fbpx

Byggnadshyttan Mälsåker

Hösten 1993 hade barocksalens betongbjälklag avlägsnats. över i i meter långa träbjälkar bildar stomme i den ersättande rekonstruktionen. Fotograf/Illustratör: Jakob Strömholm

Mälsåkers slott är ett av våra praktfullaste 1600-talsslott, men har under det senaste seklet behandlats hårdhänt. Nu restaureras slottet med hjälp av en speciell byggnadshytta, som tillkommit för renoveringen. Denna fungerar även som plantskola för specialhantverkare som vill ägna sig åt byggnadsvård.

För femtio år sedan brann Mälsåkers slott. Den 24 januari 1945 utbröt eld på vinden ovanför stora salen. Yttertaket förstördes och vindsbjälklaget och stucktaken störtade in. Släckningsarbetet förvärrade skadorna och svamp och röta fick fäste i bjälklag och paneler.

Slottet donerades till staten år 1951 och har sedan dess förvaltats av Riksantikvarieämbetet. Rekonstruktionen av yttertaket avslutades 1952 och under de följande åren genomfördes en del insatser, som i efterhand måste bedömas som missriktade. Som förberedelse för ny användning (arkiv) ersattes de gamla, delvis förstörda bjälklagen under 1960-talet med betongkonstruktioner. I ett AMS-projekt några år senare ersattes alla originalfönster och -karmar med nya, fabrikstillverkade.

Mälsåkers nyare historia inleddes hösten 1990-91 då avdelningen för restaureringskonst vid Konsthögskolans arkitekturskola ägnade hela läsåret åt Mälsåker. Studierna resulterade i en förundersökning och ett restaureringsprogram som lyfter fram slottets kvaliteter. Programmet visar hur de unika interiörerna kan återskapas, antingen med räddat ursprungsmaterial eller genom rekonstruktion med utgångspunkt i originalfragment och foton.

På Riksantikvarieämbetet diskuterades samtidigt hur man bäst skulle kunna av hjälpa bristen på hantverkare som kan åta sig kvalificerade uppgifter inom byggnadsvården. Vidareutbildning, knuten till ett objekt som Mälsåker, framstod tidigt som en metod värd att pröva. Kunskap om material och arbetsmetoder måste återerövras och ett antikvariskt synsätt inplanteras bland dem som skall utföra själva arbetet.

Mälsåkersprojektet fick fastare form när Riksantikvarieämbetet hösten 1992 fick del av så kallade tidigareläggningsmedel. En inventering av snickerier och vävtak som räddats undan branden kunde påbörjas. Projektering för en första etapp (av planerade fyra) startade. Som projektörer anlitades tidigare elever från arkitekturskolans kurs genom arkitektkontoret Byggnadskonst HB.

Vintern 1993 togs de första kontakterna med Arbetsförmedlingen i Strängnäs. Tiderna hade förändrats och det stod klart att en naturlig målgrupp för vidareutbildning var arbetslösa byggnadsarbetare.

Slottet

Mälsåker gavs sin nuvarande huvudgestaltning under 1670-talet när det ägdes av riksrådet Gustav Soop. Han anlitade Nicodemus Tessin d.ä. som arkitekt och lät förse den äldre renässansbyggnaden med flyglar och nytt trapphus. Fasaden omformades efter barockens ideal. Hantverksmästare från Stockholm tillkallades för att smycka rummen med stuckatur, vävtak, paneler och mönsterlagda golv. Stuckatör var Carlo Carove, inflyttad från Italien och känd även från Drottningholm och Ulriksdal.

Vid mitten av 1700-talet kom Mälsåker i släkten von Fersens ägo. Då fick en del av bostadsrummen ny rokokoinredning men övervåningens barockpaneler och stucktak lämnades orörda. Den siste som genomförde större förändringar var ingenjören Åke Sjögren, ingift i släkten Nobel och ägare under decennierna före första världskriget.

Mellanvåningens rum har vävspända tak, målade i grisaille. Sju av taken är bevarade och de kan återmonteras efter enbart konsolidering (lösa färgflagor limmas fast). Fotograf/Illustratör: Jakob Strömholm

Arkitekturskolan möttes på hösten 1990 av interiörer som kunde få många att tappa modet: lådor med krossade stuckdetaljer, hopsamlade efter branden, väggpaneler i travar eller delvis fastgjutna i de nya betongbjälklagen, rullar med vävtak, 1970-talsfönster med rutor av okrossbar makrolon, här och var spår av hussvamp. Först ett långvarigt arbete i slottet och i arkiven visade en annan möjlig verklighet. Ursprungssnickerierna finns i stor utsträckning kvar med målad dekor från Tessins tid. De skulpterade stucktaken går att rekonstruera. Räddade originaldelar kan dels återanvändas, dels utnyttjas som förlaga. Den invändiga putsen är på många väggar intakt och det finns även spår av draperimålningar från tiden före Tessins stora omdaning.

Det restaurerade Mälsåker är tänkt att användas som annex till statens porträttsaming på Gripsholm, öppet endast under sommarmånaderna. Ett sådant utnyttjande kräver ingen uppvärmning och inga andra installationer, utöver säkerhetsarrangemangen. Det tillåter en restaurering på husets villkor. Rum med olika färdignivåer, som illustrerar restaureringsarbetets förutsättningar och faser, kan lätt kombineras med museets krav.

Restaureringsprinciper

Av stor betydelse för möjligheterna på Mälsåker är de undersökningar som på 1930-talet, för Nordiska Museets räkning, gjordes av Erik Andrén och Sander Rosén. Andrén fotograferade samtliga rum, de skulpterade stucktaken och de mönsterlagda golven, som om han visste vad som skulle inträffa några år senare. Hans bilder har förstorats och utgör tillsammans med inventarieförteckningar och Roséns uppmätningar en oersättlig källa för de pågående arbetena.

Mälsåkers slott ligger på Seiaön, nära Mariefred, och vänder sin norrsida mot parken och hyttans verkstäder. Den västra flygeln är klädd med ställningar för de fasadarbeten som pågått denna sommar. Fotograf/Illustratör: Hans Sandström

Den första perioden präglades av betongrivningar men också av tunga stomkompletteringar. Mellanväggar återuppfördes och golvet i den stora barocksalen rekonstruerades i 1600-talets teknik och uppbyggnad- så långt vi kunde nå. Sedan har verksamheten ”normaliserats”. Tillverkning av nya fönsterkarmar och – bågar pågår ständigt eftersom 1970-talets fönster inte passar med originalsnickerierna. Stuckverkstaden sysselsätter både skulptörer, som arbetar med modellering, och stuckatörer som arbetar med gjutdetaljer och montering. Smedjan restaurerar gamla smidesdetaljer och nytillverkar spik, beslag, lås och verktyg.

Restaureringsarbetet har som övergripande mål att återupprätta slottets unika värden. Det innebär bland annat att insatserna varierar med rummens förutsättningar och att de förs till olika färdignivåer och tidsepoker. Stilenlighet i sig är inte något eftersträvansvärt. Avgörande är vad som finns dokumenterat av utseendet före branden och hur mycket som finns kvar av paneler och andra snickerier, av vävtak och stuckdetalj er. Ingenstans får rekonstruktioner göras ”ur luften”. Då lämnas rummet hellre ofärdigt.

För alla inblandade innebär arbetet ständiga valsituationer och principerna för restaureringen prövas och utvecklas. Vad skall sparas? Vilken yta är den mest värdefulla? Vad kan rekonstrueras? Vilken teknik skall användas? Vilka material? En konsekvens av uppläggningen är att olika yrkesgrupper arbetar sida vid sida i samma rum. På det sättet ökar förståelsen för både helheten och de egna insatserna. Konservatorerna är inriktade på att restaurera de gamla kulturlagren. Andras yrkesetik strävar mot perfektion i hantverket-Arkitekten har som en av sina uppgifter att försvara den visuella helheten.

Interiörerna kommer i hög grad att präglas av konservatorernas synsätt. Ändrad yta med historia går alltid före ommålning. Trä som kan sparas skall sparas och ifyllningar görs så små som möjligt. På väggpanelerna lagas brand- eller stötskadade hörn men 1600- eller 1700-talets yta bevaras. De grisaillemålade vävtaken återfår sin lyster efter enbart tvättning och konsolidering. För att prakten skall komma fram rekonstrueras och målas också taklisten med ledning av Andréns fotografier.

Ersättande konstruktioner skall utföras med metoder och material som är likvärdiga originalets. För det talar såväl tekniska som estetiska skäl. Varje komplettering måste leva och åldras med originalmaterialet – både som konstruktion och som del i en rumsgestalt – och för vägen till det färdiga resultatet gäller att hålla de ursprungliga hantverksmästarnas arbetsmetoder, verktyg och material som rättesnöre.

Hyttans organisation

Byggnadshyttan etablerades i juni 1993. Beteckningen ”byggnadshytta” är inspirerad av föreställningar om organisationen vid de stora medeltida byggena och den står dels för de egentliga verkstäderna, dels för gemenskapen. Genom denna skapas förutsättningar för en dialog mellan hantverkare, konservator och arkitekt som är nödvändig för utveckling av kunskap och för ett gott resultat.

Riksantikvarieämbetet är beställare och kursanordnare och svarar för projektledningen. Ansvarig för den praktiska samordningen av bygge och utbildning är generalentreprenören Reinhold Bygg Stockholm AB, som står för byggadministration och förser hyttan med en hyttmästare (platschef och etablering i form av bodar, lektionssal, verkstäder och maskiner. Konservatorsarbetena drivs i egen regi genom RIK, Riksantikvarieämbetets institution för konservering.

Arkitekterna har en filial med två ritbord på Mälsåker. De finns där 2-3 dagar i veckan och sköter även kontinuerlig byggkontroll och dokumentation. Som antikvarisk kontrollant och rådgivare medverkar professor Ove Hidernark.

Från augusti 1994 är uppläggningen sådan att arton nya elever först har en period med utbildningsbidrag i 20 veckor och därefter tidsbegränsad anställning fram till den 30 juni 1995. Tolv av dem som var med första året stannar kvar som (arbetande) handledare. Denna modell kommer att tillämpas även för de två återstående etapperna.

Specialister inom skilda områden medverkar genom föreläsningar eller ett par dagars laborationer. Bland dem finns både akademiker och hantverkare. Såväl dessa lärare som handledarna ingår tillsammans med arkitekt, konservator och hyttmästare i hyttans ”basorganisation”, som finansieras av beställaren.

Hyttan handplockar tillsammans med arbetsförmedlingen i Strängnäs elever både inom och utom det närmaste upptagningsområdet. Alla intresserade bjuds in till ett möte på Mälsåker. Då visas hyttan, det informeras om projektets inriktning och äldre elever står till förfogande för frågor. Var och en far sedan i en skriftlig ansökan lämna meritförteckning och motiv för att söka.

Omkring 45 procent av byggnadsarbetarna i regionen är arbetslösa men fördelningen mellan yrkena är ojämn. Det finns många arbetslösa snickare medan murarna är få och konservatorer och stuckatörer tillhör grupper som oftast har en annorlunda knytning till arbetsmarknaden. Dessa senare kommer nästan alla från stockholmsområdet.

Skola för hantverkare

Utbildningens närmaste mål är att utveckla de medverkandes kunskaper för arbete i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Teori och praktik varvas. De praktiska arbetsmomenten utgör steg i restaureringen av Mälsåker men samma avgörande kunskaper och grundläggande synsätt gäller för all god restaureringskonst. Hantverkaren skall lära sig att tänka antikvariskt, att läsa det äldre materialet innan han tar fram verktygen.

De teoretiska lektionerna är av två slag. Dels gemensamma föreläsningar i ämnen som teknik- och arkitekturhistoria, restaureringskonstens historia och ideologi, virkeslära, undersöknings- och dokumentationsmetoder, byggnadsvårdens organisation m.m. Dels mera yrkesegna lektioner eller laborationer i material- och verktygskunskap och de olika byggnadshantverkens historia. Både snickare och murare får tillsammans med smederna tillverka egna verktyg som profilhyvlar och putsslevar. Tiden för lektioner och laborationer är beräknad till 200 timmar, med en koncentration till de tjugo veckorna på hösten.

Kunskap som skall sitta i handen överförs från handledare till elev eller, om ingen egentligen vet hur man skall göra, utvecklas av gruppen tillsammans genom att man prövar och återerövrar teknik och verktyg. Så har flera gånger varit fallet på Mälsåker och så måste vara fallet när ingen längre nu levande har direkt kunskap om hur arbetet en gång utfördes. Dialog mellan arkitekt och hantverkare, experiment och arkivstudier, laboratorieanalyser och studiebesök.

Ofta kommer man vidare genom att hantverkaren får ”utsätta” sig för ett visst material eller ett visst verktyg. Många timmar har lagts på att söka efterlikna den teknik som ursprungligen använts för de stora stucktaken: analyser har visat att de grova formerna modellerades i ett kalkbruk med inblandning av tegelmjöl och gips. Det ger ett material som passar för modellering men ingen av våra skulptörer orkar stå med armarna uppåt och arbeta så som Caroves assistenter en gång måste ha gjort. Dels av omtanke om stuckatörerna, dels med hänsyn till det eftersträvade uttrycket har hyttan valt att tillämpa en modifierad teknik: de större detaljer som måste nytillverkas formas i lera på ett bord, gjuts sedan i gips och monteras i taket på modernt sätt. Ett övergripande mål är att så mycket originaldelar som möjligt skall återmonteras.

Byggmötet är viktigt. Handledare från alla yrkeskategorier medverkar till sammans med hyttmästare, arkitekt, konservator och kontrollant. Mötet skall helst vara som ett seminarium och det kan vid behov utvidgas med fler deltagare. De antikvariska önskemålen bryts här mot hantverkets möjligheter: kan en kombination av modern fräsmaskin och handhyvling accepteras och ge den rätta ytan åt de nya karmarna, hur skall fyllningen i de nya bjälklagen göras för att efterlikna 1600-talets bjälklagsfyllningar, hur skall fönsterblecken tillverkas när smedjan inte kan köpa smidd plåt?

Inför höstens nya etapp har hyttan utvalt och bearbetat lokalt virke av hög kvalitet. Som experiment uppfördes en kransåg som alla fick pröva men den stora mängden stockar sågades i en inhyrd bandsåg. Allt virke har legat på tork sedan i höstas. Försök med kalkbränning har inletts i en egen liten ugn. Syftena är dels att genom praktiskt arbete lära känna hela processen fran kalksten till puts, dels att undersöka kvaliteten på sten från några av de kalkbrott som ännu på 1930-talet var viktiga leverantörer men som idag är nedlagda.

Dokumenterad kunskap

Hyttans hantverkare vill utan undantag fortsätta att arbeta med restaurerings- och ombyggnadsprojekt. För att rädda dem kvar i branschen vilar ett ansvar på Riksantikvarieämbetet, länsantikvarierna, länsmuseerna och de regionala byggmästarföreningarna. Ett intyg med arbetskort som redogör för utbildningens innehåll lämnas efter genomgången kurs och det kompletteras med marknadsföring och information om verksamheten. På sikt kan också något slags legitimation eller kompetensbevis komma att aktualiseras.

Kunskaperna om hantverkets möjligheter och tänkbara ambitionsnivåer måste också föras ut till beställare, arkitekter och byggmästare. Hittills har vi inte motsvarat kraven i detta avseende men planerna för hösten omfattar både seminarier och små informationsblad. Enkla metodbeskrivningar med text och teckningar som redovisar hur t.ex. en fönsterbåge eller ett smidesbeslag växer fram kommer successivt att produceras.

Byggnadshyttan har för alla inblandade medfört ett förändrat synsätt som påverkar alla framtida engagemang. Den som fått öva känslan för material och verktyg har erövrat en känsla för kvalitet som kommer att återverka även i det ”vanliga” byggandet.

Byggmötets medverkande

Byggnadshyttan Mälsåker.Projektledning: Hans Sandström, RAÄ Generalentrepenör. Lennart Andersson, hyttmästare och Kalle Söderström, Reinhold Bygg Stockholm AB Arkitekt: Byggnadskonst, arkitektur och konst AB; Rolf Helmers, Maud Sallander, Jakob Strömholm och Lolo Törnblom (alternerande) Konstruktör Georg,Stäbben Teknikkonsult Antikvarisk kontroll o rådgivning: Karin Andersson, RAÄ och prof. Ove Hidemark Konservering: Ingrid Hemgren, RIKmåleri Mureri: Yngve Cyréus, Reinholds Smide: Ralf Henkel, egen verkstad. Snickeri: Tommy Lindholm, Reinholds Stuck: Ulf Leijon, egen verkstad. och Jan Hydén, Stuck-Bema

Hans Sandström

Arkitekt vid Riksantikvarieämbetet och projektledare för Byggnadshyttan Mälsåker.

3/1995

keyboard_arrow_up