Varför fick byggnadsvården som miljöfråga inte det genomslag som var tänkt? Och hur ska vi nu kunna lyfta den kulturhistoriska aspekten av miljön till att bli en miljöfråga bland andra? Paul Hansson summerar här de senaste 30 årens kulturmiljövårdsinsatser och konstaterar att en hel del återstår att göra.

Lyckliga gatan hade försvunnit med flera kvarter och Gamla 34:an hade gått i himlen in. Då, för 30 år sedan, i efterdyningarna från Europeiska byggnadsvårdsåret, bildades Svenska föreningen för byggnadsvård. Protesterna mot 1960- och 1970-talens rivningar avlöstes på så sätt med nya tankar om hur gamla byggnader skulle hanteras.
Den åsikt som fördes fram var att byggnadsvården borde ses som en del av den allmänna miljöpolitiken – en miljöfråga bland andra helt enkelt. Det handlade ju om människors vardag och livskvalitet, om ditt eget bostadsområde, om det gamla fina huset på andra sidan gatan, om att få vara med och bestämma hur bostadsförbättringar skulle utföras, om att få diskbänken höjd istället för kökssnickerierna utrivna.

Bakgrund, kulm och nystart

Miljöproblem, oljekris och begynnande arbetslöshet botade rekordårens fartblindhet och ledde till diskussioner om hur samhället skulle se ut. Det var inte bara Peps Persson som ställde frågan: ”Va fan e hög standard?” Trendbrottet var tydligt. Det vetenskapliga, materialistiska, fyrkantiga, hårda, gråa och kalla betongsamhället ställdes mot ett färgglatt, känsligt, mjukt, varmt och gemensamt samhälle.
När det inte längre gick att bara se framåt blev det intressant att blicka tillbaka. Några menade att detta var nödvändigt för att hitta hem igen. Tradition blev på modet och nya villor lanserades med slogans som ”Nu bygger vi som farfar!” och ”Romantik i rationell produktion!”. Det nya samhället byggdes och beboddes av människor som åt vid rustika furubord, i kök med kopparkastruller på väggarna och trasmattor på golven. Utomhus bar de tovade vantar och näbbstövlar. Traditionen, och här specifikt de gamla husen, hade blivit något värdefullt för gemene man.
Det var inte längre bara de yppersta mästerverken, de mest historietyngda eller i annat vetenskapligt hänseende märkvärdiga byggnaderna som ansågs bevarandevärda, utan i stort sett all gammal bebyggelse (underförstått uppförd före 1930 – funktionalismen var en del av det moderna projekt man ville fjärma sig från). För kulturminnesvården räckte det inte längre att vara ett plåster på såren som för eftervärlden sparar ett antal kulturminnen och reservatsmiljöer.

 

En kraftsamling

Nej, nu handlade det som sagt om vardagsmiljön och närmiljön. De gamla byggnaderna skulle förändras varsamt, en varsamhet som också skulle innefatta de boende. En av affischerna till byggnadsvårdsåret visar två sekelskifteshus där det ena är sjaskigt och nergånget medan det andra är reparerat, målat, med gardiner, människor och djur i fönstren, illustrationen till parollen är klockren: ”Låt husen leva!”.
Och det är här, när tradition, miljö, medbestämmande och gemenskap blivit ledord som byggnadsvårdsåret blir en kraftsamling för att föra in nya tankegångar i en kulturminnesvård som då stått vid sidan av samhällsutvecklingen i närmare femtio år. Kulturminnesvård var på väg att bli kulturmiljövård och denna förändring hade uppstått mer ur en önskan från allmänheten än som en förnyelse inom kulturminnesvården självt. Men vad blev det av denna kulturhistoriska miljöfråga? Fick husen leva och vilket liv fick dom? Och viktigast av allt, fick medborgarna den kulturmiljövård man ropade efter?

På väg mot miljön

Kulturminnesvårdens första steg in i miljöpolitiken togs med den fysiska riksplaneringen 1971. Riksantikvarieämbetet redovisade då sektorns anspråk i Miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvården. I denna betonades fornlämningsmiljöerna vilket inte var så konstigt, det var bara för dessa som det fanns ett underlag i form av fornminnesinventeringen.
Ett annat steg gällde hanteringen av kulturvärden i bebyggelsen. Redan 1968 hade en översyn av bygglagstiftningen startat. Efter mycket utredande kom den nya Plan- och bygglagen (PBL) 1987 och för byggnadsvården var den ett fantastiskt steg framåt! I PBL infördes en villkorslös och generell varsamhet gentemot kulturvärden i den byggda miljön. Den gällde alla kulturvärden i alla byggnader. I förarbetena uttrycktes det klart att det här handlade om vardagsmiljöerna. Denna viktiga paragraf (3 kap 10 §) är ofta citerad och lyder ”Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara”. Samtidigt gavs kommunerna möjligheter att i detaljplan och områdesbestämmelser meddela skydds- (q) och varsamhetsbestämmelser (k) för bebyggelsens kulturhistoriska värden. Strax efter PBL infördes en ny Kulturminneslag (KML) som slog fast kulturminnesvårdens nya breddade inriktning (då nästan 20 år gammal) genom att anta ordet kulturmiljövård. Mot slutet av 1980-talet fanns således alla lagliga instrument för en väsentligt breddad vård av den byggda miljön.

Kommer vi fram?

Det borde vara lätt att svara på frågan, men uppföljningarna är så få att svaret får bygga på kvalificerade uppskattningar. Varför ingen utvärdering gjorts är svårt att förstå.
För att kunna ta tillvara något måste man känna till det. I det här sammanhanget är det de inventeringar som utförts i kommunal regi som är intressanta. Målet med dessa är ju att kartlägga kulturvärden i den byggda miljön så att de skall kunna tas tillvara. I Skåne hade fram till 1975 endast en handfull inventeringar av bebyggelsemiljöer gjorts. Efter byggnadsvårdsåret startades en omfattande inventeringsverksamhet och de första tio åren blev hela 77 inventeringar färdigställda. De utgör fortfarande hälften av alla inventeringar som gjorts i länet. Mindre än en tredjedel av länets kommuner har ett tillfredsställande underlag, men trots att behovet är stort så har inventeringstakten sjunkit och materialet börjar bli föråldrat.

Hur kommunerna använt sig av planbestämmelser för att tillvarata kulturvärden i bebyggelsen är okänt. Stickprovsundersökningar visar att antalet q-märkta byggnader är få och ojämnt fördelade. I Skåne finns kommuner med endast en handfull skyddade byggnader medan några har 100-tals. Lagstiftning, inventeringar, bevarandeprogram, och q-märkningar i all ära, men det är i förändringarna i miljön som resultatet måste mätas. På eget initiativ undersökte jag och tre vänner omkring 200 fastigheter i Malmö.
Resultatet var nedslående, ungefär hälften av de kulturhistoriska karaktärsdragen i bebyggelsen, så som fönster, portar, balkonger m m, var förvanskade eller borttagna. Den viktiga paragrafen om varsamhet gentemot den byggda miljön verkar generellt sett fungera mycket sällan. Den yttersta möjligheten att mäta en varsam hantering av den byggda miljön är givetvis att fråga människor om de upplever att så är fallet. Någon sådan undersökning har jag inte funnit.

Vilka är orsakerna? Jag resonerar här om varför det blev som det blev och min tyngdpunkt ligger på orsaker inom kulturmiljösektorn. Antikvarierna hade varit förvånansvärt lågmälda under rivningsperioden. Det saknades inte reaktioner på denna lågmäldhet. I Sydsvenskan 1966 skriver Bertil Widerberg inför rivningen av byggnaderna i kvarteret Magnus Smek i Malmö (nu Caroli City):
”… storbolagen fortsätter att riva och nybygga – sedan de möjligen lånat en stunds vänligt öra åt kulturvårdarna och gett dem en stunds längre respit att mäta och dokumentera de redan på förhand dödsdömda objekten (till fromma för någon arkivhylla).”
Han fortsatte:
”Det hävdas också av våra legitimerade antikvarier att en sträng preliminär gallring i listan över skyddsvärda objekt är nödvändig: på det att ingen kraft må spillas på såsom gagnlösa ansedda räddningsaktioner. Må vara: men en sådan förhandssovring, även om den är baserad på all världens amanuens-inventeringar, blir till sist ändå ingenting annat än fotad på ett relativt fåtal personers personliga värderingar, som kanske i ett längre perspektiv kan visa sig kortsynta. Känns inte ett sådant ansvar tungt att bära? Känns verkligen ett sådant självförtroende spricksäkert?
Vore det inte skäl att ge den s k allmänheten insyn i de överväganden som i varje särskilt fall dikterar den antikvariska instansens ställningstagande? Alltför ofta har man haft en känsla av att den s k allmänheten reagerat kraftigare än de officiella kulturvårdarna – vilket kan vara att tro alltför illa om förtroendemän som gör sitt bästa; men den förnäma officiella tystnaden i angelägenheter som berör oss alla vitalt bär ensam skulden till sådana misstankar. Det behövs öppenhet, diskussion, tillfälle för de allmänna opinionerna att göra sig hörda vid sidan av fackfolkets.”

Det finns några punkter i Widerbergs artikel som jag tror var, och är, allmängiltiga i kritiken av den officiella kulturminnesvården:
– att urvalet av det som ska sparas inte sker med öppenhet och i samspel med andra
– att man inriktar sig på det vetenskapliga istället för att se miljöfrågan
– att man är ovillig att engagera sig i debatten.

Allmänhetens engagemang var nog väl känt bland antikvarierna, men de hade svårare att ta till sig kritiken. Skälet var att byggnadsvården sågs som något tillkommande och det var osäkert vilket ansvar kulturminnesvården hade för denna fråga. (De bristande resurserna påtalades givetvis också.) Ett bra exempel är riksantikvarie Roland Pålssons inledande artikel i Bevara-Förnya (1974). ”Eftersom boken behandlar byggnadsvård, som primärt är ett kommunalt och enskilt ansvar har den mer begränsade kulturminnesvårdens organisation och specialproblem lämnats utanför i detta sammanhang”.
Riksantikvarien gör här en klar bodelning mellan kulturminnesvårdens begränsade uppdrag och ett nyare, bredare uppdrag. Kulturminnesvård (det lilla uppdraget) och kulturmiljövård (det större uppdraget) hölls isär och då blev det svårt att se det lilla i det stora och det stora i det lilla. Antikvarierna fortsatte att mestadels arbeta med de objekt som lydde under speciallagstiftningen, dvs fornlämningarna, kyrkorna och byggnadsminnena. Denna bodelning ser jag som den huvudsakliga orsaken till varför byggnadsvård inte slog igenom som miljöfråga.

Flera orsaker

Till viss del kan detta skyllas på bristande resurser men det handlar också om:

Antikvarierna och deras arbetssätt. De antikvarier som sysslade med kulturmiljövård under 1970-, 1980- och 1990-talen, framförallt de i ledande ställning, var ämnessakkunniga inom arkeologi, etnologi eller konstvetenskap.
De arbetade i grunden med ett vetenskapligt arbetssätt och med vetenskapliga mål. Att bryta detta för att delta i en samhällsplanering med sociala och politiska mål var uppenbarligen inte helt lätt. Flertalet av antikvarierna hade en gedigen arkeologisk utbildning. Detta var givetvis bra när man arbetade med fornlämningarna, dvs något som lämnats kvar, som inte längre används. Fornlämningarna saknade både ägare och brukare. De kunde med stöd i en stark lagstiftning insamlas och undersökas i vetenskapligt syfte. Saken blev en annan när det gällde byggnader som ägdes av någon och beboddes av en rad andra. Byggnader som måste förändras för att fortsätta fungera och där både ägare, boende och grannar kunde ha legitima synpunkter på hur förändringarna skulle gå till.

Etnologerna har som intresse att studera folklivet, de föreställningar som styr detta samt de materiella och immateriella produkter det frambringar. I många fall är det förändringsprocesserna som är intressanta att analysera. Det kan för etnologen vara lika intressant om en fastighetsägare pietetsfullt restaurerar sin byggnad eller om han moderniserar och bygger om den. Det är valet och föreställningarna som styrt handlingen som är det intressanta. Det är uppenbart att detta inte är ett gångbart tankesätt för den som arbetar med miljöfrågor och då måste bedöma olika åtgärder efter vilka konsekvenser de får för miljön.
Konstvetaren intresserar sig huvudsakligen för verket och dess upphovsman. I de fall konstvetare intresserat sig för byggd miljö så har man därför studerat arkitekturens och arkitekternas utveckling. Värdena i den mer vardagliga bebyggelsen har man haft svårt att uppfatta, konstnärerna har däremot varit duktiga på detta.
Det ovan sagda är en generalisering. Det fanns flera antikvarier som gjorde betydelsefulla insatser både för att rädda miljöer och för att peka på nya arbetssätt. Bland de sistnämnda förtjänar en att nämnas särskilt och det är överantikvarien Sverker Jansson. Hans Kulturvård och samhällsbildning är så full av insikt och nytänkande att den står sig än idag.

Anspråket.

Kulturminnesvårdens ställning på 1950- och -60-talen var i mångt och mycket en tillvarons guldkant. Det handlade om att i utbildningssyfte eller till söndagsutflykten tillhandahålla ett antal monument som i bästa fall kunde ge ett historiskt perspektiv på tillvaron och i andra fall visa vår storhet som nation. Det var en tärande verksamhet vars resurser berodde på det närande, produktiva samhällets framgång och välvilja. Det är givet att den som uppfattar sin verksamhet som en tärande och icke bidragande, eller uppfattas som sådan av andra, knappast kan ställa några större anspråk på inflytande eller samhälleliga resurser.

Ansvarsfrågan

Ansvaret var någon annans! Kommunerna fick ansvaret för byggnadsvården, men bodelningen mellan en mer allmän byggnadsvård och en mer expertinriktad monumentvård medförde att stödet till kommunernas byggnadsvårdande arbete blev lidande. Likaså blev tillsynen över kommunernas ansvarstagande obefintlig.

Utanför sektorn

Det var alltså först på 1980-talet som varsamhet mot byggnaders kulturvärden blev lagstadgad. Då hade de kollektiva rörelserna klingat av och ersatts med yuppieerans materialism och individualism. Den unge man som på en socialdemokratisk valaffisch satt med sin dalmatiner i en cabriolet verkade inte behöva någon hjälp från kommunen att ta tillvara sin vardagsmiljö, han kunde köpa den själv.
Den ökande individualiseringen fick också genomslag i hur PBL kom att tolkas. I avvägningar mellan allmänt och enskilt intresse, exempelvis i ett bygglovsärende, fick det enskilda intresset företräde om inte kommunen kunde visa att det allmänna intresset var väsentligt. Mot bakgrund av att många kommuner saknade tillräckliga bevarandeprogram kunde man sällan visa att så var fallet. Under 1980- och -90-talen var nedskärningarna inom offentlig sektor omfattande. Kommunernas stadsarkitektkontor skulle i allt större utsträckning finansieras genom att ta betalt för upprättande av planer. Initiativet flyttades därmed från kommunerna och hamnade hos exploatören vilket påverkade bevarandefrågorna negativt. Allt färre kommuner har resurser till stadsarkitekt på heltid och få till en kommunantikvarie.

Var står vi nu – hur blir det framöver?

Vid millennieskiftet drogs två nationella satsningar igång som kan få stor betydelse för byggnadsvården som miljöfråga. Den första är riksdagens beslut om Svenska Miljömål med det övergripande målet att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta. Det intressanta är att kulturmiljövården är med på riktigt och likställd med andra sektorer. En stor fördel är att miljömålsarbetet gett kulturmiljösektorn handfasta, stundtals mätbara mål – det finns inte längre någon risk att utvärderingen glöms bort, däremot finns en viss risk att målen skrivs ner. Kulturmiljösektorn kommer att bli tvungen att visa att målen verkligen behövs och att de är efterfrågade av allmänheten. Den andra satsningen är kulturmiljösektorns egen, Agenda Kulturarv. Den syftar precis som namnet anger att få upp kulturarvet på agendan och vill göra detta genom att nära delta i samhällsutvecklingen i övrigt. Agenda Kulturarv kan tolkas som en vilja från kulturmiljösektorn att ta tag i den kritik man fick under 1970-talet. Men utan att egentligen ha utvärderat det arbete som bedrivits sedan dess riskerar man att fråga efter ett folkligt mandat som man haft i trettio år, utan att kunna visa vad man gjort av det.

Protester saknas

Landsantikvarie Evald Gustafsson gjorde 1975 en jämförelse mellan situationen då och den som rådde vid tiden efter sekelskiftet 1900. ”Den aktuella situationen med dess drag av protest och nyorientering erinrar påfallande om läget i början av 1900-talet, under de decennier hembygdsrörelsen växte fram”.
Liksom Evald kan jag konstatera att byggnadsvård som miljöfråga inte fått det genomslag som var tänkt.
Likaså ser jag idag en nyorientering, däremot saknar jag protesterna och rörelserna. Har folket kanske tröttnat? Eller är stämningen sådan att byggnadsvård mer är upp till var och en? Låt oss hoppas att så inte är fallet, låt oss istället hoppas att vi nu på tredje resan, efter hundra år och två försök, äntligen kan få den kulturhistoriska aspekten av miljön att bli en miljöfråga bland andra.

Slutord

Detta är en omarbetning av en artikel som publicerats i Skånes Hembygdsförbunds årsbok 2005.
Det är en ödets ironi att jag, några månader efter utgivningen, i Dagens Nyheter 21 april 2006 läser om hur 85-åriga Britta Wolf knäpper sina händer i förtvivlan över att de vackra och välfungerande kökssnickerier som hon levt med i 30 år skall rivas ut i samband med ett stambyte….

Paul Hansson

Bebyggelseantikvarie på Regionmuseet i Skåne

paul.hansson@regionmuseet.m.se

3/2006