fbpx

Skintebo söder om Göteborg är ett väl planerat och genomfört bostadsområde från 1970-talet. Många boende vittnar om trygghet och trivsel. Området är utpekat som bevarandevärt, och stadsplanerare reser hit för att se ett gott exempel på stadsplanering. Malin Lernfelt beskriver vad som händer när staden trots allt detta väljer att riva skolan, Skintebos hjärta.

Skintebo ligger söder om Göteborg, och bebyggdes år 1976. Bebyggelsen är låg och tät, med smala gator och varierade byggnadsformer. FOTO: STUART SHARP

Vid kusten 15 kilometer söder om Göteborg ligger Billdal, en bygd som länge präglades av jordbruk, bad- och båtliv. Bebyggelsen bestod i mitten av förra seklet av bondgårdar, mindre fritidshus och ståtliga sommarvillor uppförda av Göteborgssocieteten. Längs Säröbanan gick badtågen med stadsbarn från Göteborg som efter att Stadsfullmäktige beviljat särskilda anslag fick åka gratis ut till havet. Med tidens gång och storstadens snabba tillväxt kom Askims kommun, där Billdal är den del som ligger längst söderut, i allt högre grad att fungera som en villaförort. 1974 tvångsin korporerades lilla Askim och blev en del av Göteborg.

Några år dessförinnan hade initiativet att bebygga Skintebodalen tagits. Åkrar och ängar skulle förvandlas till bostadsområde och kommunen utlyste en arkitekttävling. De krav som ställdes var att förslagen skulle innehålla bostäder för minst 3500 personer, inte fick vara högre än 3 våningar och att utformningen skulle kommunicera väl med omkringliggande miljö.

Vann gjorde arkitektkontoret Celander, Forser och Lindgren och 1976 fanns där inte mindre än 480 radhus och 320 bostadsrätter på platsen.

Ett unikt bostadsområde

Den som kommer till Skintebo kanske inte tycker att det ser så mycket ut för världen. Ett typiskt sjuttiotalsområde med trähus i ett eller två plan som inte känns särskilt innovativa eller spännande. Inget kunde vara mer fel. Skintebo är unikt och dess kvaliteter har genererat både Europapris och utmärkelser som »Årets småhusområde«.

I decennier har busslaster med stads planeansvariga kommit för att studera hur man lyckats bygga sig till trygghet, gemenskap och trivsel för boende i alla åldrar.

Skintebo är upptaget i Göteborgs stadsmuseums bevarandeprogram och bedöms vara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse eftersom »Bostadsområdet har en representativ roll för tätt-lågt och nytraditionalistisk i det moderna småhusbyggandet« och »Skintebos bostadsområde har egenskaper som kan förklaras som täthet och intim skala, kontakt och växelverkan mellan hus och gata, känslan av helhet i samstämmigheten mellan form och material. Området har på många sätt karaktären av en liten by inbäddad i den grunda dalen den samspelar med«.

Med mänskliga mått

Arkitekt Bengt Forser inspirerades av äldre småstäder och fiskelägen när han ritade Skintebo. FOTO: MALIN LERNFELT

En by är precis vad arkitekterna som ritade området ville åstadkomma. Skintebo skulle vara allt som miljonprogrammets grå betongförorter inte var. Variation istället för upprepning och standardisering, traditionsanknytning istället för modernitet, slutna stadsrum och intimitet istället för hus i park och öppna planer.

I en intervju i tidningen Allt i hemmet 1976 berättar arkitekt Bengt Forser om hur förebilden är traditionell svensk byggnadskonst och de gamla småstäderna och fiskelägena längs kusten.

– Man har kunnat bygga så här förr, varför skulle man inte kunna göra det nu? undrade han.
– Vi har arbetat med de mänskliga måtten. Vi har till exempel vägghöjder utomhus som inte är högre än de brukar vara inomhus. Och smala gränder och passager, så att man hela tiden kommer nära hus och människor.

I Skintebo är de flesta gatorna smala, bara 3 meter. Bilarna är undangömda i parkeringshus (byggda med samma träfasader och tegeltak som resten av området) längs en matargata i mitten. Det gör att människor kan röra sig fritt och det sjuder av liv och rörelse mellan husen.

Området är lika tätt som om man byggt vanliga 4-våningshus och ställt dem i raka rader. Genom att utnyttja terrängen och variera placeringen av husen har arkitekterna hållit nere hushöjderna. I mitten av området placerades lågstadieskolan och förskolan som ett hjärta mitt i byn. Dit skulle barnen kunna gå själva utan att behöva passera trafikerade gator. Där skulle storebror i andra klass kunna vinka till lillasyster innanför förskolans staket. Mammor och pappor på väg till bussen, affären eller tandläkaren passerade över skolgården som var en integrerad del av samhället. En idyll.
Att människor trivs i Skintebo, och att många har velat bo där ända sedan dag ett, kan ingen tvivla på.

Sammanhållning och trivsel

Barn kan röra sig fritt i området mellan husen. FOTO: MALIN LERNFELT

Staffan Lindgren var med och byggde område och arbetade sedan i 40 år som anställd av samfälligheten för att fixa med alltifrån reparationer till snöröjning. Han berättar om hur det var rusning till den visning som gjordes strax efter att de första längorna var klara.

– Majoriteten av området var inte ens byggt, men det tog inte ens två veckor förrän allt var sålt.

Skintebo har behållit sin popularitet. Det visar inte minst priserna i området. Radhus som 1975 kostade strax över 200 000 går i dag för 5,2 miljoner.

Bengt Lindahl har också han varit med från början och under 15 år var han ordförande i den samfällighet som ansvarar för fastighetsägarnas gemensamma angelägenheter. I dag är han ordförande i den mindre samfällighet (en av åtta) som har hand om grönområden och lekplatser i närmiljön. Efter 44 år trivs Bengt lika bra.

– Det här området bygger ju på samarbete och sammanhållning. Att man hjälps åt. Det är det viktiga säger han. Människor hänger ihop och vi är ett gäng som fortfarande har kräftkalas tillsammans.
– Jag har rest väldigt mycket i mitt liv och jag har aldrig sett något liknande, slår Bengt Lindahl fast.

Okänslig förnyelse

Skintebo är med andra ord ett område med stora stadsbyggnadsmässiga kvaliteter, upptaget i bevarandeprogrammet och högt efterfrågat på bostadsmarknaden. Rimligtvis kan man då tänka att såväl arkitekter som Göteborgs stad skulle vara intresserade av att värna, bevara och inte minst inspireras av och bygga liknande områden där husen inte bara är hus utan en del av ett samhälle och där färg och form, småskalighet och variation skapar trivsel och trygghet.

Men så är det inte. 2016 beslutade staden trots protester från boende att riva den lilla skolan och förskolan. Att skolan var hjärtat i området och en del av den bebyggelse som ingick i bevarandeprogrammet spelade ingen roll när det fanns en halvtom högstadieskola att fylla upp en bit bort. På platsen byggs i dag en ny betydligt större förskola, vars utförande skär sig hårt mot den omgivande bebyggelsen och som är sluten och frånvänd och inte alls en passar i den miljö som gör Skintebo unikt.

Och när det idag byggs nya bostadsområden runt om i staden påminner de ofta om just den storskaliga betongarkitektur som den traditionella utformningen av Skintebo gick emot. Man bygger raka rader av likadana betonghus, ofta höga, med trafikerade gator och blåsiga hål emellan.

Byggandet av idag

Den mänskliga skalan, de svängda formerna och anpassningen till terrängen är faktorer som bidrar till att människor trivs i Skintebo. FOTO: MALIN LENFELT

Torbjörn Lindstedt, platsutvecklare och kulturarvsspecialist, tror att det kan beror på flera saker.

– Småhusområden är i dag ofta prefab. Det är byggfirmor som köper upp mark och smäller upp kataloghus. Det är inte heller så attraktivt för arkitekter att bygga småhus. Dessutom är byggande i dag väldigt produktionsanpassat, säger han.

Lindstedt lyfter i sammanhanget fram Göteborgs förste stadsarkitekt Albert Lilienberg och hans utformning av flera områden i början av förra seklet. De är idag bland Göteborgs mest älskade stadsdelar och byggda med samma övergripande visioner som Skintebo byggdes 60 år senare. Terränganpassning, svängda former där blicken inte skulle försvinna »ut i intet«, slutna rum där husen ligger placerade nära gatan, lekfullhet, trygghet och variation.

Även Albert Svensson, en av relativt få svenska arkitekter som inte är rädd för att låta sig inspireras av prefunktionalistiska byggstilar, tar upp Lillienberg som exempel när han får frågan om varför man idag så sällan bygger mer traditionellt. Svensson säger att han förvånas över hur de fantastiska värden som finns i den äldre bebyggelsen ignoreras.

– Det finns ingen stolthet över vad vi har. Arkitektsverige har fastnat i en idé om att allt som byggts tidigare speglar just den tiden och då har man inget att lära. Dessutom har hustillverkare produktionsmallar som är inställda på modernism.

Att kunna se var människor trivs

Mycket av det Albert Svensson säger låter som en upprepning av det hans kollega Bengt Forser uttalade för över 40 år sedan: om vi har byggt så förr, varför kan vi inte göra det nu?

Och det är klart att det går. Om de som har makten över stadsplanering och utformning lyfter blicken och upptäcker vilka fantastiska kvaliteter som finns i de traditionellt och nytraditionellt byggda miljöer som många, många människor älskar och längtar till.
Som Albert Lillienbergs Änggården. Eller 70-talsområdet Skintebo.

Malin Lernfelt, journalist och ledamot i Byggnadsvårds­föreningens styrelse, malin.lernfelt@byggnadsvard.se

Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Byggnadskultur nr 4, 2019.

 

Meny