveckling inget som diskuterades i särskilt stor omfattning i offentligheten. Sådant sköttes av politiker, byggmästare och arkitekter på tryggt avstånd från allmänheten och dess krångliga känslor, upplevelser och åsikter. Kulturmiljöer var främst en intern fråga för Riksantikvarieämbetet och föreningar med fokus just på bevarandefrågor. Bortsett från nyhetsrapportering om olika husockupationer och protestdemonstrationer under det värsta rivningsraseriet under 1950- till början av 80-talet, har inte heller traditionella medierägnat många spaltmeter åt byggnadskultur och äldre fastigheters öden.

Nya möjligheter för diskussion

Men för omkring 15 år sedan hände något. I samband med att internet blev allmängods öppnades dörren för att fler än de som har ett professionellt engagemang att lyfta och driva på i stadsutvecklingsfrågor. Först kom bloggarna, sedan Facebookgrupperna och de senaste åren har det dykt upp ett stort antal Instagramkonton som visar bilder och beskriver hur man kan rädda och värna äldre bebyggelse, och varför det är viktigt att göra det.

Ungefär samtidigt som nya plattformar dök upp började också de etablerade dagstidningarnas kultur- och ledarsidor att i större omfattning skriva om arkitektur, stadsutveckling och beskriva de skiljelinjer mellan arkitekter, politiker och »vanligt folk« som kanske alltid funnits, men som varit gömda och därmed lätta för människor med makt att ignorera.

I dag finns många bloggar och Facebookgrupper där diskussionens vågor går höga. Det finns också flera etablerade opinionsskribenter som ofta och initierat skriver om rivningshotade hus, stadsutveckling, arkitekturens uttryck och påverkan på människors livsmiljö.

Formulera det människor känner

Adam Cwejman är politisk redaktör på Göteborgsposten. FOTO: ANDERS YLANDER

En av dessa är Adam Cwejman, politisk redaktör på Göteborgs-Posten. Han har under många år engagerat sig i bevarandefrågor och ser det som lika självklart att skriva texter om stadsbyggnad som att skriva om ekonomi, skolfrågor och annat som berör människors vardag.

– Vikten av hur staden är gestaltad är ofta underskattad. Byggnader spelar roll. Livet sker i skuggan av husen och platserna. Det handlar om estetik men också om traditioner och samhörighet. För mig handlar det inte bara om att driva på bevarandefrågor utan även om att det som byggs nytt skall vara vackert och länka samman dåtid och nutid, säger Adam Cwejman.

– Jag har ett privilegium och ett ansvar i och med den plattform jag har. Jag som opinionsbildare kanske inte kan tända gnistan i människors hjärtan eftersom man måste uppleva platser för att känna för dem på allvar. Men jag kan ta till vara engagemanget när det uppstår, formulera det människor känner, förklara vad det är som händer, sätta in utvecklingen i ett sammanhang och presentera förslag på hållbara lösningar, fortsätter han.

Adam Cwejman berättar att han får mycket respons på det han skriver. Mestadels positivt. Många läsare hör av sig och tackar och kommer med tips. Den kritik han får kommer nästan uteslutande från folk inom arkitektkåren.

– Det handlar ofta om människor som är personligen investerade i rivning och nybyggen. De hör av sig via jobbmail och ifrågasätter. Inte sällan kan det kännas som att de upplever sig yrkesmässigt och ideologiskt hotade av att man skriver om bevarandefrågor. Det är som att de inte förstår sitt samhällsbärande uppdrag, säger Cwejman.

Man märker det kanske inte direkt, men lång och enträgen opinionsbildning ger effekt.

En stad för alla

Albert Svensson är arkitekt som gärna ritar i klassiska byggstilar. FOTO: MATS DROUGGE

Det finns dock arkitekter som inte hotas av den allt intensivare offentliga debatten om kulturarvet. En sådan är Albert Svensson, en av få svenska arkitekter som gärna låter sina hus inspireras av klassiska byggstilar och som var med och bildade Arkitekturupproret i mitten av 10-talet.

Arkitekturupproret är en Facebookgrupp och förening som fått mycket uppmärksamhet de senaste åren. I dag har den över 40 000 medlemmar och flera undergrupper och där människor med olika bakgrund från olika delar av landet driver på för såväl bevarande som för vackrare nyproduktion med annan utformning och uttryck än fyrkantig betong. Albert Svensson har dock precis som Adam Cwejman upplevt att frågorna är känsliga inom den kår han tillhör:

– Många arkitekter tar på sig att vara talespersoner för den modernistiska staden. Det finns en kårlojalitet som går långt tillbaka, ända till modernismens genombrott och Stockholmsutställningen 1930. Förebilder som Uno Åhrén står fortfarande starka. Till skillnad från andra utövare av offentlig konst och kultur har arkitekter också länge sluppit en offentlig diskussion om resultaten av sitt arbete. Musiker, målare eller skådespelare är vana vid kritik och debatt. För dem är det normalt. Det måste det vara för arkitekter också, menar Albert Svensson.

På frågan om Arkitekturupproret ändå inte gått lite väl hårt fram, vilket det finns många som tycker, svarar Albert Svensson bestämt nej.

– Rädslan för Arkitekturupproret bottnar i okunskap. De som kritiserar har inte läst på eller så blandar de ihop föreningen med en del av de stolliga kommentarer som lämnas i trådar och som inte hunnit rensas bort. Och man kan fråga vad som är värst, att riva en omtyckt byggnad och bygga en ny som få uppskattar i en offentlig miljö där den skall stå i 50 till 100 år, eller att kritisera denna byggnad?

– Arkitekturupproret har haft en jättestor påverkan på den offentliga debatten. Utan föreningen skulle den omsvängning som trots allt skett hos många politiker inte hänt. Facebookgruppen har medvetandegjort ett missnöje, fått de styrande att i högre grad börja lyssna på medborgarna och inte minst fått människor som brinner för de här frågorna att ta steget och engagera sig politiskt. Andra grupper som haft och har liknande påverkan är Yimby som främst lyfter stadsutveckling och Fasad som bevakar och opinionsbildar för att rädda rivningshotade miljöer. De gör ett jättebra jobb!

Albert Svensson menar att det är jätteviktigt att inte bara fackfolk diskuterar hur våra miljöer utvecklas och utformas.
– En stad är till för alla och då skall alla vara med.

Till skillnad från andra utövare av offentlig konst och kultur har arkitekter länge sluppit en offentlig diskussion om resultaten av sitt arbete.

Vill ge ett helhetsperspektiv

Sofia Mirjamsdotter är politisk redaktör för Tidningen Ångermanland. FOTO: PRIVAT

Det demokratiska perspektivet lyfts även av Sofia Mirjamsdotter journalist, och tidigare ledarskribent på Sundsvalls tidning och nu politisk redaktör för Tidningen Ångermanland:

– Människor är engagerade i sin närmiljö. Det ligger nära deras vardag och för mig som arbetar på en lokaltidning är det viktigt att skriva om sådant som stadsutvecklings- och bevarandefrågor, säger hon.

– Genom att opinionsbilda kan man ge röst åt folkviljan, för den måste finnas i grunden. Och jag kan lyfta frågor som varför det inte alltid blir bra trots att alla egentligen är överens. Jag kan ge ett helhetsperspektiv och följa frågor över tid. Som till exempel i hamnen i Sundsvall, där fanns och finns konsensus om att koppla samman staden med vattnet. Man rev ett stort fryshus men sedan började man dutta och det finns ingen sammanhållen plan för hur området skall utvecklas. Sen har vi Stenstaden i Sundsvall som människor är jättestolta över och det är viktigt för läsarna att känna till vilka planer politikerna har där. Likaså är det många som undrar över vadsom händer med Tranviken – ett klassiskt havsbad som efter att kommunen sålt det till privata ägare för ett antal år sedan, nu står och förfaller. Där efterfrågas att politikerna skall agera, säger Sofia Mirjamsdotter.

Det är inte alltid opinionsbildare och påverkansgrupper lyckas med sina intentioner att stoppa rivningar, rädda kulturhistoriskt värdefulla miljöer eller förändra byggplaner. Men allt oftare är det vad som sker. Vi har idag en bred och öppen samhällsdebatt om alltifrån riksintressen till nybyggnation. Det är något att glädjas åt.

Genom att opinionsbilda kan man ge röst åt folkviljan, för den måste finnas i grunden.

Tålamod lönar sig

– Man märker det kanske inte direkt, men lång och enträgen opinionsbildning ger effekt. Det kan ta tid men politiker följer tids nog opinionen och folk som gillar äldre hus har blivit en del av politiken. Det har börjat vända nu. Äntligen, säger Adam Cwejman.

Malin Lernfelt, journalist och ledamot i Svenska byggnadsvårdsföreningens styrelse, malin.lernfelt@byggnadsvard.se

Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Byggnadskultur nr 2, 2020.

Meny