Murare och sotare kallar dem byxben eftersom de liknar ett par jättelika byxor. Vi talar om en sinnrik sammanslagning av murstockar där form och statik måste samverka. Malena Kinberg undersöker hur murarna kan ha gått tillväga för att åstadkomma dessa byggnadsverk, som helt saknar skriftliga förlagor.

I en tid när det fanns eldstäder i nästintill alla rum valde muraren ofta att sammanlänka flera, närliggande murstockar på vinden. Främsta anledningen var att slippa ett gytter av skorstenar som innebar asymmetri på taket och många håltagningar. Sammanslagna murstockar var vanligt förekommande i större byggnader under hela 1800-talet och konstruktionen kunde göras på flera sätt. Den kanske vanligaste formen av sammanslagning är en central murstock som närliggande rökkanaler ansluter till i raka diagonaler eller bågar. Det kallas ibland för att murstocken har en anslutande galt. I vissa fall konstruerades de med valvslagningstekniker, i andra fall murades rökkanalerna på en bärande träkonstruktion av bjälkar eller plank.
Men det förekommer också konstruktioner där förgrenade murstockar förs samman i lastbärande valvbågar, så kallade byxben. I byxbenskonstruktionen ska tyngden från skorstenen och den övre