Byggnadsminnet som ännu inte finns

Bostadshus från rekordåren – det så kallade miljonprogrammet – finns idag inte representerade bland våra byggnadsminnen. Men borde det inte vara självklart att byggnadsminnena speglar hela vår historia? Miljonprogrammet hör också dit, menar Ylva Blank.

Man kan utan att överdriva påstå att såväl bebyggelse som invånare i bostadsområden som uppfördes under 1960- och 1970-talen har behandlats onyanserat av massmedier och andra som influerar vår världsbild. Det gäller särskilt områden med flerbostadshus i vad vi kallar ”förorter” som bär namn vi alla känner igen: Rosengård, Rinkeby, Hammarkullen, Hjällbo. Det som byggdes under 1960- och 1970-talen förknippas fortfarande med något som ersatte gamla och fina hus, ofta av trä, som revs i stadskärnorna ungefär samtidigt som de nya bostadsområdena byggdes ut.

Att betrakta bebyggelsen från miljonprogrammet som entydigt torftigt utformad, uppförd i stor skala på tidigare obebyggd mark i städernas utkant är för många en självklarhet. I boken Rekordåren: en epok i svenskt bostadsbyggande (som omfattar perioden 1961-1975) visar medverkande forskare att det är en orimlig beskrivning av de mer än 1,3 miljoner lägenheter som byggdes. Av dessa uppfördes dessutom en tredjedel i småhus.

Ny teknik – nya material

Med tanke på att rekordårens bostadsbebyggelse utgör omkring en fjärdedel av alla lägenheter i Sverige borde det