En egen plats, ett eget hus med trädgård att odla i och njuta av. Så ser verkligheten ut för tusentals kolonister. I koloniområdena kan individualismen blomma ut – liksom gemenskapen. Koloniträdgårdsförbundet hävdar att »Trädgårdar behövs i hållbara städer!« Deras generalsekreterare Leif Thorin ser här flera skäl till att framtiden ser ljus ut.

 

Bodde man så här i Sverige förr i tiden? Det är en vanlig fråga, när utländska besökare tittar in i någon av Skansens små kolonistugor. Man ser att de är inrättade för boende, med vedspis, matplats och säng, men precis som andra kolonistugor har de varit avsedda att bo i bara under odlingssäsongen – och kanske enstaka nätter därutöver. Det kan förvåna att vanliga arbetare för bortåt hundra år sedan kunde ha råd med fritidshus och egen trädgård, men koloniträdgårdsrörelsens idé var redan från början att upplåtelsen skulle ske på villkor som var överkomliga för de flesta. Det fanns ett inslag av filantropi i tillkomsten av koloniområdena, gärna kopplat till idéer om att fostra mindre bemedlade till goda samhällsmedborgare.

Även samhället i stort, inte bara kolonisterna skulle påverkas. Den tidiga koloniträdgårdsrörelsens utopiska drag har beskrivits av Magnus Bergqvist i doktorsavhandlingen En utopi i verkligheten (utgiven 1996 av Etnologiska föreningen i Västsverige). Koloniområdet sågs som ett samhälle i samhället, ett demokratiskt pilotprojekt baserat på skötsamt leverne och gemensamt förvaltningsansvar. Även senare tiders koloniområden skiljer ut sig från sina omgivningar som egna små samhällen, men det ena området är inte det andra riktigt likt. De har tillkommit under mer än hundra års tid, med skiftande motiv och olika lokala förutsättningar. I Sverige har vi aldrig haft någon särskild koloniträdgårdslag och det finns inga särskilda regler för kolonistugor i t ex plan- och bygglagen eller i beskattningshänseende. Byggregler läggs fast i kommunala detaljplaner eller områdesbestämmelser. Undantag kan göras för bygglovplikt, men byggregler kan också skrivas in i upplåtelseavtalet. Likt anekdotens bofink, som får se ut hur som helst, kan kolonistugor således vara stora eller små, enhetligt fabriksbyggda eller egenhändigt hopsnickrade efter vars och ens eget huvud. De kan vara målade i snarlika nyanser i hela området eller variera i färg som målarens palett. Enkla dagstugor ett stenkast från miljonprogrammets bostäder, kulturhistoriskt värdefulla små stugor inne i stenstaden, 60 m2 sommarstugor i koloniliknande fritidsbyar någon mil utanför staden, alla kan de kallas kolonistugor.

En del koloniområden var från början potatisland, som man efter världskrigets slut har fått bygga stugor på. Ibland kan man tydligt se att byggrätten vid något tillfälle har utökats, som på Dalakolonin på Lidingö, där många små stugor har byggts till på likartat sätt. Andra koloniområden har ett stort antal från början likadana stugor, upphandlade på ett bräde när området anlades. Man kan se på byggnadsstilen ungefär när stugorna byggts, men olika varianter på underhåll och investeringar har sedan gjort husen ganska individuella – på gott och ont. Variationsrikedom upplevs ofta som charmig, i bästa fall har också de kulturhistoriska värdena i bebyggelsen bevarats. Den satsning som Länsstyrelsen i Stockholm nu gör för att ta vara på sådana värden borde efterliknas i andra län.

Hur man använder sin kolonistuga beror inte bara på storlek och standard utan ändras också med tidsandan, med livscykeln, med socioekonomiska förhållanden och med kolonilivets variabler i form av grannkontakter, gemensamma tillgångar och aktiviteter i koloniföreningen. Finns det sjö och strand eller skogsmarker i närheten blir stugan liksom andra fritidshus en bas för friluftsliv i omgivningarna. Från början var det meningen att man skulle hinna till kolonin efter avslutat arbete och sedan också hem till bostaden på kvällen. Med efterhand allt större stugor och mera fritid kunde hela somrar tillbringas på kolonin. Ändå är det närheten till permanentbostaden som är kolonistugans främsta företräde i jämförelse med andra slags fritidshus.

Mest intensivt var livet på koloniområdena under den historiskt korta tidsperiod då hemmafruidealet var utbrett även bland arbetare och lägre tjänstemän. Med tiden har förutsättningarna för samvaro på kolonin förändrats av sådant som mindre barnkullar, fler äldre på koloniområdet till följd av ökad livslängd och det allt större utbudet av andra fritidsaktiviteter, inklusive ett ökat resande till andra semesterorter. Senare tiders bekvämlighet i bostadslägenheterna har säkert också minskat benägenheten att övernatta i sanitetstekniskt primitiva kolonistugor. Men det finns också koloniområden med så hög standard att de blivit mer och mer bebodda, till den grad att de görs om till villaområden. I Sverige är det dock ovanligt att kolonistugor förvandlas till permanentbostäder. Det beror inte alltid på att stugorna är små och enkla utan hänger ihop med upplåtelseformen. Vanliga fritidshus på friköpt mark kan ägarna bosätta sig i om de vill, men om marken är arrenderad – som i de allra flesta koloniområden – kan jordägaren (oftast kommunen) skriva in i arrendeavtalet hur kolonistugorna får användas. Vanligt är att man får bo i dem under sommaren och därtill enstaka helger etc. Säljer kommunen marken till kolonisterna får man räkna med att de själva bestämmer hur mycket de ska bo i sina stugor. Permanentboende som kan vara olämpligt med hänsyn till förutsättningar för kommunal service m m kan då inte förhindras.

I den traditionella kolonistugan finns det köksutrustning och sovplatser, ofta för en hel liten kärnfamilj. Någon form av matplats får också rum, ibland på en veranda, som i många fall har byggts in. Gränsen mellan ute och inne är inte alltid markant; på sommaren kan det räcka med ett skärmtak över matplatsen. Det är inte alla kolonistugor som används bara till att bo i, de kan också få funktioner som skrivarstuga, sommarateljé, repetitionslokal eller något annat. De gemensamma anordningarna är ofta ganska primitiva på de äldre koloniområdena. Det är viktigt att hålla investeringskostnaderna nere och under den korta tid som stugorna är bebodda klarar man sig med lägre standard. Sommarvatten fram till tomtgräns är vanligast, men på många håll har man dragit in vattenledning i köket, inte alltid i överensstämmelse med gällande regler. Avloppsanläggningarna är för det mesta mycket enkla, men på sommaren fungerar hela kolonilotten som en resorptionsanläggning om man sprider ut spillvattnet på den. Toaletter och duschar finns oftast i gemensamhetsanläggningar (numera med god teknisk standard), men detta förändras nu i de områden där man ansluter alla stugor till det kommunala avloppsnätet. I flertalet traditionella koloniområden är alla stugor anslutna till elnätet, men det finns också många exempel på solpaneler för 12 volts el i stugan. TV-apparat lyckas många få plats med och numera är det nästan lika vanligt att man har med sig en bärbar dator med 3G-koppling till Internet när man vistas i stugan.

Även om odlingen är kolonilivets raison d’être är stugan minst lika viktig för många kolonister. Arkitekt Lena Jarlöv beskrev i sin doktorsavhandling Boende och skaparglädje (CTH 1982) hur kolonistugan fyller ett behov av att forma tillvaron efter egna önskemål, främst för männen på kolonin. Fortfarande förefaller trädgården oftast fylla motsvarande behov för kvinnorna, även om könsrollsmönstren luckras upp efter hand. Ett inbott koloniområde bär syn för sägen: stugorna uppvisar alla de variationer som bestämmelserna medger, ibland något mer än så, även i de fall då alla stugor i området från början var lika som bär. Överhetens önskan att strama upp bebyggelsen har ofta varit stark, alltifrån typritningar i början av 1900-talet till av staden godkända ritningar för små stugor på det nya (men redan exploateringshotade) koloniområdet på Årstafältet i Stockholm.

På 1980-talet anlades många koloniområden. Den statliga fritidsboendekommittén förordade ett enkelt stadsnära fritidsboende med koloniträdgårdarna som förebild. I den statliga rekreationspolitiken pekades koloniträdgårdar och odlingslotter ut som utmärkta former av närrekreation för stadsbefolkningen. Det blev ett kommunalt ansvar att avsätta mark för ändamålet. Så skedde också men när staten skrotade sin rekreationspolitik och den kommunala ekonomin försämrades på 1990-talet upphörde i stort sett anläggandet av koloniområden. Paradoxalt nog var det samtidigt som trädgårdsintresset tog fart på allvar i Sverige. År 1990 genomfördes en allmän nordisk arkitekttävling om 90-talets koloniträdgårdsområden i Stockholm. 52 förslag lämnades in men ingen stugtillverkare nappade, kanske för att det knappt anlades några nya koloniområden. Och när nya stugor ska byggas uppfattas det som mer ekonomiskt att köpa byggvaruhusens monteringsfärdiga byggsatser än att styckebygga efter ritning. En reform som kan få betydelse är att så kallade friggebodar nu får vara 15 m2 stora. Det ger kommersiell grund för serietillverkning av stugor i denna storlek, som mycket väl kan bli bra kolonistugor. År 1990 genomfördes en allmän nordisk arkitekttävling om 90-talets koloniträdgårdsområden i Stockholm. 52 förslag lämnades in men ingen stugtillverkare nappade, kanske för att det knappt anlades några nya koloniområden. Och när nya stugor ska byggas uppfattas det som mer ekonomiskt att köpa byggvaruhusens monteringsfärdiga byggsatser än att styckebygga efter ritning. En reform som kan få betydelse är att så kallade friggebodar nu får vara 15 m2 stora. Det ger kommersiell grund för serietillverkning av stugor i denna storlek, som mycket väl kan bli bra kolonistugor.

Odlingen har åter kommit i fokus, särskilt på koloniområden med en rik mångfald av kolonister med olika kulturella bakgrunder. Odlarglädjen är ofta påfallande och även om den sociala gemenskapen inte alltid är friktionsfri så är det gemensamma trädgårdsintresset en god förutsättning för positiv interaktion. Det blir allt vanligare, särskilt bland yngre stadsbor, att skaffa koloni för att trädgårdsodling är ett naturligt inslag i en ekologiskt medveten livsstil. Trädgårdsodlingens bidrag till en klimatsmart livsmedelsförsörjning, folkhälsan och den biologiska mångfalden är ytterligare argument för att skapa möjligheter till odling i städerna och deras närhet.

I närheten av Köpenhamn färdigställs ett stort koloniområde med rejäla stugor för att möta efterfrågan på kolonihaver, något av det mest danska som finns. Byggherre är den danska regeringens livsmedelsministerium och stugorna ska arrenderas ut till Kolonihaveforbundet for Danmark. Kan det danska exemplet inspirera till efterföljd i vårt land, nu som för drygt etthundra år sedan? Helt osannolikt är det inte, Göteborgs stad detaljplanerar flera nya koloniområden, som ska ha stugor till överkomliga priser. »Göteborgarna ska ha råd att tillringa semestern i sin egen stad«, menar kommunalrådet Anneli Hulthén. I förslaget till översiktsplan för Uppsala kan man hitta inte mindre än 14 nya odlingsområden… Nya former av stadsodling är på modet, samtidigt som många upptäcker att koloniträdgårdarna erbjuder en form av stadsodling som har fungerat bra i över hundra år. I boken Kolonikärlek, utgiven 2009 av Roos & Tegnér, skildrar författaren Ingrid Sommar hur ett antal nutida kolonister med olika ögon ser på sina koloniträdgårdar, sammantaget en färgstark blandning av människor och idéer som lovar gott för koloniområdenas framtid.

Leif Thorin, arkitekt SAR/MSA och Koloniträdgårdsförbundets generalsekreterare. Han har skrivit om koloniträdgårdar i bl a Koloniträdgårdsboken (LTs förlag 1995) och Stadens odlare (Nordiska museets förlag 2003).

1/2010