Hur sätter vi bäst den gemensamma yttre stadsmiljön i fokus? Kanske genom att klargöra förutsättningarna för stadsrummets gestalt på ett sätt som påminner forna tiders lokala byggnadsordningar. Per Kallstenius, stadsarkitekt i Stockholm, har funderat över denna fråga och konstaterar att vi nu kan återknyta till deras enkla tydlighet.
Förändringar i PBL, Plan och bygglagen, är en ständig källa till omprövning och anpassning i vårt arbete med stadsmiljön.

Den senaste versionen av PBL innebär bl. a. att en stor del av ansvaret för att byggnadernas inre uppfyller kraven har lämnats över till byggherrar och förvaltare. Många anser att det har inträffat en kulturrevolution inom bygglagstiftningen. Och visst ser vi redan modifierade krafter som Boverkets varsamhetsregler och ett vaknande intresse från våra politiker för att värna människors rätt att slippa onödiga och dyra ombyggnader. De grundläggande intressena i regleringsspelet tenderar att komma igen.

Men finns det inte också något avgörande positivt i den nya situationen?

Visst, vi får en anledning att se över helheten i vår reglering och prioritera.

Tydlighet och fokus

För första gången på lång tid finns det starka skäl att verkligen prioritera den yttre gemensamma stadsmiljön framför det som till stor del överlåtits på den enskilde.

Vi kan gå över från en tidigare ”baktung” process till en mera ”spårande” där översiktsplanen får en avgörande roll.

Det gemensamma offentliga rummet var utgångspunkten för tidigare generationers reglering av stadsmiljön. Det går att följa tydligt i städernas tidiga byggnadsordningar från 1700-talet och framåt. 1800-talets idealplaner, ofta med finska föregångsbilder, gav det skarpaste uttrycket för detta med samlat resultat i 1874 års byggnadsstadga för riket. Det tidiga 1900-talets stadsplaner för samhällsbildningar av författare som Lillienberg, Gellerstedt och Hallman blev de klaraste dokument som frambringats med fokus på det allmänna intresset. Gränsen drogs tydlig mellan detta och ett stort privat revir. Den grafiska tydligheten i dessa planer med sina detaljerade illustrativa gatusektioner var ett uttryck för vad samhället prioriterade och ville. En stor förebild var Raymond Unwins planer för de engelska trädgårdsstäderna. Hans lärobok Townplanning in practise har ännu mycket att ge som metod. Senare tiders plandokument har tappat denna klarhet. I sin iver att vara fullständiga har de reglerat allt, stort som smått. Och det har för övrigt kommit att gälla hela bygglovsprocessen. Det är svårt att skapa respekt och förståelse för myndighetsutövningen om man inte kan ge prioritet åt det allmänna intresset.

Lär av dåtiden

Det finns alltså anledning att se tillbaka på våra byggnadsregleringar över tiden. Utvecklingen har inte alltid lett till det bättre. Vi har åtskilligt att lära av tidigare generationer när det gäller tydlighet, enkelhet och fokus på det allmänna intresset. Och inte mist den känsla för städernas olika byggnadstraditioner söm de lokala byggnadsordningarna gav uttryck för. Vi har nu en historisk chans att återföra en hel del av denna tydlighet genom att i stället arbeta med dessa frågor inom vår översiktsplanering. Därigenom kan vi utveckla viktiga lokala förhållningssätt vid sidan av den riksomfattande normeringen. Inte i form av nya kommunala normer utan just som förhållningssätt, t.ex. vad ett varsamt förhållande till olika karaktärsområden i dagens Stockholm innebär.

Lokal byggnadsordning

Vid uppläggningen av översiktsplan 96 i Stockholm stod det klart från början att stadens övergripande gestaltfrågor borde ingå i arbetet. Embryot till detta i form av en analys av stadslandskapet fanns redan i översiktsplan 90. Och just förhållningssättet till stadslandskapet med åsar, förkastningsbranter, grönkilar, stränder, vattenrum och siluetter är kanske det allra mest centrala. Det har också varit det minst beskrivna, byggnadsinventering och karaktärsbeskrivningar av stadsbebyggelsen har det funnits mera av.

Pedagogiken viktig

Samtidigt ställer ett sådant arbete mycket stora pedagogiska krav på sin framställning: En mångdimensionell och komplex storstad ska fångas i sina tydligaste karaktärsdrag och få sin tillkomst beskriven som en ordnad och planerad utbyggnad. Här blir beskrivningen av de olika ingående karaktärsområdena, stadsbyggnadskaraktärerna, avgörande. Och det är de olika karaktärerna, stenstad, smalhusförstad, äldre stadsförort, tunnelbanestad m.fl. som avgör hur stadens identitet kan bibehållas och utvecklas. De är alla resultatet av planmässiga ambitioner från olika tider. Och just beskrivningen av hur stadsrummet formats är nyckeln till de förhållningssätt som formuleras. Till den rent grafiska framställningen har vi inspirerats av de klassiska tidiga plandokumenten.

Och allt detta sammanfört har egentligen blivit en beskrivning av Stockholms karaktärer. Men det är också ett samlat förhållningssätt till stadsbilden som vi valt att kalla En byggnadsordning för Stockholm. Dess centrala plats i översiktsplanen ger det en annan samlad status än de olika enskilda miljö- och kvalitetsprogram som staden producerat genom åren. Det lyfter också fram de avgörande gestaltfrågorna till de översiktliga programskeden där de hör hemma.

Positiva reaktioner

Utkastet till den lokala byggnadsordningen för Stockholm har sålunda varit ute på översiktsplanesamråd. Reaktionerna är genomgående mycket positiva med tanke på att det ändå är ett helt nytt inslag i översiktsplaneringen. Nu pågår arbetet för fullt med att utforma slutprodukten och göra den till en fungerande del av vårt vardagsarbete med program, detaljplaner och bygglov. Och inte minst till en liten lärobok om det specifikt stockholmska i stadsbyggnaden.

Till sist, vad har då det nya begreppet byggnadsordning för relation till de tidigare juridiskt gällande byggnadsordningar som fanns i Stockholm och andra städer fram till 1948? Formellt ingen alls eftersom det nu är en del av översiktsplaneringen och får dess status. Men som uttryck för kontinuitet och byggnadstradition finns det helt klart en koppling till dem. Och förhoppningsvis till deras nedärvda klokskap. Vad sägs om denna skönhetsparagraf från 1842 års byggnadsordning för Stockholm:

”Vid ritningars granskning och fastställande bör noga tillses, att byggnaderna erhålla yttre prydlighet i förhållande till tomternas belägenhet och bliva uppförda i en värdig och smakfull stil till stadens förskönande.”

Har det någonsin sagts bättre?

Per Kallstenius

Stadsarkitekt i Stockholm.

3/1996