fbpx

Den svenska färgtraditionen

Linnés Hammarby. De tidigare gråa husen fick sin röda färg på 1800-talet. Fotograf/Illustratör: Olof Antell

Ur den gamla färgtraditionen har i vår egen tid utvecklats en brokighet som bygger på färgintensiteten i syntetiska pigment. Den skapar disharmoni mellan olikfärgade hus och i landskapet, skriver Margareta Cramér, antikvarie vid Stockholms stadsmuseum.

Vi måste se oss om utanför rikets gränser för att förstå att vi i Sverige verkligen har en speciell och egen färgtradition.

Rödfärgstraditionen

Det märkvärdigaste inom den svenska färgtraditionen är rödfärgen. När den väl tagit steget ned från herremansbostäderna till de mindre trähusen både i städer och på landsbygden har den stannat. Ihop med rödfärg hade man en gång stenimiterande ”pilastrar” runt det karolinska timmerhusets knutar. De har ljusats upp och blivit vita och så har vi fått den röda stugans vita knutar.

Bäst har rödfärgstraditionen bevarats på landet i gårdarnas och torpens boningshus och ekonomibyggnader av olika slag. Den röda färgen håller ihop all sköns byggnader till en enhet. Färgen åldras vackert, vittrar sakteligen. När det är dags att färga om är det lätt gjort. Man borstar bort det som sitter löst och stryker den tunna rödfärgen en gång med en rödfärgsborste.

Hur färgen skulle kokas har varit varje rödfärgsgubbes hemlighet. Nu finns recept på förpackningen och förresten också färdig färg att köpa. Strykningen kan vem som helst göra som tar på sig skyddskläder och kan klättra på stege. Det omfärgade eller nyfärgade huset inordnar sig bland dem med äldre färg. Det är så vi vill ha det, en successiv förnyelse. Så bevaras det som varit självklart i Sverige i ett par hundra år. Finns det något vackrare och svenskare än den rödfärgade väggen som glöder i solnedgången?

Orsaken till att rödfärgen fått ett så starkt fäste här måste också vara dess träkonserverande egenskaper och att den görs inom landet som en billig biprodukt till kopparmalmshanteringen.

Stenfärgstraditionen på puts

Vår andra färgtradition kommer utifrån och materialiserar vår önskan att efterlikna kontinentens ljusa sandstensarter som används som fasadsten. Hos oss har en översättning i puts skapat en tradition alltifrån Tessin d y:s Italienresa på 1670-talet och som stimulerats av Hårlemans intryck av franska palats under 1700-talet. Den naturstensimiterande traditionen fick ny näring under 1800-talets senare hälft från de växande storstäderna Napoleon 111:s Paris och Gränderzeit i Wien och Berlin.

När t ex Stockholm byggdes ut med stenhus under 1700-talet doldes tegelstommen av putsfasad. I putsen drogs profiler som liknade behuggen sten och kalkfärgen gavs kulörer som i princip imiterade olika stenarter från ljust gulrosa, brunrosa, grått, gulgrått och gult till nästan vitt. Kulörerna var beroende av tillgängliga pigment. De framspringande, mer belysta partierna såsom takfotlist, pilastrar och rusticering markerades med ljusare färg än det djupare liggande murlivet. Men snart blev uppdelningen regel utan hänsyn till ljusets verkan.

På större trähus i städerna, liksom på herrgårdar av trä, tillämpades samma synsätt. En slät panel, alltså utan locklister, fick dölja timmerstommen för att ge intryck av sten. Den målades i samma ljusa färger som de putsade husen. Den ledande synen på färgsättningen bekräftades och slogs fast i kungliga kungörelser och bestämmelser i lokala byggnadsordningar och så småningom i byggnadsstadga för riket.

På trä målades i finare fall med linoljefärg, i enklare fall med slamfärg. Så var snickerier nästan alltid målade med oljefärg medan fasadens panel och då särskilt gårdsfasadens och uthusens panel kunde vara struken med slamfärg i samma kulör. Där förekom också rödfärg som en rest av rödfärgstraditionen på platsen eller för att rödfärgen skyddade virket bättre än den ljusa slamfärgen.

Den stora mängd bostadshus som kom till under industrialismen under det sena 1800-talet gavs mer eller mindre rikt artikulerade fasader. Också de var tänkta i sten och fick därför en färg som imiterade sten. Men hantverket blev här mer komplicerat när putsfasaden kompletterats med ornament av t ex gips och gjutjärn och alla material skulle ha samma kulör. Till den kalkfärgade putsen kom så oljemålade partier som åldrades annorlunda. När gipsornamenten var nya förbehandlades de troligen genom att dränkas in t ex med linolja eller tran före uppsättningen. Idag vållar gipsornamenten stora svårigheter vid renovering av fasaderna och en bättre kunskap härvidlag skulle behövas.

Stenfärgstraditionen på trä

De rikt utsmyckade putsade husen i stan har på sätt och vis sin motsvarighet på landet både på gårdar och i villasamhällen och som sommarvillor.

Trähuset kläddes in i en panel uppdelad i liggande bröstningspartier och stående ”murpelare”. Vattlister, andra överlappningar och varje vinkel stagades och pryddes av kontursågade bräder och därtill kom den nya verandan med sin snickarglädje som vid solbestrålning avgav sin rika skuggbild på själva husväggen. Liksom på den rika putsläsaden var det ljus och skugga över fasaden som gav uttrycket, särskilt i solljus, inte färgen. Den var därför i en enda ljus kulör, återigen en stenfärg.

För det klena virket var underhållsmålningen med linoljefärg viktig. Träet behöver suga åt sig oljan för att behålla sin spänst och styrka. I Sverige finns j u också husfasader av ”äkta material”, främst av tegel men också kalksten och sandsten. Här finns färgtraditionen oförfalskad och levande.

Vår tid som traditionsbärare

Jag vill tro att dessa båda linjer i den svenska färgtraditionen är de starkaste, rödfärgningen och den ljusa stenimitering tvåfärgningen eller konsekventa enfärgningen.

Ur traditionen med tvåfärgningen har i vår egen tid utvecklats en ny brokighet som bygger på färgintensiteten i syntetiska pigment. Den skapar disharmoni mellan olikfärgade hus och i landskapet. Så länge jordfärger som ockra, umbra och terra och oxidfärger användes för pigmentering av fasadfärger fick man en samstämd färgverkan i många nyanser av gult, brunt, grått, grågrönt och rött. Den kunde göras kraftig i färg eller ljus med mer eller mindre pigment och mer eller mindre kalk i kalkfärgen och zinkvitt i oljefärgen.

Det här börjar vi lite till mans få ett grepp om nu på senare år. Det går också att åstadkomma idag om den gamla ytan inte förstörts av felaktiga färgmaterial och det går bra på nya puts- och träytor. Pigmenten finns fortfarande. Murare som kan kalkputs och kalkavfärgningsjobbet faller inte bara ifrån. Många unga har lärt sig detta under senare år. På målerisidan är det knepigare. Kunskap i marmoreringsmålning och träimitationsmålning har dock återvunnits. Men någon självklarhet är det tyvärr inte för målare, att måla med linoljefärg, inte ens utomhus. Linoljefärg finns nu att köpa. Här kan vi börja tala om en renässans.

Vi har idag också en viss kunskap om färgsättning i äldre tid men den behöver fördjupas av dem som har intresse och möjlighet därtill, var och en i sin stad, men medge att de linjer i vår färgsättningstradition som jag tagit upp här är värda att vårdas.

Vi som ägnar oss åt byggnadskultur har alla ett ansvar.

Margareta Cramér

1/1995

keyboard_arrow_up