Bostadshus från rekordåren – det så kallade miljonprogrammet – finns idag inte representerade bland våra byggnadsminnen. Men borde det inte vara självklart att byggnadsminnena speglar hela vår historia? Miljonprogrammet hör också dit, menar Ylva Blank.

Man kan utan att överdriva påstå att såväl bebyggelse som invånare i bostadsområden som uppfördes under 1960- och 1970-talen har behandlats onyanserat av massmedier och andra som influerar vår världsbild. Det gäller särskilt områden med flerbostadshus i vad vi kallar ”förorter” som bär namn vi alla känner igen: Rosengård, Rinkeby, Hammarkullen, Hjällbo. Det som byggdes under 1960- och 1970-talen förknippas fortfarande med något som ersatte gamla och fina hus, ofta av trä, som revs i stadskärnorna ungefär samtidigt som de nya bostadsområdena byggdes ut.

Att betrakta bebyggelsen från miljonprogrammet som entydigt torftigt utformad, uppförd i stor skala på tidigare obebyggd mark i städernas utkant är för många en självklarhet. I boken Rekordåren: en epok i svenskt bostadsbyggande (som omfattar perioden 1961-1975) visar medverkande forskare att det är en orimlig beskrivning av de mer än 1,3 miljoner lägenheter som byggdes. Av dessa uppfördes dessutom en tredjedel i småhus.

Ny teknik – nya material

Med tanke på att rekordårens bostadsbebyggelse utgör omkring en fjärdedel av alla lägenheter i Sverige borde det inte vara kontroversiellt att göra byggnadsminnen även av denna epoks bostadsområden. 1960- och 1970-talen står för ett rekordstort byggande med ny teknik och nya material. Under efterkrigstiden genomfördes en bostadspolitik som kom att dominera i årtionden. Den var en viktig del i det folkhem, där bland annat en god bostadsstandard var en rättighet för alla. I det samhälle som växte fram byggdes de sociala funktioner ut som vi idag tar för självklara. Inflyttningen till städerna, från landsbygden liksom från andra länder, var omfattande.
Detta är en del av vår närliggande historia och borde kunna speglas genom byggnadsminnes-instrumentet.

Inget byggnadsminne från rekordåren

Det finns idag inget byggnadsminne i landet som består av bostadshus från rekordåren. Det är i själva verket mycket ont om exempel på byggnadsminnen från efterkrigstiden. Det är väl känt att byggnadsminnen saknas som kan illustrera exempelvis kvinnors, etniska minoriteters och arbetares historia. I Västra Götalands län pågår dock en utredning om att göra ett bostadsområde från 1960-talet till byggnadsminne.

Bostadsområdet Skolspåret ligger i Hjällbo i nordöstra Göteborg. Hjällbo var ett av fyra bostadsområden som omfattades av regeringens storstadssatsning, som startade 1999. Där var syftet bland annat att främja tillväxten och att motverka den etniska och sociala segregationen i storstadsområdena. Även kulturmiljövården hade uppdrag inom storstadssatsningen. I Hjällbo var den första stadsdel som byggdes under 1960-talet i Angered i nordöstra Göteborg. Spårvägen dit tar idag 12 minuter från Centralstationen.

600 lägenheter

Skolspåret uppfördes i slutet av 1960-talet av den allmännyttiga Stiftelsen Samhällsbyggen. Ägare är idag det kommunala bolaget Hjällbobostaden, som äger samtliga hyreslägenheter i Hjällbo. Arkitekten Arne Nygård ritade området med drygt 600 lägenheter om 1-5 rum och kök fördelade i punkthus, lamellhus och skivhus.
Entréerna är vända mot ett gårdsrum, belagt med gräs och asfalt, kring vilket byggnaderna är grupperade. Här finns lekytor och på en tidigare tennisplan har Hjällbobostaden anlagt en trädgård designad av Simon Irvine. Området är, enligt tidens ideal, konsekvent trafikseparerat och parkeringsdäck finns under jord. Ett avancerat sophämtningssystem i en underjordisk gång har funnits i området och lägenhetsstandarden är hög.

Skolspåret har många drag som är karaktäristiska för 1960-talets bostadsbyggande i Göteborg. Husen är byggda av färdiga element, har platta tak och fasadplattor av betong med synlig ballast av dansk sjösten. Inbyggda eller franska balkonger hör till de flesta lägenheter. Karaktäristiskt för området är de snäckformade överbyggnader som finns på tak och gård. Fasadelementen har fått en profilering i form av försänkta rundlar och i hela området finns offentlig utsmyckning som genomfördes av en grupp konstnärer samtidigt som Skolspåret byggdes. Konstverken finns både vid entréer och under skärmtaket som löper genom området.

Byggnadsvårdsbidrag och utredningar

Skärmtaken restaurerades 1999 med hjälp av byggnadsvårdsbidrag från länsstyrelsen. I samband med byggnadsvårdsbidraget gjordes två utredningar om Skolspåret: K-märkningen och människorna på Skolspåret av Marianne Ohlander samt Utmärkt miljonprogramsarkitektur: Bostadsområdet Skolspåret i Hjällbo, Göteborg av Sanja Peter. Den första var en intervjuundersökning med boende där Skolspåret som kulturhistoriskt värdefullt diskuterades och den senare en mer omfattande rapport utifrån den antikvariska kontrollen.

Ytterligare en utredning genomfördes när byggnadsminnesärendet initierades: Kompletterande byggnadsminnesundersökning av bostadsområdet Skolspåret i Hjällbo, Göteborg av Sanja Peter och Mats Sjölin. I undersökningen har ombud intervjuat boende och brukare av Skolspåret om deras syn på området och vad som har betydelse för dem.

De boende

Stadsdelen Hjällbo planerades för omkring 7 000 invånare i 3 000 lägenheter. Redan vid 1970-talets början uppstod sociala problem och invånarantalet sjönk till omkring 5 000. Sedan 1990-talets början är andelen utländska medborgare större än 40 procent. Medelinkomsten har varit låg och arbetslösheten hög. Hjällbo ingick i regeringens storstadssatsning på grund av att en stor andel av invånarna definierades som socialt och etniskt segregerade.
Omflyttningen av hyresgäster i Hjällbo har varit hög jämfört med andra områden. Tidvis har många tomma lägenheter funnits. Idag bor i hög utsträckning andra personer på Skolspåret än när området var nybyggt.

De intervjuer med boende på Skolspåret och brukare av miljön som nämnts tidigare har visat att de boende uppfattar följande miljömässiga kvaliteter som karaktäristiska och positiva för områdets planering och bebyggelse:
– de öppna och stora gårdsytorna
– att den omgivande naturen är synlig i området
– de snäckformade överbyggnaderna på taken och gårdarna
– utformningen av fasad- och balkongelementen med profilering i form av försänkta rundlar
– den konstnärliga utsmyckningen vid entréerna och den övertäckta gången.

I modernismens stadsplaneringsideal ingick lokaler för samvaro, skola och annan service i bostadsområdena. De funktioner som inrymts i Skolspåret är typiska för efterkrigstiden – boendet kompletterades med lokaler för bland annat dagis, skola och samlingslokaler. Sådana lokaler har genom tiderna funnits på Skolspåret och har idag utökats genom att ett av bostadshusen omvandlats till föreningshus – med stor betydelse för områdets invånare idag.

Utskälld arkitektur?

Det finns idag fortfarande en föreställning om att arkitekturen under miljonprogrammet planerades och byggdes utan estetiska reflektioner och att de tekniska och ekonomiska övervägandena styrde utformningen. Att så inte var fallet har Lisbeth Söderqvist visat i sin avhandling Rekordår och miljonprogram. Det stämmer inte heller för Skolspåret, vilket dels blir uppenbart vid ett besök, dels kan intygas av arkitekten Arne Nygård.
Områdets arkitektur uppmärksammades av stads-byggnadskontoret redan 1988, i samband med att den dåvarande ägaren utlyste en arkitekttävling som gällde förnyelse av bostadsområdet, vilken dock aldrig kom att genomföras. Och visst är arkitekturen på Skolspåret ovanligt omsorgsfullt utformad och ovanligt rik på utsmyckningar, ett intryck som förstärks av den stora mängd konstverk som finns utspridda i området.

Oprövade material och tekniska lösningar

Typiskt för efterkrigstidens industrialiserade produktion är utvecklingen av teknik och material, något som har visat sig kunna medföra problem. Även Skolspåret har dragits med sina tekniska bekymmer. Vid en renovering 1999-2001 ersattes vissa balkongfronter med nya som gjutits i samma formar som de ursprungliga, och fogarna PCB-sanerades. Armeringen i fasadplattorna orsakade frostsprängningar med följden att vissa fasadelement och balkongfronter höll på att falla ner i huvudet på förbipasserande. Takplåten, med en långt neddragen takfot, var från början brunmålad, liksom panelen på de inbyggda balkongernas väggar. Takplåtarna och de snäckformade plåtklädda överbyggnaderna på taken byttes och målades vid renoveringen olika på olika byggnadskroppar, i varierande mörkt röd, blå och grön färg. I det industriellt producerade är ju originalet inte unikt, nya fasadelement kan framställas med samma mall – och vad är då autentiskt? Dessutom visade det sig att fasadelementen var gjorda av ett material och med en teknisk lösning som inte höll någon längre tid.

Detta aktualiserar frågor om vad som är väsentligt att bevara. Är det viktigt att bevara det ”äkta” materialet när det, som här, är fråga om en dålig konstruktion? Naturligtvis kan underhållet av fasaderna i det här fallet ha spelat en viss roll – Skolspåret är delvis välbevarat på grund av att tidigare ägare inte gjort regelbundet underhåll.

En skev historisk bild

Att göra bebyggelse från miljonprogrammet till byggnadsminne borde inte vara så märkligt. Eftersom vår lagstiftning ger oss möjlighet att skydda bebyggelse förmedlas en skev historisk bild om vi utesluter vissa gruppers historia och bortser från vissa tiders bebyggelse. Samtidigt erbjuder en så närliggande historia rika möjligheter till forskning. Omfattande arvikmaterial finns ofta bevarat med bygghandlingar, politiska ställningstaganden och dokument från planeringsprocessen. Dess-utom finns själva bebyggelsen att tillgå som källmaterial. Fortfarande lever en del av dem som ritade, byggde och beställde bostadsområdena. Likaså finns boende, både från tiden när det var nybyggt och idag. Hur det går med just Skolspåret återstår att se – ärendet är fortfarande under utredning.

Ylva Blank

Antikvarie på Länsstyrelsen Västra Götaland och doktorand i Kulturvård vid Göteborgs universitet.

ylva.blank@icug.gu.se

1/2006