Om virke för traditionella liggtimmerkonstruktioner, särskilt reparation och restaurering, berättar här Göran Andersson.

Rak, rund och lika grov i båda ändar, menar timmermannen Lasse Wagenius lite skämtsamt är de enkla kraven på ett gott byggnadstimmer. Dessa tre kriterier fångar in de två huvudaspekterna man har att ta hänsyn till vid materialvalet: form (inklusive dimension) och kvalitet.

Vad som varit viktigast i historiskt bygge, form eller kvalitet, är inte tillräckligt undersökt. I äldre uppgifter kring material berörs mestadels kvaliteten. Form och dimensionskraven hör till själva byggmetoden och faller ofta bort. Och de frågor som har ställts och ställs rör sig om kriterier för hög kvalitet – vad man valde när förhållandena var gynnsamma, om man hade möjlighet att välja.

Dessa första råd: raka stammar, cirkelrund stamform och en jämn och liten avsmalning på stockarna ger möjlighet att timra effektivt och med hygglig garanti för att stockarna inte kommer att vrida sig i den färdiga stommen. Den cirkelrunda stamformen är ett kvalitetskrav för att virket inte ska innehålla spänningar (tjur) som kan ställa till överraskningar senare. Vid en restaurering gäller det att studera byggnaden noga och komma ihåg att form och dimension har betydelse för att arbetet ska bli möjligt och enkelt att genomföra. Tekniken att foga samman byggnadsdelar utan standardiserade mått och räta vinklar, som exempelvis brädor och reglar, skiljer sig väsentligt från vanligt snickeri och givetvis från nästan allt i dagens byggande.

Syllvarvet ofta grövre

Gran och fura, som är de helt dominerande trädslag som vi har använt i Sverige för timring, är lätta och har raka stammar. Ska man beställa timmer för en större reparation där många stockar måste bytas, kan man mäta hur mycket fem stockar stiger och sedan dela med fem för att få den genomsnittliga stighöjden på timret i väggen. Lägg till cirka två centimeter för att timret ska meddras (sjunkmån). Tänk på att detta nu är ett mått på timret under bark.

Kika också särskilt på stockarna i syllvarvet, de är ofta grövre. Är det en »långböj« på stocken eller stockarna som ska bytas står man inför problemet att finna liknande former. Ytterligare en sak att undersöka är om timret är »toppigt« det vill säga om det skiljer särskilt mycket mellan rot- och toppända. I karga miljöer och fjällnära lägen är granarna oftast rotgrova och med stark avsmalning. Här fungerar det inte att skaffa reparationsvirke från marker med helt annan bonitet eller att använda gammalt virke från någon byggnad nere i byn. När man använder gammalt virke av estetiska skäl eller för att man vet att så god kvalitet är svår att få tag på idag, gäller generellt att man bör undersöka måtten noggrant. Oftast fungerar äldre virke för mindre ilagningar, men inte när det gäller större reparationer, det blir för mycket arbete att få det gamla virket att passa.

När man valt de träd som passar till form och dimension bör de huggas på vintern, som var det vanligaste förr. Kapa i längder som är minst 30 cm längre än de stockar som ska ersättas. Barkningen bör göras så snart virket tinat eller definitivt före sommaren för att undvika angrepp av skadedjur och röta. Om timret ska bilas på två sidor är det klokt att först såga det på dessa sidor (före barkningen, att barka är tungt!) för att underlätta torkningen. Därefter bör timret, i synnerhet om det ska användas till restaurering av ett äldre hus, torka till nästkommande sommar.

Mät inte knutskallarna

Såga timret 10-15 mm bredare än det timmer som ska ersättas och se till att mäta det gamla timret vid ett fönster eller en dörr, inte ute på knutskallarna; där kan måttet vara smalare än i knuthaket och där är den väsentliga men inte alltid lättåtkomliga punkten att mäta. Blir timret för smalt är det bara att finna en annan användning för det och beställa nytt! Lastas och transporteras stockarna maskinellt kan man be att virket hanteras med försiktighet för att undvika skador i ytveden som kan ge estetiska och tekniska brister. När det gäller kvaliteten bör man försöka komma så nära det virke som ska ersättas som möjligt. Att välja en sämre kvalitet påverkar naturligtvis livslängden och en bättre kvalitet kan förbättra den.

Väljer man nytt virke av annan kvalitet än det ursprungliga påverkas också utseendet, exempelvis i graden av sprickbildning och kvistarnas storlek och mängd. Att inte iaktta form, dimension och kvalitet är att försitta chansen att förstå en del av hur byggnaden kommit till och eventuellt förändrats.

Hög kvalitet på byggnadstimmer följer generella krav på gott virke: det ska naturligtvis vara friskt, det ska vara tätvuxet, jämnvuxet och inte ha många och stora kvistar. Dessa kriterier tillsammans med önskemålet att det ska ha en hög andel kärnvirke uppfylls av det man kallar ett moget träd, det vill säga ett träd som i princip har slutat växa vid 120-150 års ålder och endast lägger till en ytterst tunn årsring för varje år.

Generellt och speciellt

Om virket är tät- och jämnvuxet (inga stora hopp i avståndet mellan årsringarna) kan man se i stockarnas ändar genom att studera årsringarnas följd från centrum och ut mot barken. Detta kan också göras på rot om man får tillstånd att borra med ett s. k. tillväxtborr. Vad som anses tätvuxet varierar mellan olika regioner och har växlat också från tid till annan. Idag anges 14 årsringar/tum som ett ungefärligt mått på gott virke, men i äldre byggnader förekommer det att årsringarna sitter 2-4 gånger tätare. Sådant virke finner man idag nästan bara i reservatskog och enstaka bestånd av bondeskog. Bortsett från friskheten (avsaknad från röta eller andra angrepp) och att man eftersträvade hög kärnandel för viktiga byggnader eller utsatta byggnadsdelar, förefaller inte de övriga kvalitetskraven ha varit absoluta.

Istället för att utfärda generella specifikationskrav på kvalitet, form och dimension som kan vara svåra att uppfylla, vill jag istället uppmana husägare och byggare att lära sig att se de speciella kriterier – och därmed de mänskliga och miljömässiga resurser – som har varit förutsättningarna för den enskilda byggnaden. Att hävda att alla husbyggare hade optimala förutsättningar att valja med samma höga krav för alla typer av byggnader är att romantisera det förflutna!

Göran Andersson

Projektledare för Timmerdraget

3/2002