En vanlig ursäkt att riva gamla hus är att de innehåller »farliga« material. Samtidigt upptäcks allvarliga problem och brister hos de nya hus som byggs. Handlar det om aningslös okunskap eller är det i själva verket ett listigt sätt för byggindustrin att få riva och bygga nytt? Per Arne Ivarsson lutar starkt åt det senare.

»Det sitter i väggarna« heter serien som visades i SVT alldeles nyligen och handlar om hur vi kan ta hand om gamla hus. Här visar man att det inte alls är nödvändigt att riva för att skapa en fin boendemiljö. I stället kan vi sanera och renovera – för att inte tala om återanvända gamla material från huset självt.

Ändå hör vi allt som oftast från politiker, byggherrar och andra att gamla hus måste bort. Inte sällan med hänvisning till material som påstås vara så dåliga, alternativt hälsovådliga, att ingen annan utväg än rivning återstår.

Nya tider, nya material

Förr byggde vi med material som fanns tillgängliga så nära byggplatsen som möjligt. Både material och tekniker var väl beprövade och hade utvecklats under många århundraden.

För husens stommar användes jord, lera, sten och trä i olika skepnader och som extra isolering tog man tång, torv, fårull, spån, träflis, koksaska, med mera. Alla dessa material var hämtade direkt från naturen och var som regel fria från tillsatta ämnen.

Så byggde man ända fram till mitten av förra seklet. Så kom 1950-talet och efterkrigstiden med sin optimism och framtidstro och en växande medelklass som flyttade in till städerna. Nu skulle man bygga nytt för en ny tid.

Miljonprogrammet, som inleddes 1965 och pågick i tio år framåt, kan ses som en vattendelare mellan gammalt och nytt byggande. För att kunna producera den stora byggnadsmängd som programmet krävde, användes nya material och tekniker utan konsekvensanalyser.

Många av de nya material som användes hade sett dagens ljus under 1950-talet, då
industriellt framställda byggmaterial började komma ut på marknaden i större omfattning. Samtidigt försvann många äldre material och med dem kunskapen om hur de skulle användas. Likaså försvann den fina hantverksmässiga detaljrikedom, som ofta kännetecknar gamla hus och som bidrar till en vacker helhet. Hantverkarna blev montörer.

Okända faror

Så småningom kom tecken på att de nya materialen skapade nya och dittills okända problem. De första som drabbades var yrkesarbetarna, som bland annat fick problem med lösningsmedel från färger och från asbestfibrer vid sågning av asbestshaltiga material.

Efter hand dök det också upp tecken som visade att även de boende kunde vara drabbade, främst i form av att flera fick problem med astma och allergi – en utveckling som fortsatt sedan dess.

I dag vet man också att många av de nya byggnadsmaterialen innehåller ämnen som kan påverka oss hormonellt. Ftalater används som mjukgörare i plastfärger, särskilt för inomhusbruk, och anses kunna orsaka för tidig könsmognad hos flickor och sämre spermakvalitet hos pojkar.

Riv inte – hantera rätt

Medan en miljon nya bostäder byggdes under åren 1965 till 1975 revs ett förfärande antal gamla hus. Hela stadsdelar och kvarter utplånades från flera av våra städer. Så småningom tvingades politikerna vika sig för opinionen och rivningsraseriet dämpades, men när myten om de äldre materialens förmenta farlighet väl fått fäste har den aldrig helt försvunnit.

Finns det då någon sanning i dessa myter? Behöver äldre hus rivas för att de är för dåliga, byggda i fel material med fel tekniker? Svaret är nej. Hus byggda före 1950-talet innehåller oftast byggmaterial med naturligt ursprung och ju äldre hus, desto bättre material. Sådana hus behöver aldrig rivas av rent tekniska orsaker. De innehåller sällan giftiga ämnen, med undantag för målarfärg med pigment av tungmetaller och gamla t apeter som kan innehålla arsenik.

Förekomsten av tungmetaller och arsenik är sällsynt och så länge de är bundna i färgen respektive limmet kan ämnena inte skada de boende. Vid ommålning med färger utan giftiga pigment måste ibland den gamla färgen tas bort och färgresterna måste hanteras som farligt avfall. Fastighetsägaren har enligt PBL fulla ansvaret för detta.

Arsenikhaltiga tapeter kan tapetseras över, varvid arseniken fortsatt blir bunden.

Också för ett så illa beryktat ämne som asbest, som har använts som tillsats i en rad olika byggmaterial, gäller samma regel: Så länge asbesten är bunden frigörs inte de farliga fibrerna. Tak- och väggmaterial med asbestinnehåll kan användas också i fortsättningen om de exponerade ytorna målas med färg som binder asbesten.

För så kallade Sidi-plattor på vägg är ren silikatfärg ett utmärkt val. Gamla ventilationskanaler av asbestcementrör måste däremot saneras, genom att med omfattande skyddsåtgärder riva rören och lämna till deponi.

Myter om energi

Äldre hus är ofta mycket mer hållbara och hälsosamma än nya hus och behöver sällan rivas av tekniska skäl. Om de istället saneras och renoveras på ett genomtänkt och ansvarsfullt sätt kan de fortsätta användas i f lera generationer. Då får begreppet hållbarhet en verklig innebörd.

Ibland framförs argumentet att gamla hus inte är tillräckligt energisnåla. Men energiförbrukningen i hus är sällan uppmätt utan endast teoretiskt beräknad i torr laboratoriemiljö. I verkligheten blir material fuktiga genom väderlek och kondens. Fukt leder som bekant bort värme. Fuktiga material är med andra ord energitjuvar. I motsats till konstruktioner med täta skikt som plast, cellplast, etc, kan naturmaterial bli av med fukten och bli torra igen. De teoretiska beräkningarna gynnar med andra ord moderna konstruktioner med täta, fuktanrikande skikt på bekostnad av de traditionella husen med hygroskopiska material.

Mögel och röta

Hur är det då med hus byggda efter 1960talet? Här hittar vi fler och fler byggnadsmaterial med giftiga ämnen. Vi kan även finna tillsatser som under vissa förutsättningar blir starkt hälsovådliga. Det naturliga ämnet kasein, som fanns i flytspackel för betong golv, kan när betongen blir fuktig ge upphov till allergiska reaktioner hos de boende. Saneringskostnaden för golven i ett stort bostadsområde kan bli betydande, men motiverar likafullt inte rivning av hela husen.

Mögel och röta kan förekomma i såväl äldre som i nya hus. Finner vi sådana problem i äldre hus är orsaken i regel bristande underhåll. Läckage, täta ytmaterial eller dito färger gör att fuktkvoten i väggar och golv ökar, och därmed risken för mögel och röta. Sådana hus kan saneras genom att angripna byggnadsdelar helt eller delvis tas bort och ersätts med friska. Sedan tas de täta ytskikten bort så att konstruktionerna på nytt kan andas. Myten att svampangripna hus måste dömas ut är minst sagt överdriven.

Att försöka åtgärda problemet med gifter är inte att rekommendera. Ett problem som sällan uppmärksammas är att giftet dödar svampen, men inte bakterierna som lever på svampen. Allergiproblemen kan alltså kvarstå efter enbart fungicidbehandling med
gifter. Bäst är alltså att ta bort angripna delar och ersätta med friska.

Pengarna styr

Det sanna motivet för att riva är upptrissade krav på intäktsnivåer från de bostadsrätter som är tänkta att byggas i stället. Rivningar motiveras med förenklade schablonberäkningar av renoveringskostnader. Ofta får vi höra att en renovering blir för dyr. Men beräkningarna baseras på vad en nyproduktion av byggnadens totala area skulle kosta med utbyte av samtliga installationer och ytskikt, vilket nästan aldrig är nödvändigt vid en varsam restaurering.

En mer samhällsekonomiskt ansvarsfull kalkyl borde istället utgå från en konsekvensanalys, med en antikvarisk förundersökning på plats.

I vår tid byggs hus i första hand som tänkt källa till vinst. Först för den som bygger för att sälja huset, sedan för köparen som ser huset som investeringsobjekt. Detta synsätt har resulterat i att förfärande många nybyggda villor och flerfamiljshus har byggts med billigast tänkbara material och ibland direkt felaktiga tekniker.

Fallet med de enstegstätade fasaderna är mest uppenbart. När detta fasadsystem började marknadsföras i Sverige var det stoppat i ursprungslandet Tyskland. SP Statens Teknologiska Forskningsinstitut AB godkände från början det så kallade en-stegs-tätade fasadsystemet och tar numera betalt för att utreda skadebilden orsakad av systemet som använts på miljontals kvadratmeter fasader.

Skadebilden är entydig. Mögel och röta kan lätt bildas inne i väggstommen om den består av regelväggar med isolering av mineralull. Boverket har bedömt kostnaderna för att rätta till dessa enstegstätade fasader och stämmer uppgiften att fasaderna finns på 10 miljoner kvadratmeter och kostnaden blir 3000–5000 kr/kvm, så talar vi om en totalkostnad i storleksordningen 30–50 miljarder kronor. En kostnad som har goda möjligheter att hamna i knäet på skattebetalarna. Då kan vi behöva knäskydd vars utseende endast politiker avgör.

Trots allt finns en positiv aspekt på kostnadsbilden. Med nuvarande definition på bruttonationalprodukt, BNP, kommer denna att öka med ca 1,5 %. En sådan ökning
betraktas av många, inte minst av politiker, som mycket värdefull!

Per Arne ivarsson är restaureringsarkitekt.
pa@idomenico.se