Den enda sanningen

 

– Du våldför dig på huset! Kommentaren i forumet träffar mig rakt i magen fast det inte är ett svar på något av mina egna inlägg.

Jag var med hus. Jag var föräldraledig. Jag hade äntligen tid att ta in andras tankar och idéer. Det var inte köpet av det gamla huset som fick mig, en antikvarie, att bli intresserad av byggnadsvård. Men det var köpet av huset som fick mig att gå med i sociala forum som diskuterade byggnadsvård. De bitvis hätska och aggressiva diskussionerna gjorde mig förstummad. Frågor om råd möttes av skambeläggning och svordomar.

I vissa trådar var föraktet mot myndigheter dominerande. I andra klargjordes att det bara fanns ett enda rätt sätt att lerklina, att man alltid måste pappspänna eller att stänkmålning aldrig förekommit direkt på timmerstommar.

Debattörerna lade fram absoluta sanningar, ofta med hänvisning till det egna bygget. De försiktiga rösterna som menade att det finns olika sätt att lösa saker överröstades av mer högljudda, inte sällan otrevliga, röster. Jag slutade följa forumen nästan lika snabbt som jag hade börjat.

I mitt yrkesliv hamnar jag ofta i gränslandet mellan olika principer och fördomar. Delar av kulturmiljösektorn anser att man inte kan lita på byggherrar och att privatpraktiserande antikvarier för länge sedan sålt sin själ till byggherrarna. Byggaktörerna menar istället att antikvarier är nejsägare utan brukarperspektiv och känsla för ekonomiska aspekter.

På var sida om gränslandet ligger skyttegravarna i form av fikarum, kontor och nätforum. Där pågår ordstriderna men argumenten når sällan fram till motståndarsidan. Många pratar om önskan att inkludera och bli inkluderade i byggprocessen. Fast hur ska vi kunna mötas för att tillsammans ta hand om, och utveckla, den bebyggda miljön när viljan att ta till sig andras synsätt inte ens finns inom de egna leden.

När vi pratar om byggnadsvård i termer av absoluta sanningar riskerar vi att skjuta oss själva i foten. Varför? För att det inte finns ett enda sätt som är det rätta. Förr i tiden fanns inte en svensk standard. Husen byggdes istället oftast med lokal tradition som utgångspunkt och teknikerna skiftade.

Den enda sanningen jag lärt mig är att jag inte kan allt. När min egen kunskap tryter tar jag hjälp av de som vet mer, som kan se frågan ur ett annat perspektiv. Om vi ska kunna närma oss varandra behöver vi förändra vårt sätt att tänka, se värdet i att samarbeta och vara ödmjuka inför våra egna begränsningar.

Annika Andersson, bebyggelseantikvarie på White Arkitekter

 

 

 

Meny

Innan du frågar

Ställ en fråga (gammal)

Anmälan Byggnadsvårdsläger

  • OBS! Lägren kan i de flesta fall tillgodose kost vad gäller allergi eller vegetarisk mat, dock ej specifika dieter).
    Observera att lägret blir billigare med ett medlemskap (dock ej för trädgårdslägret som redan är nedsatt i pris).
    Här godkänner du att bilder som tas på lägerdeltagarna kan komma att användas av Svenska byggnadsvårdsföreningen i marknadsföringen för byggnadsvårdslägren. Marknadsföringen innefattar bland annat hemsida, sociala medier och tidningen Byggnadskultur. Att godkänna är frivilligt, men vi är tacksamma för alla möjligheter att kunna sprida byggnadsvården i våra kanaler.

LÄGG TILL DITT ARRANGEMANG

mars 2020
Inget evenemang hittades!