Murare och sotare kallar dem byxben eftersom de liknar ett par jättelika byxor. Vi talar om en sinnrik sammanslagning av murstockar där form och statik måste samverka. Malena Kinberg undersöker hur murarna kan ha gått tillväga för att åstadkomma dessa byggnadsverk, som helt saknar skriftliga förlagor.

 

I en tid när det fanns eldstäder i nästintill alla rum valde muraren ofta att sammanlänka flera, närliggande murstockar på vinden. Främsta anledningen var att slippa ett gytter av skorstenar som innebar asymmetri på taket och många håltagningar. Sammanslagna murstockar var vanligt förekommande i större byggnader under hela 1800-talet och konstruktionen kunde göras på flera sätt. Den kanske vanligaste formen av sammanslagning är en central murstock som närliggande rökkanaler ansluter till i raka diagonaler eller bågar. Det kallas ibland för att murstocken har en anslutande galt. I vissa fall konstruerades de med valvslagningstekniker, i andra fall murades rökkanalerna på en bärande träkonstruktion av bjälkar eller plank.
Men det förekommer också konstruktioner där förgrenade murstockar förs samman i lastbärande valvbågar, så kallade byxben. I byxbenskonstruktionen ska tyngden från skorstenen och den övre sammanslagna murstocken tas upp av valvet i en stabil konstruktion som inte ger några sprickor i rökkanalen. Rökkanalen vilar således inte på ett valv. Istället är det den murade rökkanalen som bildar valet. Hur löste man den här uppgiften?

Precision utan ritningar eller skriftliga direktiv
Med dagens byggsätt är det lätt att tänka sig att det var en konstruktör som beräknade och ritade upp konstruktionen. Om så var fallet borde det vara möjligt att spåra ritningar och arbetsbeskrivningar. Men i samtida byggtekniska läroböcker, handböcker och tidskrifter finns bara ytliga omnämningar av den här konstruktionen. Inte heller i 1800-talets ritningar av stenstadens flerfamiljshus tycks byxben förekomma. 1700- och 1800-talens ritningar är vanligtvis schematiska till sin karaktär. Eldstäderna är väl utmärkta, likaså alla skorstenar ovan tak. Vinden däremot, om den överhuvudtaget är en del av ritningen, utgjorde oftast ett tomrum. Det fanns med andra ord inga instruktioner för muraren att följa när han skulle konstruera byxbenen, som ställde stora krav på precision.
Att konstruera byxben tycks ha varit en kunskap som tillhörde muraren eller murarmästarens »osynliga verktygslåda« av byggmetoder. Man murar inte ett valv av rökkanaler på måfå eller känsla – här måste det ha funnits en metod. Många skorstensfejarmästare menar att byxben är den mest felfria och hållbara konstruktionen för sammanslagning av murstockar. Rökkanalerna i byxben vilar inte på brännbart material, det är en kontinuerlig form utan brott eller sotbildande fickor. Konstruktionen har ofta visat sig stå stabil i långt över 100 år, utan att ådra sig sprickbildningar eller större skador. Men hur gjorde muraren, där på vindarna för 150 år sedan, när nio murstockar skulle bli tre skorstenar?

Vad kan man veta om byxbenens tillkomst?
Man kan ta reda på mycket om gamla hus, men den bakomliggande arbetsprocessen kan vara svår att klarlägga. I vilken ordning gjordes momenten? Vilka val stod hantverkarna inför och varför valde de som de gjorde? För att kunna gå i närkamp med detaljerna och spåren av en möjlig arbetsprocess fördjupade jag mig i ett fall, ett gjuthus från 1845 tillhörande militären på Karlsborgs fästning.
Det första jag kunde konstatera var att alla byxben i gjuthuset hade olika måttsättning. Spännvidderna och pilhöjderna varierade. Vissa byxben hade en centriskt placerad skorsten, andra var assymmetriskt placerade. Det här visar att murarna inte använde en förlaga. Varje konstruktion gjordes efter de specifika förutsättningarna och bevisligen med en fungerande metod.

Det finns en beprövad metod som kombinerar formgivning och statik i ett slaget valv med hjälp av en så kallad kedjelinje. Den finns beskriven i äldre byggnadslitteratur såsom L.F Wolframs Vollständiges Lehrbuch der gesammten Baukunst från 1833 eller E. E von Rothsteins Allmänna byggnadsläran från 1890. Principen går ut på att en hängande kedja bildar den perfekta formen i förhållande till sin egen tyngd. Dragkrafterna för den hängande kedjan motsvarar tryckkrafterna för den stående bågen. Formenkan ritas av och användas som gestaltningsprincip i ett valv. Den hängande kedjan kan också belastas med hängande tyngder, placerade på ett sätt som motsvarar den tänkta konstruktionens laster. Man skapar så att säga en omvänd bild av valvbågen och tyngderna. Kedjan gör jobbet och ger på ett direkt och enkelt avläsbarbart sätt den perfekta formen, som motsvarar trycklinjen.

Rekonstruktion av ett tillvägagångssätt
Efter att ha mätt upp murstockarna med byxben i gjuthuset i Karlsborg, sökte jag båglinjen genom att belasta en hängande kedja tills formen passade med byxbenen. Båglinjen visade sig överensstämma när jag belastade kedjan med av sin egen vikt. Det förhållandet gällde både centrerade och assymmetriska byxben och förefaller ha varit en tumregel.
Ett annat förhållande som jag noterade var bågens pilhöjd som konsekvent mättes till 2,30 m vilket överensstämmer med hanbjälkens höjd över vindsgolvet. I de bevarade bygghandlingarna i militärens arkiv framgår att murarbetet och träarbetet pågick parallellt. Det är därför inte osannolikt att formen togs ut på plats genom att kedjan hängdes upp i takstolens hanbjälke.

Stig och Lina
Vad kan vi veta om tumregler som inte finns nedtecknade? Kedjebågens teori säger oss att den hängande kedjebågen inverterad utgör ett stabilt valv, och följaktligen att skorstenens tyngd i det här fallet utgör av vikten av den valvslagna rökkanalens egen vikt. Men jag tvivlar på att man vägde eller beräknade murstenens vikt innan man slog byxbenen. Frågan är när den här tumregeln gällde? En möjlighet är att tumegeln är anpassad till den här typen av skorsten. Bland sotare skiljer man på »Stig« och »Lina« och förhållandet av kedjan kan vara tumregeln för en »Stig«, som är den typ som finns i Gjuthuseti Karlsborg. Namnen har sitt ursprung i hur det går till när skorstenarna ska sotas.
En »Lina« har rökkanaler med skiljetungor hela vägen upp och sotas därför med lina. En »Stig« är som en stor öppen samlingsskorsten där kanaler med skiljetungor har avslutats längre ner. För att kunna sota kanalerna där nere steg man tidigare ner i skorstenen, vilket ofta fick bli lärlingens jobb. Stigskorstenen är den som var vanligast bland äldre skorstenar, och då särskilt om de var stora. En av mina muntliga källor, Holger Carlsson, Pens, skorstensfejarmästare för Karlskrona, säger att alla byxben han har sett har haft stigskorsten.
Under 1800-talets sista år förefaller man ha slutat att mura byxben i större utsträckning. Anledningarna var sannolikt flera. En möjlig förklaring är att symmetri på taket inte längre var lika viktigt av estetiska skäl. Skorstenarnas placering blev kanske helt enkelt mer praktiskt anpassad. Förändringar i hur man planerade rumsindelningen kan vara en annan aspekt.
I min lilla undersökning tycker jag mig ha kommit ett litet steg närmare en murartradition som vi idag, i vårt moderna utvecklade samhälle, inte kan mäta oss med. Sist av allt. Kommer ni till ett stort gammalt hus, glöm inte att ta er upp på vinden. Systemet av murstockar och takstolar är ofta bland det mest fascinerande vårt byggda kulturarv har att erbjuda.

NOT: Läs hela Malenas arbete om byxbenen, https://gupea. ub.gu.se/handle/ 2077/26223

GRUNDLÄGGANDE OM STATIK
För att ett murat valv ska vara stabilt måste trycklinjen rymmas inom valvbågens geometri. Trycklinjen är en teoretisk (för ögat osynlig) linje som representerar vägen för resultanterna av de tryckta krafterna genom konstruktionen. Den brittiske ingenjören Jacques Heyman menar att om det är möjligt att hitta en trycklinje för de givna lasterna inom en valvbåges geometri, är det ett bevis för att bågen är stabil.
Kedjebågen är ett praktiskt sätt att hitta trycklinjen inom valvbågens geometri. Den matematiska formeln för kedjebågen löstes så sent som 1691. Då hade den emellertid använts långt dessförinnan i katedralbyggen och akvedukter. Robert Hook (1635–1703) formulerade axiomet till kedjebågen »så som den flexibla linjen hänger, så men inverterad står det stabila valvet«. Det som är speciellt med byxbenen är att trycklinjen måste placeras mycket precist. Ett massivt valv kan fungera som ett gångjärn, det vill säga att sprickor kan finnas utan att det är direkt skadligt för konstruktionen, så länge trycklinjen ligger inom valvets geometri.

Källa: Jacques Heyman (2004). ’Structural Analysis of Masonry Vaults’ samt Nordisk familjebok

Malena Kinberg

murare delvis verksam i egna företaget Mamma Mur, Trollhättan. Tidigare student vid Bygghantverkprogrammet, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet,

malena@melonia.se

4/2012