Varför fick byggnadsvården som miljöfråga inte det genomslag som var tänkt? Och hur ska vi nu kunna lyfta den kulturhistoriska aspekten av miljön till att bli en miljöfråga bland andra? Paul Hansson summerar här de senaste 30 årens kulturmiljövårdsinsatser och konstaterar att en hel del återstår att göra.
Lyckliga gatan hade försvunnit med flera kvarter och Gamla 34:an hade gått i himlen in. Då, för 30 år sedan, i efterdyningarna från Europeiska byggnadsvårdsåret, bildades Svenska föreningen för byggnadsvård. Protesterna mot 1960- och 1970-talens rivningar avlöstes på så sätt med nya tankar om hur gamla byggnader skulle hanteras.
Den åsikt som fördes fram var att byggnadsvården borde ses som en del av den allmänna miljöpolitiken – en miljöfråga bland andra helt enkelt. Det handlade ju om människors vardag och livskvalitet, om ditt eget bostadsområde, om det gamla fina huset på andra sidan gatan, om att få vara med och bestämma hur bostadsförbättringar skulle utföras, om att få diskbänken höjd istället för kökssnickerierna utrivna.
Bakgrund, kulm och nystart
Intressant, eller hur?
Som medlem får du tillgång till alla våra artiklar och kan ställa frågor om byggnadsvård.
Bli medlem för att läsa vidare eller logga in nedanför.
