Vård av industrier är fortfarande en slumrande del av byggnadsvården, men det finns goda exempel.
Ett av dem, Forsviks industriminne vid Vättern, kan uppvisa en kulturmiljö med industribyggnader och bostadshus väl bevarade.
Räddningen av Forsvik inleddes vid mitten av 1980-talet och har lett till att vi idag kan bese denna unika industrimiljö.

Forsviks bruk vid sjön Vikens utlopp i Vättern är välkänt i landet som en gammal industrimiljö. Sedan tio år tillbaka drivs det som ett industriminne med utställningar och visningar m.m. Som ett led att utveckla industriminnet pågår även kunskapsuppbyggnad om brukets historia i synnerhet och om industrihistoria i allmänhet. I samarbete med Göteborgs universitet har studier bedrivits av brukets olika byggnader och industrigrenar och i samarbete med Riksantikvarieämbetet har veckokurser i industriminnesinventering varit förlagda till Forsvik. Men det som dominerat och dominerar verksamheten är de stora restaureringar och det byggnadsvårdsarbete som bedrivits för att rädda och bevara industribyggnaderna och som i sin omfattning tillhör de största som pågår i Skaraborg.

Både vattenhammare och vattensåg fanns här redan vid mitten av 1400-talet, vilket är det tidigaste nämnda hammare och såg i vårt land. Strömmen som skilj er sjön Viken från Vättern har en fallhöjd på 3.5 meter och ägdes under medeltiden av Vadstena kloster. Hammare, sågverk och mjölkvarn var de tre grenar som Forsviks bruk bestod av ända fram till 1800-talets mitt då den moderna industrialismen förändrade bruket radikalt. Hamrarna lades ned och sågverket flyttade några hundra meter ifrån strömmen för att drivas med ångkraft istället för med vattenkraft.

Ny teknik och nya produktionsgrenar som verkstad, gjuteri, trämassafabrik, klensmedja, metallgjuteri och plåtverkstad blev tillägg till den förindustriella produktionen. En viktig faktor för expansionen var att Göta kanal sprängde och byggde i Forsvik sin första sluss, vilken stod färdig 1813. Göta kanals färdigställande innebar att man kunde gå på köl med sina produkter till främmande hamnar. År 1900 byggdes det första elektriska kraftverket. Från 1920-talet till 1940-talet fanns även ett reparationsvarv på industriområdet.

Liksom på många bruk i Sverige levde man av flera produktionsgrenar, men efterhand kom dock bruket att mer specialisera sin verksamhet. Sågverket hade redan på 1930-talet separerats från bruket och är än idag ett eget bolag. Tankar fanns på en modernisering, men den kom av sig. Arkitektstuderande från Chalmers i Göteborg var i Forsvik 1974 för att ge förslag på vilka miljöförbättringar som kunde göras men av deras förslag blev inget genomfört.

Tyngdpunkten i produktionen kom att ligga på gjuteriet som under 1970-talet hade varven i Göteborg som stora kunder. När varven lade ned blev det nådastöten för bruket och en konkurs blev oundviklig 1977.

Bevarandevärt

På Forsviks bruk var man tidigt medveten om sin historia vilken användes i reklambroschyrer från tidigt 1900-tal. När konkursen var ett faktum och bruket låg tyst och stilla höjdes röster för att bevara industrimilj ön åt eftervärlden. Brukets industribyggnader och bostäder befanns välbevarade, låt vara mycket slitna, men väl samlade. Efter en inventering 1982 av Karlsborgs kommuns äldre industri blev länsstyrelsen, länsmuseet och kommunen intresserade av att bevara Forsviks bruk som ett industriminne. Med hjälp av arbetsmarknadsmedel inleddes räddningen med reparation och restaurering av, brukets byggnader. Intresset fokuserades inte enbart på de medeltida anorna utan främst på att det var den första generationen av 1800-talets industriby det och bostäder som till sin helhet bevarats. Industrimiljön, om vars centrala vikt medvetenheten sedan dess ökat, representerar den moderna människan och det som kom att dominera 1900-talets politiska och ekonomiska liv.

Till och från ges definitioner på begreppen restaurera, rekonstruera och renovera i tidskrifter och böcker, men i en större diskussion märks snart att egna definitioner bildats, beroende på vilka problem man stött på. Frågorna är inte enkla, vilket föreningens temadagar om restaurering i praktik och teori visat. Normativa svar och generella lösningar har man försökt att ge, fast olika i olika tider.

Spår av alla tider

Det man kan se som något genomgående i Forsvik är, att när byggnaderna genom åren reparerats eller tillbyggts, långt innan den antikvariska kontrollen var uppfunnen, så har det skett med omsorg, ett omsorgstänkande som man sedan försökt lägga till grund i restaureringsarbetet. I bostadshus nr i från 1861 finns platsbyggda köksinredningar från 1930-, 1940 och -50-talen och något rum är inrett vid tiden för den siste hyresgästen på 1970-talet, med storblommig gröngul tapet och rödmelerad plastmatta. Dessa spår av familjer som bott i huset fick vara kvar när byggnaden 1995 blev till vandrarhem.

Att försöka återgå till 1861 hade varit att ta bort väsentliga delar av en byggnads liv. I järngjuteriet och maskinverkstaden, som är aktuella för byggnadsvårdsåtgärder, har tillägg och reparationer skett genom åren som tydliggör de olika industriella och sociala utvecklingsfaserna. Det är med andra ord inte genomförbart att ta bort personalutbyggnaden från 1950-talet om man ska kunna utläsa att det från denna tid blev vanligt att äta och byta om på bruket och att man inte nödvändigtvis behövde bo på orten. Frågan är dock om det finns någon mening i att ställa historiskt lapptäcke som motsats till harmonisk helhet, om nu den harmoniska helheten är det lappade och lagade?

I Forsvik har antikvariskt kontrollerade byggnadsvårdsåtgärder pågått sedan 1983 i mer eller mindre omfattning. Blickar man tillbaka genom åren till början på 1980-talet har varje enskild byggnad och situationen vid åtgärdstillfället fatt avgöra vilken nivå insatsen skulle ha. I det första skedet ställdes frågan hur förfallet skulle stoppas? De flesta industribyggnaderna, förutom kontor, gjuteri och verkstad hade stått utan vård i flera decennier. De glaslösa fönstren sattes igen med skivor och taken tätades. Några byggnader lagades provisoriskt, några med större ambition och med ursprungligt material och teknik. Frågor lämnades till en del åt eftervärlden att lösa. Under 1990-talet kunde man gå tillbaka till dessa byggnader, ägna dem mer tid, diskutera detaljnivåer och söka välmotiverade lösningar, allt utifrån deras funktion, ändrade användning och behov. Från 1993 har en bygghytta arkitekt och antikvarie arbetat tillsammans med restaureringarna.

I en industrimiljö är det självklart industriverksamhet som ska visas. Det optimala är om verksamheten kan pågå som tidigare. Det som då visas besökarna är så nära en verklighet man kan komma. Kvarn, smedja och metallgjuteri har all inredning intakt. Kraftverket är fortfarande i bruk. Verksamheten kan pågå som den alltid gjort, om än i reducerad omfattning. En tanke är även att mindre industriell verksamhet kan återuppstå i vissa av byggnaderna. I de byggnader där den ursprungliga verksamheten inte längre är möjlig finns utställningar, bildspel, båtbyggeri och sommarteater.

Svårigheten ligger i att brukandet, användandet kan komma i konflikt med bevarandet. Byggnader och maskiner bör självfallet användas för att kunna demonstrera hur de utnyttjades och lika självklart utsätts de då för slitage. Konflikten är ingalunda ny, men ej heller lättlöst, när det gäller byggnader och föremål« unika i sitt sammanhang. I Forsvik ser vi även vår. egen tid som värdefull, medvetna om att vi både påverkar och förändrar. Vi far leva i den motsättningen att vi samtidigt både bevarar och dynamiskt brukar, för att ge förståelse och kunskap om liv som var.

Lars Bergström

2/1997