Vem bryr sig längre om oljespackel? Det kallades förr spackelfärg och var ett viktigt underlag för oljefärg på invändigt snickeri i hundra år. Var rädd om de målade ytskikten, i dem sitter en god del av husets identetet menar Kerstin Karlsdotter Lyckman, som här särskilt pekar på den bortglömda spackelfärgen. Den hör intimt ihop med 1800- och 1900-talens representativa miljöer som eftersträvade en perfekt slät yta.

Har du också skrapat färg på en spegeldörr eller andra snickerier i ett gammalt hus och undrat över ett märkligt tjockt, ibland lite segt och krithaltigt, skikt med en obestämd beige-vit kulör? Då har du sannolikt stött på något som äldre målarmästare kallar spackelfärg. Spackelfärgen användes som ett utjämnande mellanliggande skikt vid oljemålning av ytor i representativa rum. Parallellt målades givetvis enklare ytor med den tidigare mer utbredda tekniken av ett par tunna oljefärgsskikt på varandra.

Spackelfärgsskiktet var en av de faktorer som gav den tunt strukna traditionella oljefärgen möjlighet att uppnå perfekt släta ytor och förekom som underbehandling till oljemålade invändiga snickerier fram till 1950-och 1960-talet. De släta ytorna, som vare sig avslöjade penselns drag eller det underliggande inhemska träets ådring, var ett ideal som blomstrade i takt med industrialismens utveckling. Spåren av den mänskliga handens verk var under denna period, till skillnad mot nu, inte något ideal. Hantverket drevs istället till perfektion, för att efterlikna den perfektionism som i bästa fall uppnåddes genom maskinell tillverkning.

Det perfekt släta underlaget utgjorde således en av förutsättningarna för ett högt utvecklat dekorationsmåleri, där exotiska träslag och exklusiva stenmaterial imiterades på invändigt snickeri av svenska träslag.

Oljefärg på invändigt snickeri, hantverksmässig uppbyggnad Tillverkningen av grundfärger, spackelfärger, slipstrykningsfärger, mellanstrykningsfärger och slutstrykningsfärger gjordes i stort sett hantverksmässigt av målarmästaren fram till 1940-50-talet. Undantaget från detta utgjordes av oljelacker, dvs färdigpigmenterade lackfärger, som tillsattes slutstrykningsfärgen vid finare arbeten. En inhemsk tillverkning av dessa lackfärger kom igång redan under 1860-talet, fortfarande på hantverksmässigt sätt, men de tillverkades av färghandlare och så småningom av färgfabriker, inte av målarmästaren.

Men spackelfärgen tillverkades under flera decennier in på 1900-talet av målarna själva. Så här berättade Allan Einebrant, född 1917, från Rörön i Jämtland om hur de gjorde: – Du vet att då hade vi en skiva med kanter intill, och så lade man upp en ring med krita inuti. Och så hällde man veteklister som var lagom tjockt, och så i klistret så fick man på ungefär lika mycket linolja, och så rörde man först ihop det här klistret och linoljan så att det liksom emulgerade.

– Och sen blanda man så småningom in krita i det där från kanterna från den där ringen, tills man höllt på så tills hela spackelfärgen vart långtjock, och jag gör än idag sån där spackelfärg. Den där spackelfärgen dom säljer på tub och som är snabbspackel vad dom kallar dom grejer, tycker det är bara, ingenting.

I vårt experimentella försök att rekonstruera den äldre typen av kokt linolja bildades en vit fällning då oljan svalnade. Detta verkade besynnerligt, till dess att samma målarmästare berättade om hur han gjorde sin spackelfärg: – Till spackelfärg rekommenderade dom gammal linolja,,, i slutet på ett oljefat då kom det nåe grejer som ha, lite magrare här och var nästan som lite mjölkfärg på, och den brukar dom ta reda på och använda till spackelfärger.

Om arbetsgången efter grundstrykningen berättade Allan så här:
– Första gången gör man en inspackling på större sår och sen då så bredspackla vi ytan på det här. Och isättningen då använde man ju också lite mera krita eller också kunde vi blanda i lite gips så det hårdna fortare, och till och med bättre. Men sen då så bredspackla man ju. Sen skulle det slipas och då skulle man slipstryka det där före färdigstrykningen. Till slipstrykningen hade man en medelfet färg, det var ju lite terpentin i den då, och strök man ju på och slipa med pimpsten under tiden.
– I den våta färgen?
– I den våta färgen ja. Vi drog pimpstenen då så och slipa så att pimpstenen satt kvar om man släppte den, då ansåg man att det var färdigslipat då den sögs fast.

Spackelfärgen applicerades alltså över den tidigare grundade och torra ytan med tunna träspacklar av björk. Efter att spackelfärgen torkat något dygn målades nästa skikt av oljefärg, den så kallade slipstrykningen. Detta färglager slipades in i spackelfärgen med pimpsten omedelbart efter appliceringen. Thure Wahlström, målare och konservator från Blekinge, född 1908, berättade så här om appliceringen av spackelfärg och slipstrykning: – Man sågade pimpstenarna, de kom ju lösa och så slipade man i allmänhet olika kärlingar så att de passade in precis. Då spacklades ju allting med spackelfärg som breddes med stor spackel.

Efter slipmomentet påfördes eventuellt mer av slipstrykningsfärgen och därefter slätades färgen ut med en moddlare. Om målningsbehandlingen skulle vara rejält påkostad, – vilket den vanligtvis var i större gårdar där slitaget också ökade med antalet anställda – utfördes en mellanstrykning. Denna kunde ibland hoppas över och man gick direkt på färdigstrykningsfärgen. Till färdigstrykningen tillsattes ofta en skvätt oljelack eller glansolja. Bindemedlet i oljelackerna bestod oftast av en blandning av linolja och tungolja som polymeriserats i höga temperaturer under många timmar. Dessa tillsatser gav färgen egenskaper som ökad förmåga till utflytning, högre glans, och bättre nötningsmotstånd.

Spackelfärg i restaureringen

En av anledningarna till att spackelfärgsskikten inte fått någon större uppmärksamhet i restaureringssammanhang beror sannolikt på att de utgjort interiörmåleriets svaga länk. Svårigheterna med spackelfärgerna framgår också från intervjuerna. Allan Einebrant berättar: – Jag minns att farsan hade en (anställd) som var pigg på att spackla, han tyckte att farsan spackla alldeles för tunt. Men efteråt har jag förstått det där att det vart ju mycket starkare när man spackla tunt alltså när man la på millimetertjockt lager.

Att den hantverksmässiga tekniken hade betydelse för färgens hållbarhet är uppenbart. Men börjar vi fundera över spackelfärgens innehåll så kan vi också härleda en kvalitetsförsämring under 1900-talets början. Den tidigindustriella, eller traditionellt kokta linoljans vita bottensats innehöll sannolikt blysåpor, en förening mellan linoljans fria fettsyror och bly. En av de mest utmärkande egenskaperna hos dessa blysåpor är elasticitet. Denna egenskap har givetvis successivt försämrats allt eftersom den kokta linoljan moderniserats och blykomponenterna fasats ut (se artikeln om målarmästarens kokta linolja på s. 22).

Allt eftersom spackelfärgsskikten försämrats har man undvikit att rekonstruera dem i restaureringar. Istället används en tidigare utbredd teknik med tunna oljefärgsskikt, där underlagets strukturer lyser igenom. Konsekvenserna av en sådan behandling innebär ofta att tidigare historiska skikt raderas ut helt och hållet, eftersom tidigare målningsskikt tas bort. Och inte nog med det, man återställer heller inte ytorna vare sig materiellt eller utseendemässigt. Istället skapar man ett nutida hantverksideal, som kanske inte på något sätt egentligen är förankrat med byggnadens historiska arkitektoniska uttryck.

Finns det fler alternativ?

Att återställa äldre invändigt oljemålade ytor till »ursprungligt« skick kan, med en djupare kunskap, vara uppenbart ogörligt. Och kanske är det just i en sådan insikt som en känslig restaurering föds. I interiörer kan jag som konservator tycka att byggnadsvården i allmänhet skulle må väl av att oftare använda konserveringsmetoder där målsättningen i första hand går ut på att bevara historiska ytskikt.

I korthet inbegriper arbetsprocessen för målerikonservering förutom dokumentation en skonsam rengöring av målningsskiktet, svaga områden förstärks med lämpligt konsolideringsmedel och ytor som fallit bort spacklas eventuellt upp i nivå med original och retuscheras in med lämpliga färgmaterial. När det gäller historiska interiörer av hög klass är konservering som metod redan etablerad. Och även om metoden inte alltid är genomförbar, så finns det sannolikt många objekt inom en bredare byggnadsvård där dessa metoder skulle passa utmärkt.

Kerstin Lyckman

Målerikonservator och doktorand på Arkitekturskolan, KTH.

4/2003