I Ryssland byggde man hus i timmer långt in i mitten av 1900-talet. Men därefter har många traditionella ryska timmerhus rivits, lämnats att förfalla eller utsatts för tvivelaktiga restaureringar. Den offentliga sektorn i Ryssland har nästan inga pengar, organisationen kring träbyggnadsarvet har krympt, och där människorna fortfarande finns kvar har de inga resurser att göra några insatser. Vad vi ser är en accelererande vanvård, där byggnader som bara för några år sedan var i hyggligt skick hastigt förfaller. Andreas Heymowski rapporterar från Sankt Petersburg.

Inte långt härifrån, på andra sidan Östersjön, finns en fascinerande träbyggnadskultur, den nordryska, som vi knappt vet någonting om. Kanske har vi sett exotiska bilder på enkla grå timmerstugor med vackert lövsågade och bemålade fönsteromfattningar, eller någon lökkupolförsedd kyrka, men mycket mera än så är det inte.

Den ryska träarkitekturens karaktärsdrag

Norra Ryssland ingår i den zon av timmerbyggnadskultur som i stort sett sammanfaller med det så kallade vodkabältet i norr, alltså de länder där det dricks brännvin, till skillnad från Mellaneuropas öl och Sydeuropas vin. Mellan den svenska eller skandinaviska träarkitekturen och den ryska finns både stora likheter och stora skillnader. Huvudprinciperna är desamma, men med annorlunda planlösningar och detaljutformningar. Och framför allt är skalan en annan. I Sverige har vi byggt relativt enkla och framför allt småskaliga byggnader, men utvecklat och förfinat knutdetaljer.

I Ryssland har man gjort tvärtom, bibehållit en enkel knutteknik men däremot tagit timmerbyggnadskonsten till bokstavligt talat oanade höjder form- och volymmässigt, framför allt i kyrkobyggandet med sina lökkupoler, burna av mot himlen strävande månghörniga torn. En del av detta har vi ingen som helst motsvarighet till i Sverige. Närmast i uttryck (om än inte i teknik) kommer väl de norska stavkyrkorna.

Med ett par undantag (från 1460-talet respektive 1480-talet) finns inga ryska träbyggnader från medeltiden bevarade. Några är från sent 1500-tal och från 1600-talet, annars är det mesta från 1700- och 1800-talen. Men å andra sidan är timmerbyggandet ännu idag ett fullt levande, folkligt byggnadsskick när det gäller enfamiljsbostäder på den ryska landsbygden.

Ett exempel på detta är den populära handboken Hur man bygger ett hus på landet från 1976. Där finns timmertekniken beskriven som den vanligaste för ett enfamiljshus. Och än i dag när man reser genom ryska byar kan man alltsomoftast se nya timmerhus skina trävita bland det väderbitna grå.

Det mera monumentala timmerbyggandet är däremot ett avslutat kapitel. För kyrkornas del kom dödsstöten med den bolsjevikiska revolutionen 1917. I de små nordryska städerna fortsatte man dock att bygga både flerfamiljshus, arbetarklubbar och biografer i timmer, åtminstone fram till Chrustjovepoken i slutet av 1950-talet, då det storskaliga byggandet raskt industrialiserades.

Träbyggnadernas öde under 1900-talet

Hur har då träbyggnadsarvet förvaltats under det 1900-tal som i Ryssland i stort sett sammanfaller med den kommunistiska eran, och hur ser situationen ut idag?

Bland ryska arkitekturhistoriker har det funnits ett intresse för den folkliga träbyggnadskonsten under hela 1900-talet. Såväl 1909, före revolutionen, som 1942, mitt under brinnande världskrig, publicerades stora vetenskapliga verk om den. Men på det praktiska planet gjordes ingenting för att bevara den åt eftervärlden. Tvärtom, under de första revolutionsdecennierna revs många kyrkor i ateistiskt nit, och åtskilliga av de som fick vara kvar degraderades till stall eller spannmålsmagasin och förfors snabbt.

Efter andra världskriget började man mera allmänt att se värdet i det som hade överlevt revolution och krig. Träkyrkorna och böndernas byggnader kom att betraktas som uttryck för en genuint folklig kultur och många av dem restaurerades med stor möda. Ofta fördes olika byggnader från en region samman i friluftsmuseer, men ibland fick de stå kvar på sina ursprungsorter. Viktiga sådana museer finns bl a i Archangelsk, Irkutsk och Novgorod.

De flesta av kyrkorna, också de riktigt gamla, hade under senare delen av 1800-talet försetts med en oljemålad panel och kupoler och tak hade fått plåtbeklädnad. I en materialromantisk och till ursprungsutseendet strävande anda rev man vid restaureringarna nästan alltid bort panelen och plåten och återställde den nakna, obehandlade timmerstommen och lade nysågat spån på taken. Resultatet blev oftast tilltalande, även om arbetet utfördes med moderna verktyg. Ornament och takformer byggde dock ofta på ganska lösliga rekonstruktioner och analogier med bättre bevarade liknande byggnader.

Samtidigt skrev man därmed inte sällan under byggnadens dödsdom. Panelen och plåten hade, förutom det primära syftet att höja byggnadens status och göra den mera stenhuslik, också fungerat som en skyddade överrock för de ofta 200-300-åriga timmerstockarna. I Ryssland har man aldrig tjärat eller slamfärgat timmer. Berövade panelens skydd blev stockarna ofta ett lätt offer för skadedjur och rötsvamp.

Ett sorgligt exempel på detta är den mäktiga Transfigurationskyrkan från 1714 på ön Kizji i Onega. Den restaurerades i början av 1960-talet, men fick redan på 70-talet förses med ett invändigt stålskelett, som nödtorftigt stöttar upp den rötskadade timmerstommen med dess 22 lökkupoler. Kyrkan finns på Unescos världsarvslista och kommer förhoppningsvis att bli föremål för en internationell räddningsaktion inom kort.

Träbyggnadsarvet idag

På många vis är dagens situation, ett drygt decennium efter kommunismens fall, värre än den var under senare hälften av 1900-talet. Då fanns trots allt ett fungerande skydd och underhåll för de träbyggnader man enats om att bevara som minnesmärken. Ett system med mobila så kallade arbetsbrigader med olika hantverkare reste på somrarna runt i de glest bebyggda områden där många av dessa byggnader finns och gjorde nödvändiga småreparationer, lagade läckande tak, bytte glas i trasiga fönster etc. Och vid behov fanns det resurser att genomföra större restaureringar. Samtidigt skall man inte glömma bort att den merpart av träbebyggelsen som inte fått minnesmärkesstatus lämnades åt sitt öde eller utplånades.

Nu har den offentliga sektorn i Ryssland nästan inga pengar alls. Organisationen kring träbyggnadsarvet har i stor utsträckning monterats ned och där människorna fortfarande finns kvar har de inga resurser att göra några arbeten. Vad vi ser är en accelererande vanvård, där byggnader som bara för några år sedan var i hyggligt skick hastigt förfaller.

Försvarslösa mästerverk

Om denna också för den breda ryska publiken okända smygande tragedi handlade fotoutställningen ”Försvarslösa mästerverk”, en vandringsutställning producerad i Moskva, som jag hade tillfälle att se i St Petersburg i vintras. Trots att jag sedan länge intresserat mig för den ryska träarkitekturen, blev utställningen en chock. Att många fantastiska byggnader under långa tider har vanskötts och tillåtits gå under var något jag visserligen tidigare hört talas om i form av statistik (ryska experter beräknar till exempel att mer än 4/5 av de märkesbyggnader i trä som fanns före revolutionen inte längre existerar). Men att nu se bilder av dessa skatter, både i sin forna glans och i sin nuvarande förnedring gjorde plötsligt vidden av katastrofen fattbar.

Utställningen bestod av fem delar. Den första delen visade de äldsta bevarade träbyggnaderna i Ryssland. Flera finns på olika friluftsmuseer och någon enstaka i sin originalmiljö.

Den andra delen visade byggnader som inte längre finns, en del förstörda av krig eller brand, men de flesta på grund av svår van-vård. Världen vet ännu inte vad den gått miste om!

Den tredje delen var minst lika upprörande, för där fick man se en rad fantastiska byggnader som visserligen ännu står kvar, men vilkas existens hänger på en mycket skör tråd. Omedelbara räddningsåtgärder är av nöden.

Den fjärde delen var mera optimistisk och beskrev det arbete som bedrivs för att ändå rädda det som räddas kan. Framför allt visades de insatser som gjorts de senaste tio åren av arkitekten och timmermannen Aleksandr Popov och hans hantverkare. Han har genom att studera spåren av verktygen i gamla timmerbyggnader kunnat rekonstruera de bilor, knivar och andra verktyg som användes av de gamla mästarna. I sin skola har han lärt ut deras yrkesknep till unga timmermän, och hans grupp har utfört flera uppmärksam-made kyrkorestaureringar.

Som en skarp kontrast till Popovs kärleksfulla återupprättande av den folkliga timmerbyggnadskonsten, visades också moderna, i mina ögon ganska tvivelaktiga, metoder att genom förstärkning med inborrade armeringsjärn och polymerer återställa bärförmågan hos gamla bjälkar.

Den femte och sista delen av utställningen var en lokalt producerad presentation av staden St Petersburgs vid det här laget försvinnande få träbyggnader.

Rundabordssamtal

I anslutning till utställningen anordnades ett anspråkslöst seminarium, till vilket den norske träbyggnadsexperten Anders Haslestad och jag bjudits in som utländska deltagare. Moderator och inledare var Skandinavienkännaren och professorn i arkitekturhistoria, Michail Miltjik. Förberedda föredrag hölls av en av dem som tagit fram ursprungsutställningen i Moskva, Igor Sjurgin, av Vladimir Rachmanov, Anders Haslestad och mig.

Sjurgin påpekade att den ryska träarkitekturen och dess problem inte presenterats för en bredare publik sedan 1960-talet i samband med Rysslands 1000-årsfirande. Detta menade han hade bidragit till ointresset för denna arkitektur och dess tillstånd. Därefter gjorde han en grundlig genomgång av själva utställningen.

Rachmanov presenterade sitt restaureringsförslag för Peter den stores stuga (se nedan). Haslestad beskrev det högteknologiska och enligt honom tvivelaktigt fungerande brandskydd för stavkyrkorna som till stora kostnader tagits fram av Riksantikvaren. Han skisserade i stället enkla, lågteknologiska alternativ, baserade på kringboendes engagemang, och som skulle kunna fungera också i Ryssland.
Själv berättade jag om den nyligen genomförda restaureringen av Bellmanshuset i Stockholm.

Ett sidotema som låg de petersburgska värdarna varmt om hjärtat, och som definitivt har intresse för oss svenskar, var den så kallade Peter den stores stuga. Denna Peters första boning på platsen efter erövringen av Nevadeltat för jämnt 300 år sedan, byggdes enligt legenden av timmer som den storväxte tsaren själv skall ha fällt. Idag är experterna ense om att huset – en genuin parstuga med en knututformning som är vanlig i Sverige, men vad jag vet okänd i Ryssland – härrör från den svenska tiden, hitflyttat eller rent av uppfört på platsen.

Huset är unikt genom att det levt kvar som ett museum, på befallning av Peter själv, och sedan 1724 varit täckt av ett tak, som hundra år senare kompletterades med väggar. Det har nu alltså i 180 år stått helt skyddat för väder och vind och är bortsett från Ornässtugan antagligen det under längst tid musealt bevarade trähuset i Europa.

Skyddet till trots har huset stora problem. Nya undersökningar har visat att det sedan länge mistat sina två nedersta timmervarv och den kvarvarande timmerstommen är delvis angripen av skadedjur och svamp. En stor restaureringsinsats är på gång, under ledning av arkitekten Vladimir Rachmanov. I Petersburg är man, inte minst med tanke på husets ursprung, mycket angelägen att få goda råd från svenska experter.

Att i detalj redogöra för den diskussion som följde de förberedda inläggen skulle föra för långt. Naturligt nog, med utställningens bilder på allas näthinnor, var huvudfrågan vad som ändå kan göras för att rädda den spillra som finns kvar av det världsunika ryska träarvet. Den offentliga sektorns permanenta ekonomiska kris räcker inte som förklaring till att byggnader som lyckats överleva revolutioner, krig och medveten ideologiskt betingad förstörelselusta nu när dessa faror inte längre hotar ändå håller på raderas ut. I stället pekade många talare på bristfällig kulturminneslagstiftning, avsaknaden av folkligt engagemang på byggnadsvårdsområdet och på politiker mera intresserade av kostsamma skrytprojekt än av oglamouröst dagligt underhåll.

Med den analysen kunde ett antal förslag till vägar ut ur dagens situation läggas fram:

– Att den förbättrade lagstiftning som ligger framtagen, kompletteras med de vägledande föreskrifter, utan vilka den ännu inte kunnat tillämpas.

– Att dagens expertdominerade »Allryska sällskapet för skydd av historie- och kulturminnen« omvandlas till, eller får konkurrens av en genuin folkrörelse på byggnadsvårdsområdet. Seminariets förhoppning var att utställningen, som skall ut på turné i Ryssland, kommer att väcka den slumrande folkopinionen.

– Att träarkitekturens roll som magnet i en satsning på kulturturism påtalas. Detta skulle kunna vara ett sätt att via egenintresset få till stånd ett engagemang både hos lokalpolitiker och befolkning.

– Att de pengar som ändå finns för träarvet i första hand används till ett brett kontinuerligt underhåll, kanske genom ett återupprättande av de forna arbetsbrigaderna, och till akuta nödinsatser. De spektakulära punktrestaureringarna får vänta.

Seminariet avslutades med att en skrivelse författades och avsändes till landets regering och parlament med den fromma, men antagligen ogrundade förhoppningen att de styrande kanske denna gång skulle ge sig tid att sätta sig in i frågorna och därefter agera.

Svensk hjälp till Rysslands träarkitektur

Den bild jag har givit av den ryska träbyggnadskonstens situation kan tyckas överdriven och melodramatisk. I själva verket skulle jag vilja påstå att den ryska verkligheten snarast är mer melodramatisk än jag lyckats förmedla. Det handlar faktiskt om att de sista spåren av en rik och unik kultur håller på att gå upp i rök något hundratal mil härifrån. Och vid varje tillfälle när man möter ryska kollegor kommer förslag och vädjanden om samarbete och erfarenhetsutbyte, både på det teoretiska och på det praktiska planet.

Norge har sedan många år, inte minst genom Anders Haslestad och Riksantikvaren, ett livligt norskt-ryskt samarbete träbyggnadsexperter och hantverkare emellan. Man har också anslagit pengar för konkreta utbildnings- och restaureringsinsatser på ryska träbyggnader.

Från svensk sida har än så länge bara vissa ansatser gjorts. Genom Nordiska ministerrådet ordnades för några år sedan ett seminarium och en work-shop i Archangelsk, med bland andra timmermannen Sven-Erik Sihlberg. Svenska Institutet har både ordnat seminarier i Sverige kring träbyggandet och lämnat bidrag till svenskt deltagande i ryska arrangemang på temat. I Norrland finns ett samarbete med ryska Karelen kring den så kallade Blå vägen, en turistled genom de skandinaviska länderna och Nordryssland.

Men nog borde vi i Sverige kunna göra mer för att rädda ett oss närbesläktat kulturarv. Som ett första steg tycker jag att man skulle ta hit utställningen. Vi behöver definitivt mera kunskap om vad som döljer sig så nära inpå oss, både för att få en opinion för bistånd till det ryska träarvet och för att locka till den kulturturism som norra Ryssland så väl behöver för att motivera och finansiera bevarandeinsatser. Med smärre kompletteringar och förtydliganden skulle utställningen gott kunna visas i Sverige och våra nordiska grannländer.

Medel ur Östersjömiljarden har de senaste åren använts för restaureringssamarbete i de baltiska republikerna, och nordvästra Ryssland hör ju också till den bidragsberättigade Östersjöregionen. Kanske kunde Riksantikvarieämbetet, som stått för insatserna i Baltikum, få anslag för att utsträcka sitt verksamhetsfält också till Nordrysslands träbyggnader.

Svenska föreningen för byggnadsvård, med sin fruktbara blandning av experter, ägare till gamla hus och helt vanlig, intresserad allmänhet, skulle kunna dela med sig av sina erfarenheter av folkrörelsebyggande och inte minst av arrangerandet av byggnadsvårdsläger, något som jag tror skulle kunna dels åstadkomma handfasta insatser i byggnadsvården, dels få stort propagandavärde i Ryssland.

Och visst vore det förnämligt om någon av våra konstvetenskapliga institutioner eller arkitekturskolor kunde inleda det vetenskapliga samarbete kring det gemensamma träbyggnadsarvet som till exempel arkitekter och arkitekturhistoriker vid universitetet i Petrozavodsk i Karelen efterlyser.

Även denna önskelista, inser jag, består av fromma förhoppningar. Av erfarenhet vet jag hur svårt det är att organisera ett internationellt samarbete. Också Sveriges offentliga sektor är ju drabbad av nedskärningar och de flesta tänkbara samarbetspersoners normala arbetsbörda är sådan att ett extra, ideellt engagemang inte ryms. Det behövs, för att tala klartext, en politisk markering och öronmärkta pengar om någon substantiell insats skall komma till stånd. Om denna artikel skulle så ett frö skulle jag vara mer än nöjd.

Till sist, och som sagt lite vid sidan av huvudtemat, tycker jag att det skulle vara en vacker gest så här till St Petersburgs 300-årsjubileum, men också ett svenskt egenintresse, att Sverige på något sätt kunde medverka vid den mycket spännande restaureringen av Peter den stores stuga. Vi skulle kunna ge våra ryska kollegor en hjälpande hand både teoretiskt vid försöken till rekonstruktion av byggnadens ursprungsutseende, och praktiskt, till exempel genom vårt kunnande i svamp- och skadedjursbekämpning. Samtidigt skulle vi få ett unikt tillfälle att vidga våra kunskaper om vår egen byggnadskultur i en provins där den svenska historien länge förträngts och varit otillgänglig för forskning.

 

 

 

 

 

 

Andreas Heymowski

Arkitekt med egen praktik i Stockholm.

2/2003