Längs Esplanaden, den mest prominenta gatan i den lilla staden Lidköping, ligger denna byggnad. Den ritades av göteborgsarkitekten Adrian Crispin Peterson. Typiskt för det sena 1800-talet är den festliga taksilhuetten med olika höjd på byggnadsdelarna och smidesdekorationerna som kröner torn och gavlar. FOTO: ANNA LOKRANTZ

Nio experter har fått frågor om varsitt takmaterial. Tanken är att förmedla grundläggande kunskaper för den enskilde husägaren eller för den allmänt nyfikne. Vissa av materialen ser man varje dag, andra ytterst sällan. De är alla uppkomna under vissa givna förhållanden, i sin tid och på sin plats. Och de har alla betydelse för upplevelsen av byggnaden som de kröner.

Taket är en byggnads mest utsatta del som ska klara snö, regn och vindar. Förutom att det ska hålla som väderskydd, finns det också flera andra anledningar till varför tak ser ut som de gör.

Konstruktionen hänger samman med i vilken tid taket är rest och vilka de rådande stilidealen var. Landsända har också betydelse, där tillgången till material även styr takform och underliggande stomme. Ett torvtak kräver till exempel en betydligt kraftigare underbyggnad än ett tak med stickspån, vissa material passar bättre på flacka takfall och andra på brantare.

Därför går det inte att byta takmaterial hur som helst utan att kontrollera att konstruktionen är rätt dimensionerad.

De äldsta taken

De traditionella timmerbyggnaderna kröntes av åstak och täcktes av torv. I de norra delarna av landet var det också vanligt med vedtak. I jordbruksbygder lades stråtak av halm eller vass, material som fanns nära till hands. På kyrkans byggnader lades stavspån och tegel under medeltiden.

Takformer

Genom historien har byggnadsstilarnas olika epoker avspeglat sig i högreståndsbebyggelse, monument och offentliga byggnader. Den enklare bebyggelsen var också påverkad av tidens ideal, och samma stilar dök upp i allmogens hus i förenklad form.

När takstolarna introducerades under medeltiden blev takformerna mer varierade, med möjlighet till brantare takfall och stora takutsprång.

De stora anläggningarnas tid

Under 1600-talet blev adelsmännen fler och mäktigare, och gick från att leva i befästa borgar till att manifestera sig genom egna palats. Till sin hjälp hade de arkitekter som hade gjort sin »grand tour« och var inspirerade av framför allt Italien.

Taken kom att bli en viktig markör för att skilja ut adelns byggande från folkets. Säteritaket blev mycket vanligt, det vill säga två takfall med ett lågt vertikalt parti emellan (så kallat italian), ibland med fönster. Riddarhusets tak är det första svenska exemplet.

Arkitekt Carl Hårleman hämtade hem mansardtaket till Sverige under 1730-talet, en form som blev mycket vanlig under lång tid och som möjliggjorde att använda vindsvåningen som bostadsvåning.

Byggnader för nya funktioner

Andra halvan av 1800-talet var en expansiv period då det byggdes mycket, bland annat för nya funktioner som järnväg, industrier, sjukhus, skolor, teatrar och stadshotell.

Takens utformning och materialval var viktigt för helhetsupplevelsen. Vid slutet av seklet skulle det gärna vara mycket branta takfall, ofta plåttäckta och dekorerade med tinnar och torn.

Plåt och smide var dyrbara material, och därmed också symboler för god ekonomi. Tak av plåt kom därför att bli en viktig del av en byggnads gestaltning. Smidda tornspiror och kröndekorationer i plåt var populärt.

Tillverkningen av tegel gick så småningom över från att ha varit en lokal angelägenhet på de stora gårdarna till att bli industriell, och tegeltaken blev allt vanligare under 1800-talet. Även skiffer gick en storhetstid till mötes och användes på kyrkor, järnvägsstationer och andra offentliga byggnader.

1900-talets snabba stilväxlingar

Under 1900-talets första decennier byggdes branta sadeltak eller mansardtak, täckta av tegel eller målad plåt. Med funktionalismens genombrott på 1930-talet skulle taken istället vara så platta som möjligt.

1950-talets designglädje med uppbrutna byggnadsdelar och nya kombinationer av material, gav utrymme för asymmetriska tak täckta av exempelvis skiffer i kombination med fasadtegel och puts. På det ökande småhusbeståndet under 1900-talet andra hälft har tegel och betongpannor varit dominerande, och är fortfarande de vanligaste takmaterialen.

Osynliga tak

På de högre, stadsmässiga hus som byggs idag är det vanligt med mycket flacka takvinklar, där taken inte syns från marken. Det kan visserligen ses som en möjlighet för nya verksamheter på taken, men det förändrar också städernas silhuetter. Takets gestaltning blir oviktig, och begreppet »den femte fasaden« svårbegripligt. Fler aspekter på platta tak finns i Malin Lernfelts krönika längre fram i detta nummer.

Österbergs konditori i Tidan byggdes 1955 och är ett exempel på 1950-talets lekfulla blandning av material. Byggnaden har ett långt neddraget skiffertak. Den tidstypiska skylten räddades åt eftervärlden av en antikvarie på museet i Skara. FOTO: MARIE SANDBERG

Ett material i taget

På följande sidor intervjuas nio kunniga personer om lika många takmaterial. Det är en spretig samling av material som presenteras, somliga är vanligt förekommande i vår tid, medan andra är knutna till ett mer traditionellt, hantverksmässigt byggande. Somliga material tycks öka i betydelse, medan ett av materialen till och med är förbjudet att handla med.

KONTAKTUPPGIFTER

Plåt: Stefan Lardner, stefan@plat-konsult.se
Tegel: Frida Sewén, sewenbygghantverk@gmail.com
Betongpannor: Sven Olof Ahlberg, so@kulturbyggnadsbyran.se
Eternit: Olga Schlyter, olga.schlyter@nyrens.se
Skiffer: Emlan Wolke, emlan.wolke@hotmail.se
Takspån: Stina Wedman, wedman@wedman.nu
Stavspån: Karl-Magnus Melin, kalle@timmermanskonst.se
Torv: Hans Adamson, hans.adamson@skansen.se
Stråtak: Sten Nilsson, snickarnilsson@gmail.com

Plåt – exklusivt och populärt – intervju med Stefan Lardner, plåtkonsult

Bilden visar några vanliga skadeställen på plåttak. 1. Takfot 2. Fotränna 3. Utkastare 4. Vinkelränna 5. Anslutningar vid takkupa 6. Anslutningar vid takfönster 7. Anslutningar vid skorsten 8. Hak- och ståndfalser samt takytan i övrigt 9. Listavtäckningar och fönsterbleck. ILLUSTRATION: JAN LISINSKI I RIKSANTIKVARIEÄMBETETS BOK »JÄRNPLÅT. ANVISNINGAR FÖR UNDER HÅLL OCH REPARATION«, 1992.

Kan du berätta lite om materialets historia?
– Det finns olika typer av takplåt. Gemensamt för de olika plåttyperna är att det historiskt sett har varit exklusiva material som ofta har använts för offentliga och påkostade byggnader. Under 1900-talet har det dock blivit ett konkurrenskraftigt alternativ. Kopparplåt användes redan på 1500-talet. Svartplåt användes från 1600-talet och fram till 1900-talets början, framför allt till kanter, skoningar och på mindre tak. Bly- och zinkplåt har endast använts i liten omfattning. Det stora uppsvinget för takplåt kom med den förzinkade, galvaniserade plåten under 1800-talet. Från slutet av 1800-talet, med tillverkning av större plåtformat, blev det Stockholms vanligaste takmaterial och skivtäckta, falsade plåttak hör fortfarande till stadsbilden. Plåten målades i svart och rött. Grönt användes ibland för att efterlikna koppar.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
– Det är mycket populärt med plåttak idag, och även plåt på fasader blir allt vanligare. Idag är det vanligast med fabriksmålad plåt, vilket gör underhållet svårare. Pannplåt och sinuskorrugerad plåt är billiga alternativ för att skydda äldre tak av till exempel spån.

Vad är det för konstruktion under taket?
– Ett modernt plåttak ligger på en underlagspapp och 22 mm tjock inbrädning. På äldre hus förekommer även glespanel, stickspån och ospontad panel.

Hur länge håller ett plåttak?
– Livslängden är mellan 70 och 90 år, beroende på underhåll och placering. Nära industrier kan livslängden vara kortare, även kustnära lägen med salthaltigt vatten kan korta livslängden. Det finns plåttak som är 100 år gamla, fast de har tjocka lager med färg och andra tätningar.

Plåttak går bra att underhålla. Med rätt kunskap kan även riktigt gamla tak repareras, men det är avgörande hur arbetet gjordes från början. Ett dåligt utfört arbete är svårt att reparera, så det är viktigt att välja rätt kompetens från början.

Hur vet man när det är dags för underhåll?
– De flesta skador beror på korrosion. Det krävs erfarenhet för att göra rätt bedömning av skicket, och korrosionsskador är ofta svåra att upptäcka innan de blivit relativt allvarliga. Det börjar ofta inne i falsarna, på undersidan av plåtarna och mellan målningskikt och plåtyta, alltså på ställen som man inte ser utan att bryta upp taket. Det är viktigt att hålla koll på färgskiktet, som skyddar plåten mot rost. Ett plåttak med kraftiga rostangrepp som har stått länge utan underhåll, är svårt att reparera.

Målning av plåttak brukar göras efter 10-12 år. Förr sa man 7–9 år, men kvaliteten har blivit bättre och i framtiden tror jag att det kommer att räcka med underhåll efter 12-15 år beroende på var taket ligger.

Var finns materialet att få tag på?
– Det finns flera tillverkare av takplåt. Vid underhåll av historiskt värdefulla byggnader bör man säkerställa vilket materal som är lämpligt för respektive byggnad. Om urspungliga material inte längre tillverkas, måste ersättningsmaterial väljas med omsorg.

Vilka kostnader är förknippade med en omläggning?
– Kostnaden är 700-2000 kr/m2 beroende på omfattning och omständigheter. Det är viktigt att ta in flera anbud inför en omläggning.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
Byggnadsplåt- och smide, Statens fastighetsverk 2016. Finns för nedladdning här: www.sfv.se
Järnplåt. Anvisningar för underhåll och reparation, Riksantikvarieämbetet, 1992. Finns för nedladdning här: www.samla.raa.se

TILL VÄNSTER: Stickspån under tegel är relativt vanligt på äldre tak. Spån kan ha varit den ursprungliga taktäckningen som först senare täckts med tegel, men kan också redan från början ha utgjort tätskikt under tegeltaket. TILL HÖGER: Taktegel kan hålla i flera hundra år och blir bara vackrare med åren. Lavar och alger är inte något problem ur skadesynpunkt utan kan betraktas som en naturlig del av materialets åld-rande och snarast ett bidrag till det estetiska värdet. FOTO : CHRISTINA PERSSON

Tegel – på tak sedan medeltiden – intervju med Frida Sewén, bygghantverkare

Kan du berätta lite om materialets historia?
– Taktegel började tillverkas och användas i Sverige under medeltiden i och med munkarnas invandring, till en början främst på klosterbyggnader.

På 1500-talet spred det sig något till städerna och den mer påkostade bebyggelsen. Samtidigt var den inhemska tillverkningen på nedgång och under 1600-talet importerades merparten av det tegel som lades.

Under 1700-talet kom gårdstegelbruken igång och taktegel tillverkades småskaligt på större gårdar för husbehov och för en lokal marknad. Under den här perioden var tegelbruken väldigt många.

Under 1800-talet blev tillverkningen industriell och materialet billigare. Tegeltak blev väldigt vanliga över hela landet. Den inhemska tegelproduktionen fortsatte att öka fram till 1950-talet för att därefter minska och efter 1970-talets energikris fanns bara en tillverkare kvar i landet, Vittinge tegelbruk utanför Sala.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
– Det är fortfarande ett av de vanligaste takmaterialen.

Vad är det för konstruktion under taket?
– Det vanligaste sedan 1900-talets början är spontad panel med underlagspapp. På äldre tak är det relativt vanligt att hitta exempelvis spåntak eller brädtäckning lagt i takfallets riktning.

Hur länge håller ett tegeltak? Hur åtgärdar man uppkomna skador?
– Det går inte att ange en enhetlig livslängd eftersom hållbarheten är helt beroende av kvaliteten från tillverkningen. I underhållskostnadsböcker beräknas en livslängd för taktegel på 25–50 år men det finns tegel som är i gott skick efter 300–400 år eller ännu längre.

Ett tegeltak ska lappas och lagas, enstaka tegelpannor som går sönder ska bytas ut allt eftersom.

Hur vet man när det är dags för underhåll?
– Trasiga tegelpannor ska bytas så snart som möjligt. Rensning av rännor och stuprör ska utföras någon gång per år. Det är framför allt skicket på underlagstaket som avgör om större renoveringsarbeten behövs, om läkten börjar ge sig eller underlagspappen är trasig eller uttjänt.

Var finns materialet att få tag på?
– Nytt maskintillverkat tegel finns att köpa på vanliga bygghandlar. Handslaget tegel nytillverkas inte i Sverige men det finns en andrahandsmarknad både hos återförsäljare av begagnat byggmaterial och på köp- och säljsidor på nätet.

Hur går det till att lägga om ett sådant här tak? Vilka kostnader är förknippade med en omläggning?
– Takteglet plockas ner och sorteras och staplas om det ska återläggas eller säljas vidare, alternativt kasseras om det är allt för skadat. Vanligtvis behöver läkten bytas och ny papp läggas. Den stora kostnaden är arbetstiden.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
Taktegel, tegeltak av Olof Antell är den mest omfattande svenska litteraturen på ämnet. För den som är historiskt intresserad är Stämplade tegel i Kalmar län av Katja Meissner ett tips. Bra att veta om gammalt taktegel är en informativ skrift från Hedenstedt som är åter- försäljare av begagnat taktegel och skriften Tegeltak – Återanvändning och återläggning kan vara ett stöd för den som står inför bedömning eller omläggning av ett tegeltak.

Betongtakpannor – vanligt med variation – intervju med Sven Olof Ahlberg, bebyggelseantikvarie

Mönsterlagt betongpannetak vid det gamla alunbruket i Degerhamn på Öland. Pannorna har en ovanlig utformning med tre åsar och dalar per panna. FOTO : SVEN OLOF AHLBERG

Egentillverkning har lett till att det finns stora variationer när det gäller storlek, profilering och kulör .

Kan du berätta lite om materialets historia?
– Betongtakpannor började att tillverkas i södra Tyskland på 1850-talet. I Sverige startade tillverkningen under sent 1800-tal, från början i närheten av cementfabriker, där bindemedlet fanns.

Betonggjuterier etablerades i stor skala över hela landet. Det fanns också egentillverkning, där fastighetsägare själva kunde köpa eller låna gjutformar och tillverka pannor. Detta har lett till att det finns stora variationer när det gäller storlek, profilering och kulör.

I vilken utsträckning används materialet idag?
– Det är mycket vanligt.

Vad är det för konstruktion under taket?
– Uppbyggnaden är densamma som för ett tegeltak.

Hur länge håller ett betong- pannetak?
– Vi vet egentligen inte hur gamla de blir, eftersom de äldsta fortfarande ligger kvar. Det är vanligare att pannor byts ut av estetiska skäl än av tekniska. Ju längre de får ligga kvar, desto bättre för miljön.

Hur vet man när det är dags för underhåll?
– Det är oftast inte pannorna som går sönder, utan det är bärläkt, ströläkt och papp som behöver bytas.

Det är bra att hålla rent från mossa och lavar som binder fukt.

Bilden visar ett väderbitet tak i Visby, där vissa pannor har ersatts med nya. Skillnaden i patina kommer att jämna ut sig med tiden, vilket ger ett mer enhetligt utseende. FOTO: SVEN OLOF AHLBERG

Var finns materialet att få tag på?
– Nya pannor är lätta att få tag på, det finns flera tillverkare. När det gäller äldre pannor, är det svårt att hitta exakt likadana. Den som är riktigt ambitiös gör en gjutform av en befintlig panna, men det är en relativt omständlig procedur.

Hur går det till att lägga om ett sådant här tak?
– Det görs på samma sätt som vid omläggning av ett tegeltak.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
– Det finns inte så mycket skrivet. Om det gäller moderna pannor, är man hänvisad till tillverkarnas hemsidor. Bevara betongen, Sven Olof Ahlberg, Svensk byggtjänst 2012. The history of the Concrete Roofing Tile, Charles Dobson, FL Brady, 1959. Cementtakpannor, Svenska Cementföreningen, Stockholm 1933.

Eternit – säkrast att det får ligga kvar – intervju med Olga Schlyter, bebyggelseantikvarie

Villa i Lomma, byggd i slutet av 1920-talet, med originaltak i eternit. FOTO : OLA SCHLYTER

Kan du berätta lite om materialets historia?
– Plattor av asbestcement började tillverkas under namnet eternit vid sekelskiftet 1900. I Sverige startade tillverkningen i Lomma 1907.

På 1970-talet upphörde tillverkningen sedan hantering av asbest förbjudits i och med dess hälsovådliga effekter, som framför allt drabbade dem som arbetade med tillverkningen.

De första takplattorna som tillverkades var släta plattor i olika format som skulle efterlikna takskiffer. På 1920-talet kom stora, korrugerade takplattor som blev vanliga på landsbygdens ekonomibyggnader. Den lätta och brandsäkra eterniten fick spridning över hela landet och användes på såväl fasader som tak fram till 1970-talet.

Utbudet anpassades efter tidens trender, och det fanns en stor variation vad gäller färg och form. Under miljonprogrammet blev till exempel de små, korrugerade takplattorna vanliga i radhus- och småhusområden.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
– Eternit finns inte på marknaden idag, men liknande fibercementplattor utan asbest finns i många olika format och färger. De har blivit rätt populära i modern arkitektur, både på väggar och på tak. Många som har gamla eternittak är glada för dem, eftersom eternit är ett tåligt material som åldras vackert. Eterniten har haft dåligt rykte, dels för att den ibland har förfulat gamla hus, dels på grund av asbesten. Men plattorna är inte farliga för hälsan så länge de ligger på plats, och även byggnadsvårdare kan idag uppskatta eternitens utseende. Det är ju också många hus där eterniten är en värdefull originaldetalj.

Vad är det för konstruktion under taket?
– De släta plattorna är spikade på läkt eller direkt på underlag av papptäckt råspont.

På äldre hus med eternit som sekundär takbeläggning hände det att man sparade det gamla takmaterialet under och spikade eterniten direkt på till exempel det gamla papp- eller spåntaket. De korrugerade plattorna sätts på läkt, om det är en ladugård ofta på öppen takstol.

Hur länge håller ett eternittak? Vilka är de vanligaste skadorna och hur åtgärdar man dem?
– Som namnet antyder gör eterniten anspråk på att hålla för evigt. Den har också mycket lång hållbarhet, men plattorna kan de bli sköra och porösa med åren. Mekaniska skador kan göra att plattor spricker eller knäcks.

För att förlänga hållbarheten bör man hålla undan mossa, som kan orsaka frostsprängning och påskynda vittring. Blöt taket för att undvika dammspridning och borsta med en hård borste. Undvik högtryckstvätt om plattorna är sköra och porösa. Inte alltför hård högtryckstvätt kan funka på yngre eternittak som är i bättre skick. För att binda ytskiktet kan man olja eterniten med halvolja, om det inte är plattor som från början har en ytskiktsbehandling.

Om enstaka plattor gått sönder kan de plockas ned och ersättas, men om plattorna är gamla och sköra kan det kan vara svårt att göra utan att fler plattor går sönder. Det kan också vara svårt att få tag på ersättningsplattor i rätt format och kulör.

Nyproducerade fibercementplattor har ett annorlunda utseende, och gamla plattor ska behandlas som farligt avfall och får inte säljas eller överlåtas (det är dock tillåtet att återmontera tillfälligt nedtagna plattor). Det går däremot bra att måla eternit, så om man hittar plattor i rätt form gör det inte så mycket om färgen avviker ifall man sedan målar hela taket. Man kan måla med färgtyper som funkar på betong, till exempel linoljefärg, silikatfärg eller kc-färg.

Hur vet man när det är dags för underhåll?
– Om det finns mycket mossa, trasiga plattor eller tecken på läckage eller fuktskador på underlaget.

Var finns materialet att få tag på?
– Eternit får inte säljas eller överlåtas, eftersom asbesten gör att lösa plattor klassas som miljöfarligt avfall. Trots det ser man ibland annonser tex på nätet om gamla plattor som bortskänkes. För vissa eternitplattor finns snarlika plattor i nyproduktion, så kallade fibercementplattor av olika fabrikat.

Hur går det till att lägga om ett sådant här tak?
– Om du har ett gammalt eternittak med plattor som inte blivit alltför sköra och porösa går det att plocka ner plattorna, renovera underlaget och sedan lägga tillbaka plattorna. Lös eternit är klassad som miljöfarligt avfall och ska tas omhand enligt särskilda regler, men det är tillåtet att återmontera tillfälligt nedtagna plattor.
Du kan på egen hand hantera materialet, men du ska vara försiktig så att det inte dammar och använda andningsmask om du sågar eller borrar i det. Om du anlitar eller får hjälp av någon att utföra arbetet måste de ha tillstånd och särskild utbildning för att hantera asbest.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
Eternithus, Elisabet Aagård och Petra Westlin, 2017.

VÄNSTER: Glavaskiffer, glim-merskiffer från värmländska Glava. FOTO: EMLAN WOLKE HÖGER: Läggning av glavaskiffer på Bro kyrka i Säffle pastorat. FOTO: EMLAN WOLKE

Skiffer – håller i mer än 100 år – intervju med Emlan Wolke, bygghantverkare

Kan du berätta lite om materialets historia?
– I Sverige har det brutits takskiffer i större omfattning i Grythyttan i Västmanland, Glava i Värmland och Kroppefjäll i Dalsland. De olika brottens skiffer skiljer sig åt i egenskaper så som hårdhet, struktur och färg. I trakterna kring skifferbrotten är det betydligt vanligare med skiffertak än i övriga landet, även på enklare byggnader.

Takskiffer började användas i Sverige på 1700-talet men hade sin storhetstid från cirka 1850 och in på 1950-talet. Sedan 1960-talet bryts inte något skiffer i Sverige. Det är därför av stor vikt att ta tillvara på det som fortfarande finns kvar.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
– Nyläggning av nyproducerat skiffer ökar. När det gäller omläggning och vård av äldre svenskt skiffer är dock kunskapen i allmänhet låg.

Vad är det för konstruktion under taket?
– Traditionellt har skiffertak i Sverige oftast spikats direkt på träpanel (taktro) bestående av liggande 1–1,5” brädor, ibland med ett tätskikt av näver. Idag när tak läggs om finns det en praxis i branschen att lägga ett nytt lager med råspont eller plywood på den befintliga taktron. Därpå läggs någon typ av takpapp. Nya lager bör dock vara ett övervägt och genomtänkt beslut om det ska göras i kulturhistoriskt känsliga miljöer.

Hur länge håller ett skiffertak? Vilka är de vanligaste skadorna och hur åtgärdar man dem?
– Ett skiffertak kan hålla i över 100 år, livslängden beror på hur väl det är lagt, på spikens kvalitet, taklutning och läge.

Det är alltid en avvägning med flera aspekter som avgör om ett tak bör lagas eller läggas om. Förenklat bör taket lagas om skadan är lokal, men om spiken överlag börjar bli dålig så ska taket läggas om.

Vid både lagningar och omläggningar behövs kompletteringsskiffer. Skiffertak ska kompletteras med samma sorts skiffer, format och storlek som det befintliga.

Viktigt är att anlita hantverkare som har referenser och vana av
att lägga skiffer, helst den specifika sortens skiffer. Dokumentera detaljer så som ränndalar, takfötter och gavelkanter, och kom överens om hur de ska utföras. Om en historisk konstruktion tekniskt har fungerat väl, finns ingen anledning att »modernisera« den.

Var finns materialet att få tag på?
– Om det gäller skiffer som är vanligt i trakten så kan det vara en god idé att leta lokalt, exempelvis via annonser. Skifferfirmor samlar även på sig skiffer, kanske har någon firma den sort, storlek och format som ni söker.

Det är bra att tänka på att det ofta kan ta lång tid att hitta rätt typ av kompletteringsskiffer. Nyproducerat skiffer för nyläggning finns från många olika länder exempelvis Spanien, Argentina och Norge.

Hur går det till att lägga om ett skiffertak? Vilka kostnader är förknippade med en omläggning?
– Det befintliga skiffret tas ned, taktron lagas och förstärks vid behov. Dåligt och trasigt skiffer sorteras bort, övrigt skiffer hakas om och spikas tillbaka.

Kostnaden för en omläggning kan skilja mycket beroende på exempelvis taktyp och storlek på skiffret, men uppskattas ligga mellan 1000-2500 kronor/m2.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
– Hantverkslaboratoriet har gett ut Bibliografi Skiffer (2017) av Frida Sewén med nordisk litteratur om skiffertak. I vår ger de även ut en bok som jag har skrivit om vård av skiffertak med fokus på kulturhistoriska värden. Utöver dessa finns Skiffertak (2008) av Ingmar Andersson om läggning och lagning och Skiffertak (1997) av Anna Blomberg och Kina Linscott med uppmätningar och mer om skiffertakens historia.

Från vänster till höger: 1. Späntat spån som följer fibrerna och är mer hållbart än hyvlade. 2. Hyvlat spån. När hyvling som metod utvecklades ökade användningen av spån. 3. Sågat, jämnsmalt spån. Den här typen har tillverkats där trä varit bristvara, och läggs något annorlunda än de späntade och hyvlade varianterna. ILLUSTRATION: STINA WEDMAN FOTO: STINA WEDMAN

Takspån – lätt och billigt i skogsbygder – intervju med Stina Wedman, arkitekt SAR/MSA

Spåntak är mer hållbart än man kan tro, och man ska inte låta sig förskräckas av ett grånat yttre.

Kan du berätta lite om materialets historia?
– Spilk, pärt, spiller och stickor är några av benämningarna på tunna takspån. Spån är landsbygdens takmaterial i skogsbygder. I samband med laga skiftet tvingades många gårdar att flytta, månghussystemet övergavs och nya ekonomibyggnader med alla funktioner under samma tak uppfördes. Då var spån ett lämpligt material, det var lätt och krävde ingen kraftig takkonstruktion, takens spännvidder kunde ökas. Det sammanföll med att spik började industritillverkas och blev billigt vid 1800-talets mitt. Fram till andra världskriget var stickspånstak vanliga. Höjda brandförsäkringar innebar att spåntaken minskade
i antal på hus med murstock.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
– Takspån finns framför allt på kulturhistoriskt värdefulla byggnader. I övrigt förekommer takspån inte lika frekvent, kanske mest för att materialet inte kan köpas i bygghandeln. Miljömässigt är spån en bra naturprodukt.

Vad är det för konstruktion under taket?
– Takspån kräver en luftad konstruktion som underlag för att torka mellan regnskurarna. Underlaget ska vara glest, antingen som läkt på rafter eller på glest lagda underlagsbräder. Genomluftning av taket är viktigt och något man måste ta hänsyn till om en spåntäckt vindsvåning ska inredas.

Hur länge håller ett spåntak? Vilka är de vanligaste skadorna och hur åtgärdar man dem?
– Spåntak har olika hållbarhet beroende på taklutning, väderstreck, antal lager spån (3 lager har med tiden utvecklats till det vanligaste), omgivning (nerfallna löv och biologisk påväxt håller kvar fukt och bör borstas bort).

Det går utmärkt att lappa och laga taket genom att stoppa in nya spån där ett hål uppstår. Spikarna blir synliga, men taket håller ännu rimligt länge för att det ska löna sig.

Även tak där spånläggningen ligger under till exempel tegel lönar sig att laga.

Hur vet man när det är dags för underhåll?
– Spåntak är hållbarare än man kan tro och man ska inte låta sig förskräckas av ett grånat yttre så länge spånen har möjlighet att torka upp. Men när det läcker in på alltför många ställen, när man inifrån ser många ljusöppningar, är det dags att byta ut hela spåntäckningen.

Var finns materialet att få tag på?
– Det finns några spåntillverkare som har spån till försäljning. Länsmuseerna kan tipsa om var takspån kan köpas. Vissa hembygdsföreningar hyvlar ideellt för att hålla uppe kunskapen om hur spånhyvlar används och kan ha spån för avsalu.

Hur går det till att lägga om ett sådant här tak?
– Den gamla spåntäckningen skyfflas av med en barkspade. Har blank spik använts, alltså inte varmförzinkad, har spikarna tjänat ut och följer med när spånen skyfflas av. Blank spik och hyvlade spån har samma livslängd, låt säga 30 år.

Det är betydligt svårare att lära sig välja träd till spån och att hyvla kvalitetsspån än att lära sig spika dem på tak eller väggar. Är man lite praktisk lagd och har lärt sig viss elementa gör man det själv med en medhjälpare. Det är viktigt att blötlägga stickspån före läggning, att lägga dem på rätt ledd i takfallets riktning och att ha rätt yta synlig. Samt att använda blank trådspik.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
Stickspån. Pärt, spiller, spilkspån, Stina Wedman, Riksantikvarieämbetet 1998.
Maskinhyvlade stickspån, Anna Johansson, Göteborgs universitet 2014.

VÄNSTER: Nylagt spåntak på den medeltida Ingatorps tiondebod i Småland. HÖGER: Börje Samuelsson spikar fast spånen på Ingatorpsboden. FOTO: KALLE MELIN

Stavspån – mest på kyrkor – intervju med Kalle Melin, timmerman

Kan du berätta lite om materialets historia?
– Den romerske historikern Cornelius Nepos skrev på 100-talet f Kr att spån var den vanliga takbeläggningen i Rom. Riktigt så gamla belägg har vi inte i Norden, men det finns arkeologiska fynd från vikingaborgen Trelleborg i Danmark från slutet av 900-talet.

Under medeltiden var spån vanligt på kyrkor, och under 1700- och 1800-talen även på större gårdar och högreståndshus. När de billiga sticktaken blev vanliga, fasades spåntaken ut på de profana husen.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
– Spåntak återfinns numera mest på kyrkor, även om det går att hitta både tak- och väggspån på andra typer av byggnader. Eftersom spånen kräver kontinuerligt underhåll, är det inte så vanligt att det nyläggs på byggnader som inte är byggnadsminnen eller kyrkor.

Vad är det för konstruktion under taket?
– Vanligast är träpanel (trobrädo) som spånen spikas i. I många kyrkor finns bevarade trobrädor i original från medeltiden.

Hur länge håller ett spåntak?
– Det kan variera från tio till flera hundra år. Dåligt råmaterial med mycket splint håller endast kort tid, medan det finns exempel på spåntak i Norge som till stora delar har spån från 1600-talet.

Många faktorer spelar in när det gäller hur länge ett spåntak håller, såsom lokalt klimat, råvaran till spånen, tjärningen och om takfallet vetter mot norr eller söder.

Hur vet man när det är dags för underhåll?
– En tumregel är att man bör tjära om taken vart sjätte år, en regel som många känner till men få följer. I samband med en omtjärning är det viktigt att se över taket och komplettera bortfallna spån och ersätta rötskadade.

Det är oftast svårt att avgöra takets kondition från marken. Jag brukar säga åt församlingar att de årligen ska gå upp och kontrollera vindarna vid skyfall. Då kan man
i alla fall få en bra indikation på om det regnar in genom taket, och det gäller ju inte enbart spåntak utan även övriga typer av tak.

Ett spåntak går att lappa och laga. Är partier eller enskilda spån dåliga och resten bra, är det onödigt att byta hela taket.

Var finns materialet att få tag på?
– Det finns ett par leverantörer i Sverige och Finland. Det är skillnad på spån gjorda av enbart kärna och de som har både kärn- och splintved. Helkärnspån går endast att köpa från Finland. Jag tror att ökad efterfrågan på helkärnespån kan ändra på utbudet även från Sverige.

Vilka kostnader är förknippade med en omläggning?
– Det är svårt att ge prisuppgifter, eftersom det kan vara väldigt olika. För en vanlig landsortskyrka kan ett kvadratmeterpris för spån med splint ligga på ca 2 500 kr-3 000 kr för helkärnspån. Kyrkor som är ovanligt höga eller där det av andra anledningar är komplicerat att bygga ställningar, får betydligt högre kostnader.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
Spån av Henrik Kjellberg, Riksantikvarieämbetet, 2002. Finns för nedladdning eller att köpa här: www.samla.raa.se
August Holmbergs byggnadslära, bearbetad och återutgiven 2006. Finns att ladda ner här: https://gupea.ub.gu.se
Stavspån av Christina Persson och Börje Samuelsson, Byggnadskultur nr 2 2017
Förundersökning 4. Södra Råda gamla kyrka Taklag och innertak av Göran Andersson, 2007. Den finns på Hantverkslaboratoriets hemsida för nedladdning: www.craftlab.gu.se
Hantverkslaboratoriet har också på sin Youtube-sida några filmer som handlar om spån. www.youtube.com

Torv – gammalt med moderna efterföljare – intervju med Hasse Adamsson

Uppbyggnad av ett torvtak. I botten ligger bräder, därpå näver i fyra överlappande tätlager. Överst ligger dubbla täcklager av torv med rosidorna mot varandra. Längs nederkanten den så kallade »mullåsen« som hindrar torven från att glida ned. FOTO: KARIN BLENT

Kan du berätta lite om materialets historia?
– Torv har använts i alla tider, av många folkgrupper och i alla delar av landet – från nordsamiska kåtor till skånska jordkällare. Det har använts tillsammans med andra material som sten, trä, jord, lera och halm i bland annat väggkonstruktioner för att få varmare och tätare bostadshus. Framför allt har man lagt torv på taken. Torv var sannolikt det vanligaste taktäckningsmaterialet i syd- och mellansverige fram till mitten av 1700-talet.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
– Jag skulle tro att det mest är museer och hembygdsgårdar som kostar på sig ett riktigt torvtak med näver under, för det blir ganska dyrt. Att lägga sedumtak som är en annan typ av växttak har ju däremot blivit populärt.

Vad är det för konstruktion under taket?
– Under torven finns ett kraftigt undertak, som är dimensionerat för att klara alla väder – ett blött torvtak blir mycket tungt, och vikter på flera hundra kilo per kvadratmeter kan förekomma vid snö. På undertaket läggs vanligen näver som tätskikt. Torven är bindematerial för tätskiktet, och har också en värmeisolerande funktion. Längs nederkanten finns en stock eller planka, den så kallade »mullåsen« som hindrar torven från att glida ned. Mullåsen är upplagd i krokar eller fastgjort med dymlingar i underlaget. Om det är ett brant tak, används också längsgående slanor av gran för att förhindra att torven glider.

Hur länge håller ett torvtak? Vilka är de vanligaste skadorna och hur åtgärdar man dem?
– Om det är en flack takvinkel kan taket hålla i upp till 80 år. Med brantare takvinkel och färre lager med näver håller det i 20–30 år.

Den vanligaste skadan är läckage i tätskiktet. Det åtgärdas genom att lyfta bort torven och lägga ny näver där läckan finns.

Orsaken till läckage kan vara att torven har sjunkit ned och dragit med sig delar av tätskiktet, att tätskiktet är lagt med för lite överlapp eller i för få lager, eller att rötter från ogräs kan ha gått ned i tätskikt och undertak.

Grästorven glider efter hand ned mot takfoten. Man kan därför behöva komplettera med torv eller jord på nocken.

Hur vet man när det är dags för underhåll?
– Torvtaken bör framför allt ses över vid de delar som är utsatta för fukt, det vill säga mullåsen, takfoten, vindskivorna och vid genomföringar som skorstenen. Fuktfläckar på vinden och innertaket kan noteras inifrån.

Takets livslängd hänger samman med tätskiktet. När torven tunnas ut och man börjar se näver sticka fram, är det en indikation på att underhåll behövs. Annars så klart om man upptäcker läckage.

Var finns torv att få tag på?
– Det finns egentligen överallt där gräs växer. Torven bör tas ur gammal och fast ängsvall där jorden är tätt genomvävd av rötter. Torven skärs i fyrkantiga stycken ca 50 cm i sidan och minst 8 cm tjock. Vegetationen bör huvudsakligen bestå av gräs. Växter som tål uttorkning, såsom fetknopp, taklök och sedum kan planteras in för att binda torven. Arter med rotsystem som riskerar att gå ned i tätskiktet, ska undvikas.

Hur går det till att lägga om ett sådant här tak? Vilka kostnader är förknippade med en omläggning?
– Man börjar nerifrån takfoten att lägga näver, och fortsätter sedan upp mot nocken. Nävern läggs omlott i flera lager, löst på taket med den vita sidan ner och fibrerna i takets höjdriktning, utom vid gavlarna där den vänds så att den krullar sig över kanten. Alla hål och sprickor måste täckas. Över nocken läggs flera lager näver av de bästa styckena.

Torven läggs oftast i två lager, ett med grässidan ned och det andra med grässidan upp. På så sätt binds rötterna ihop och håller kvar jorden.

Näver är ett relativt dyrt material, och kostar någonstans runt 1500 kr/m2. Torven kostar omkring 300– 400 kr/m2.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
Skansens handbok i vården av gamla byggnader, Gotthard Gustafsson och Arne Biörnstad, 1981.
Artikel i Byggnadskultur nr 4 2000, skriven av Karin Blent

Stråtak – man tager vad man haver – intervju med Sten Nilsson, byggnadsvårdare och länsombud

Stråtak med nylagd ryggning på ett äldre tak. Det finns flera olika sätt att göra ryggningen på, här har man använt långa ryggaträn eller så kallade hång för att bättre skydda mot stormskador. FOTO: ØYVIND HOLMSTAD, WIKI MEDIA

Intresset för framför allt vasstak har ökat på senare år.

Kan du berätta lite om materialets historia?
– Stråtak kan vara både halm- och vasstak. Historiskt sett är det framför allt halm som har använts. De fanns överallt i Sverige, men framför allt i jordbruksbygder. Råghalm var det som användes, ett material som ju ändå fanns på gårdarna.

Stråtak lades framför allt i södra Sverige. I de norra delarna av landet är det vanligare med exempelvis torvtak.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
– Intresset för framför allt vasstak har ökat på senare år. På 1970-talet när jag började arbeta med stråtak, fanns det bara ett fåtal gubbar som kunde tekniken. Idag är vi 30–35 personer som arbetar med stråtak. Jag lägger tak både åt privatpersoner och på publika byggnader.

Hur länge håller ett stråtak? Vilka är de vanligaste skadorna och hur åtgärdar man dem?
– Det är framför allt den så kallade ryggningen, det vill säga det som ligger på nocken, som behöver bytas med jämna mellanrum. Ryggningen ska skydda den översta bindningen. Så länge man byter ryggningen och håller uppsikt på läckage så går det att laga och lappa och då håller taket i 20–35 år.

Sten Nilsson kikar ut genom taket under byggnadsvårdslägret på Vippentorpet i Laholm. FOTO: JOAR NILSSON

Hur vet man när det är dags för underhåll?
– Förr i tiden låg taken på en öppen läkt, och man såg halmen på insidan. Då var det lätt att hitta och åtgärda läckage. Numera inreder man övervåningarna och har ett tätt innertak. Då får man inspektera utifrån istället. Det som kan hända är att delar av taket blåser sönder, att det kommer fåglar och andra djur och dra upp strån och att läckage uppstår. När taket blir äldre, kommer bindningarna fram, det är ett tecken på att det börjar bli dags för underhåll.

Var finns materialet att få tag på?
– Det som läggs mest idag är vasstak, då används bladvass som skördas på sanka marker. Jag vill helst använda svensk vass, och köper då från Tåkern i Östergötland. Annars finns det att köpa framför allt från Baltikum, Polen och Danmark. Vassen håller längre än halmen, och är inte dyrare.

Hur går det till att lägga ett sådant här tak?
– Halm och vass fungerar väldigt lika. Tekniken är dock lite olika i skilda delar av landet. I södra Sverige har man ofta halmen tätt fastbunden vid underlaget med vidjor eller tråd (bindtak) medan man i Mellansverige och norra Sverige har halmen utbredd över läkten och fasthållen av grova slanor.

Har du några lästips till den som vill fördjupa sig mer?
– Karl Mattisson Det sydsvenska halmtaket, 1961

I modellhuset vid Forsviks bruk förvarades trämodeller till det som göts vid bruket. Byggnaden täcks av ett papptak lagt med listtäckning. FOTO: MARIE SANDBERG

Papptak – till enklare byggnader

Kort om materialets historia
Papp som taktäckningsmaterial introducerades i Sverige i slutet av 1700-talet. Vanligen var det lump-papp som monterades i ark. Före uppsättning ströks de med eller doppades i trätjära. Arken spikades upp på samma sätt som takplåt antingen längs med takfallet eller diagonalt.

Under 1800-talet möjliggjorde ny teknik att pappen istället tillverkades i rulle och lades i våder. Taken blev både billiga och lätta, och kunde användas till ekonomibyggnader och hus med klen konstruktion.

Pappen bröts ned av solen och man var tvungen att underhålla med tjärstrykning. Vid 1900-talets början introducerades Icopalpapp som var impregnerad med oljeasfalt, och inte krävde någon regelbunden tjärstrykning.

På vilket sätt och i vilken utsträckning används materialet idag?
Det vi idag kallar takpapp är inte baserat på papper, utan är i stället polyesterduk som impregnerats med asfalt. Det är denna typ av takpapp som finns på marknaden idag.

Det är ett vanligt material på moderna bostadshus med flacka och platta tak.

Hur länge håller ett papptak?
Modern papp håller i ungefär 20 år, men hållbarheten varierar beroende på taklutning och hur utsatt ytan är.

Hur går det till att lägga om ett papptak?
Äldre läggningsteknik går bra att återskapa även med dagens material, det vill säga de metoder som kallas listtäckning och slättäckning.

Listtäckning innebär att pappen spikas fast i trekantslister i undertakpanelen. Fördelen med listtäckning är att man bara spikar fast pappen i listen och inte i takbrädorna. När brädorna krymper och sväller vid förändringar i luftfuktigheten går inte pappen sönder vid spikarna. Ska man göra en tidstypisk listtäckning, bör man tänka på vilken bredd pappen hade under den aktuella tiden.

Slättäckning innebär att pappvåderna läggs horisontellt i takets längdriktning, vilket blev vanligt från tiden runt förra sekelskiftet. Våderna läggs med överlapp, den övre kanten spikas och den nedre kanten klistras. Skarvarna tätades förr med tjära, idag med ett speciellt klister. På branta tak kan slättäckning också göras vertikalt, då spikas den sida av våderna som vetter mot förhärskande vindriktning.

Lästips för fördjupning:
Äldre papptak. Historik och renovering, utgiven av Riksantikvarieämbetet 1985. www.samla.raa.se

Anna Lokrantz, bebyggelseantikvarie, anna.lokrantz@byggnadsvard.se

Meny

Innan du frågar

Ställ en fråga (gammal)

Anmälan Byggnadsvårdsläger

  • OBS! Lägren kan i de flesta fall tillgodose kost vad gäller allergi eller vegetarisk mat, dock ej specifika dieter).
    Observera att lägret blir billigare med ett medlemskap (dock ej för trädgårdslägret som redan är nedsatt i pris).
    Här godkänner du att bilder som tas på lägerdeltagarna kan komma att användas av Svenska byggnadsvårdsföreningen i marknadsföringen för byggnadsvårdslägren. Marknadsföringen innefattar bland annat hemsida, sociala medier och tidningen Byggnadskultur. Att godkänna är frivilligt, men vi är tacksamma för alla möjligheter att kunna sprida byggnadsvården i våra kanaler.

LÄGG TILL DITT ARRANGEMANG

november 2019
januari 2020
mars 2020
Inget evenemang hittades!