Byggnadsvårdar gör alla som tar hand om hus utifrån byggnadens egna förutsättningar, och strävar efter att bevara såväl arkitektoniskt uttryck som ursprungliga material. För att bli byggnadsvårdare finns också många vägar att gå. Här sammanfattar Linda Lindblad och Erika Johansson de professionsutbildningar och behov som finns i Sverige idag, och reflekterar över vilka framtida utmaningar byggnadsvården står inför.

Slår man upp byggnadsvård i Nationalencyklopedin definieras begreppet som »vård av äldre byggnader eller bebyggelse, särskilt med avseende på kulturhistoriska värden «. I den gängse bilden av byggnadsvårdens objekt ingår röda stugor och överloppsbyggnader, medan byggande och fastighetsunderhåll i allmänhet anses vara något helt annat. Även om dagens byggnadsvårdare också sysslar med moderna miljöer, speglas uppdelningen i utbildningsväsendet. Byggnadsvårdsutbildningarna skiljs fortfarande från utbildningar i nyproduktion och »vanlig« fastighetsförvaltning.

Eftergymnasiala hantverksutbildningar

På gymnasienivå utbildas hantverkare i första hand för att arbeta med nybyggnation. Dels beror det på att nybyggen utgör en stor del av marknaden, dels på att arbete med befintlig bebyggelse fortfarande inte uppmärksammas som ett attraktivt yrkesfält – trots att behoven på området är mycket stora. Under senare år har det emellertid startat ett antal högskole- och yrkeshögskoleutbildningar med inriktning mot traditionella hantverk. Sammanlagt finns åtta eftergymnasiala hantverksutbildningar som ger en grundläggande kompetens för arbete med kulturhistoriska byggnader och miljöer. På högskolenivå kan man som hantverkare utbilda sig inom exempelvis traditionellt träbyggnadshantverk, smide, byggnadsmåleri och mur- och putstekniker. Därutöver finns också yrkeshögskoleutbildningar inom timring, ombyggnad och restaurering. Trots utbildningarna saknas ofta hantverkskunskaper som är viktiga inom byggnadsvården.

»Antalet arbetsplatser där antikvarier och konservatorer arbetar har stadigt ökat under de senaste decennierna. Idag finns antikvarier inte bara på museer och länsstyrelser, utan också på arkitektkontor, byggföretag, som fysiska planerare och som egna företagare.«

Det finns helt enkelt ingen som behärskar vissa hantverk längre. Visserligen har få yrken försvunnit, men däremot har färdigheter gått förlorade. I särskilt hög grad gäller det inom mur- och putsteknik, byggnadsmåleri, takläggningstekniker och användning av lera som byggnadsmaterial. Även inom stenhuggeri och -mureri saknas sådana färdigheter som krävs för underhåll av äldre fastigheter. Ett fåtal företag har ännu specialkompetens men i vissa fall tycks färdigheten helt ha försvunnit. Märkligt nog saknas redan kunnande om 1900-talets byggande, till exempel om masonit, bakelit och äldre sandwichelement. Som tur är finns fortfarande många yrkesverksamma hantverkare som har arbetat med dessa tekniker och material och kan förmedla kunskaper och färdigheter.

Beställarkompetensen avgörande

Om inte traditionella hantverkskunskaper efterfrågas faller de i glömska och bebyggelsen kan inte förvaltas på ett bra sätt. Kompetensen hos beställarna är därför avgörande, oavsett om det handlar om stora fastighetsägare eller enskilda husägare. Det största bekymret i sammanhanget är kanske att man som beställare inte alltid inser vikten av egen kompetens. För privata husägare finns emellertid många kortkurser och arrangemang där man kan skaffa sig olika former av beställarkompetens. De professionella beställarna å sin sida är idag ofta helt beroende av kunniga konsulter när de ska upphandla hantverk, men även de efterfrågar fortbildningsinsatser.

Bebyggelseantikvarier och konservatorer

Förutom hantverkarna är bebyggelseantikvarier och konservatorer viktiga aktörer inom byggnadsvårdsfältet. Antikvariens förmåga att beskriva och värdera den byggda miljön gör att hon eller han fungerar som sakkunnig på varsamhet och bebyggelsehistoria, särskilt i fysisk planering och i förändringssituationer. Programutbildning ges vid Göteborgs universitet, som också har ett masterprogram, och vid Högskolan på Gotland. Båda utbildningsinstitutioner erbjuder grundkunskaper inom kulturmiljöfältet vad gäller kulturvårdsteori och -etik, bebyggelsehistoria, historiebruk och det rättsliga ramverk som reglerar verksamheten.

»Som arkitekt eller ingenjör arbetar man till stor del med befintlig bebyggelse och ändå förekommer inte byggnadsvård i grundutbildningarna förutom i form av enskilda, valbara kurser.«

En konservator vårdar och bevarar kulturföremål, vilket i praktiken innebär att skapa goda förutsättningar för att fördröja nedbrytning och förfall. Det kan till exempel handla om att rengöra ömtåliga ytor, limma fast lösa färgskikt eller preparera utvändig sten så att den vittrar så långsamt som möjligt. Det kan också innebära tekniska och arkitektoniska förundersökningar och naturvetenskapliga labbaserade analyser. Av landets konservatorsutbildningar är det den vid Göteborgs universitet som omfattar byggnadskonservering.

Antalet arbetsplatser där antikvarier och konservatorer arbetar har stadigt ökat under de senaste decennierna. Idag finns antikvarier inte bara på museer och länsstyrelser, utan också på arkitektkontor, byggföretag, som fysiska planerare och som egna företagare. Yrkesrollen har breddats och därmed har det också uppstått behov att införliva ny kunskap, till exempel om den moderna byggprocessen, förvaltning och tillgänglighet.

Arkitekt- och ingenjörsutbildningar – dåliga på byggnadsvård

Som arkitekt eller ingenjör arbetar man till stor del med befintlig bebyggelse och ändå förekommer inte byggnadsvård i grundutbildningarna förutom i form av enskilda, valbara kurser. Utöver grundutbildningen finns det en ettårig fortbildning inom restaureringskonst för dessa yrkesgrupper (Kungl. Konsthögskolan, Stockholm). Claes Caldenby påpekar i sin krönika (på sidan 51) att inställningen till historiekunskap och byggnadsvård skiljer sig åt mellan de olika lärosätena, men generellt kan tyckas att framtidens arkitekter och ingenjörer måste bli bättre på byggnadsvård.

Byggnadsvårdens behov av professionalism

Under de senaste åren har ett- och tvååriga byggnadsvårdsutbildningar ersatts av ett fåtal längre utbildningar som är mer direkt professionsinriktade. Tidigare utbildningsinsatser har ofta varit arbetsmarknadspolitiska åtgärder där sysselsättning har varit en större drivkraft än ett identifierat kompetensbehov för hantverksyrkena. Dessa utbildningar var i huvudsak inte professionsinriktade utan erbjöd en mer allmän byggnadsvårdskunskap. Studenterna fick på så vis lite kunskap om mycket, inom både praktiska och teoretiska ämnen, men det gav dem ingen tydlig profession. De blev vare sig bebyggelseantikvarier, konservatorer eller hantverkare. För kulturvårdens del måste förändringen som skett av utbildningarnas utformning betraktas som positiv. Sektorn har behov av personer med hög kompetens inom sin egen profession, samtidigt som de har bred förståelse för närliggande yrkesområden, och en förmåga att samverka och anpassa sina kunskaper beroende på vilken typ av objekt och situation man står inför.

»Sektorn har behov av personer med hög kompetens inom sin egen profession, samtidigt som de har bred förståelse för närliggande yrkesområden.«

Från och med i höst startar en treårig kandidatutbildning i byggnadsvård vid Träakademien, Mittuniversitetet i Kramfors. Den har entreprenörskap inom byggnadsvård som huvudinriktning och är tänkt att möta behovet av kunniga konsulter i en allt mer uppdragsbaserad sektor.
Förhoppningsvis uppstår här en ny yrkesgrupp »byggnadsvårdare« som kan få byggbranschens och kulturmiljövårdens intressen att mötas.

Byggnadsvård och hållbarhet

En intressant utveckling under de senaste åren är den ökade efterfrågan på traditionella material och tekniker inom så kallat ekologiskt byggande. Byggnadsvård och miljöarbete går oftast hand i hand, men kulturvårdens representanter måste bli bättre på att lyfta fram de faktiska miljö vinster som finns i bevarande och underhåll, och inom det traditionella byggandet. Till exempel har användningen av lera som byggmaterial gått från att användas av entusiastiska byggnadsvårdare till att idag på bred front användas inom det hållbara byggandet i stommar, golv, badrum och färger. Ett annat exempel är trä. Det lyfts nu fram som ett nytt material för fram tidens byggande, bland annat på grund av sina värme och koldioxidbuffrande egenskaper. För byggnadsvårdaren är det knappast en nyhet.

Uppmätningsövningar på Byggnadsantikvarieprogrammet i Visby.

Studenter på Konservatorsprogrammet i Göteborg retuscherar ett keramikobjekt.

Renritning av uppmätningar i Burmeisterska huset, Visby.

Linda Lindblad Erika Johansson

Linda Lindblad, bygghantverkare, bebyggelseantikvarie och kommunikatör på Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet, Mariestad.

Erika Johansson, FD i miljövetenskap, arkitekturkonservator och bebyggelseantikvarie, Chalmers.

linda.lindblad@conservation.gu.se, erika.johansson@chalmers.se