Vem bryr sig längre om oljespackel? Det kallades förr spackelfärg och var ett viktigt underlag för oljefärg på invändigt snickeri i hundra år. Var rädd om de målade ytskikten, i dem sitter en god del av husets identetet menar Kerstin Karlsdotter Lyckman, som här särskilt pekar på den bortglömda spackelfärgen. Den hör intimt ihop med 1800- och 1900-talens representativa miljöer som eftersträvade en perfekt slät yta.

Har du också skrapat färg på en spegeldörr eller andra snickerier i ett gammalt hus och undrat över ett märkligt tjockt, ibland lite segt och krithaltigt, skikt med en obestämd beige-vit kulör? Då har du sannolikt stött på något som äldre målarmästare kallar spackelfärg. Spackelfärgen användes som ett utjämnande mellanliggande skikt vid oljemålning av ytor i representativa rum. Parallellt målades givetvis enklare ytor med den tidigare mer utbredda tekniken av ett par tunna oljefärgsskikt på varandra.

Spackelfärgsskiktet var en av de faktorer som gav den tunt strukna traditionella oljefärgen möjlighet att uppnå perfekt släta ytor och förekom som underbehandling till oljemålade invändiga snickerier fram till 1950-och 1960-talet. De släta ytorna, som vare sig avslöjade penselns drag eller det underliggande inhemska träets ådring, var ett ideal som blomstrade i takt med industrialismens utveckling. Spåren av den mänskliga