Kiruna, som har en rik och värdefull kulturmiljö, står inför en stor omvandling. Det har blivit lönsamt att bryta järnmalm igen och staden ligger i vägen för brytningen. Frågan är bara hur förändringen ska gå till? Kan man till exempel flytta byggnadsminnen? Frågorna är många, och de har ännu inga svar.

Vi ska flytta en stad. Så hette det i ett pressmeddelande från Kiruna kommun 2004. Bakgrunden till denna drastiska formulering är att gruvbrytningen, som Kiruna i hög grad är beroende av, expanderar vilket i sin tur medför att sprickbildningar i marken kommer allt närmare staden.

Men vad innebär det att ”flytta”? Går det att flytta en stadsstruktur? Kommer enskilda byggna- der att flyttas, och i så fall vilka? Vad kommer att hända med de känslor kirunaborna har för ”sitt” samhälle? Dessa frågor saknar idag svar.

Något drastiskt är alltså på väg att hända i Kiruna. Anledningen är den starka tillväxten i Kina och Indien, som driver upp råvarupriserna. Att bryta järnmalm har blivit en ytterst lönsam affär. I malmfälten, det vill säga i Kiruna och Gällivare kommuner, finns Europas största järnmalmstillgångar. Dessa ägs av det helstatliga bolaget LKAB som också bryter och förädlar malmen.

Kirunamalmen bryts under jord i gruvberget Kiirunavaara, för närvarande är huvudnivån på 1 045 meters djup. Fram till 1960-talet skedde brytningen fortfarande i dagbrott. Malmkroppen är mäktig. Den är ungefär fyra km lång och uppskattningsvis två km djup med malm av hög järnhalt i mycket god kvalitet. Och den sträcker sig in under staden.

Brytningen sker genom så kallad skivrasbrytning. Det innebär att malmen successivt sprängs och transporteras upp. Det ”tomrum” som uppstår fylls igen genom att ovanliggande mark rasar ner, vilket i sin tur orsakar sättningar i marken. Deformationszoner uppstår som nu börjar närma sig järnvägen – Malmbanan – och E10:an. I en nära framtid kommer också bostadsområden att påverkas. Enligt dagens prognoser kommer centrum och dess bebyggelse, däribland märkes- byggnader som stadshuset, kyrkan och Hjalmar Lundbohmsgården, att successivt påverkas under kommande trettioårsperiod. En stadsomvandling blir ett faktum.

Planering i snabb takt

När LKAB 2003 presenterade sina reviderade prognoser för gruvbrytningens utbredning innebar det startskottet för ett omfattande planeringsarbete som i många stycken tvingats ske i en oerhört forcerad takt. Kiruna kommun har gjort en ny fördjupad översiktsplan för tätorten, som antogs av kommunfullmäktige i januari 2007. Banverket och Vägverket arbetar intensivt med utredningar för kommande dragning av järnväg och allmänna vägar. En ny järnvägssträckning måste vara i drift redan 2012. Vattenfall ser över eldistributionen. Kommunen har också påbörjat dragning av nya dagvattenledningar. Under tiden expanderar LKAB kraftigt. Bolaget investerar i nya förädlingsanläggningar och effektivare malmtransport. Planer finns också att etablera en ny huvudnivå.

Under arbetet med kommunens fördjupade översiktsplan utkristalliserades två alternativa utbyggnadsriktningar för samhället. En expansion mot nordöst skulle innebära att staden förblir relativt väl sammanhållen. Ny bebyggelse kan förhållandevis enkelt anslutas till befintlig infrastruktur, gator och ledningsnät.

En nackdel är att deformationszonerna så småningom kan komma att påverka även dessa markområden. Det nordvästra alternativet berörs inte av framtida sprickbildning vid brytning av Kirunamalmen. Järnvägen är också planerad att dras väster om samhället. Bebyggelsen kommer dock att hamna längre bort från dagens centrum. Kommunen har beslutat att utbyggnaden av ett nytt centrum ska ske i nordväst, även om man vill möjliggöra för bebyggelse i båda riktningarna.

För närvarande pågår markundersökningar av nordvästra området, och detaljplaner kommer att utarbetas för den tänkta stadsutvecklingen. En svårighet i planeringen är att det finns många osäkerhetsfaktorer. Tidsaspekterna är en. De prognoser som finns över deformationsutbredningen är just detta – prognoser. Sprickbildningen kan uppstå snabbare än beräknat, men kan också ske i långsammare takt. Bebyggelsen kommer också att påverkas successivt. Förändringen av centrum kommer förmodligen att pågå under 25–30 års tid.

Svåra avvägningar måste även göras mellan olika intressen. Riksintressen för naturvård, Natura 2000, nationalälv, friluftsliv, kulturminnesvård, ämnen och mineraler, väg, järnväg, flyg, totalförsvar samt rennäring finns inom de områden som kommer att påverkas av stadsomvandlingen.

Bolagsområde och stadsplan

Betraktad som kulturmiljö är Kiruna en rik och värdefull plats. Samhället började byggas kring sekelskiftet 1900. Etableringen var helt nödvändig för att få tillgång till arbetskraft i gruvan. Idag betraktas Kiruna som en enhetlig stad, men från början var det tre separata samhällen som växte fram. Bolagsområdet uppfördes av LKAB, där många byggnader är ritade av bolagsarkitekten Gustaf Wikman. Här finns arbetarbostäder och tjänstemannavillor, bolagshotell och den numera byggnadsminnesförklarade disponentbostaden, Hjalmar Lundbohmsgården.

Den terränganpassade så kallade stadsplanen, komplementsamhälle till LKAB:s bolagsområde, ritades av Per Olof Hallman som den första i sitt slag i Sverige. Malmbanan var ännu en förutsättning för gruvdriften, varför SJ-området uppstod med järnvägsstation och järnvägshotell, lokstallar och bostäder ritade av Folke Zettervall. Mellan bolagsområdet och stadsplanen har många av stadens institutionsbyggnader samlats. Kirunas berömda kyrka finns här liksom brandstation, sjukhus och simhall, även om de idag hyser andra verksamheter. Flera skolor har byggts här, liksom senare även stadshuset.

Modern stad i tidens anda

Under efterkrigstiden påverkades Kiruna av det då rådande stadsbyggnadsidealet. Det var goda tider för LKAB. Befolkningen växte med bostadsbrist som följd. Kraven på förbättrad samhällsservice ökade. En modern stad i tidens anda skulle byggas. I många av landets städer revs stora delar av centrumbebyggelsen på mycket kort tid och Kiruna var inget undantag. Mycket av det som kom att byggas här ser ut ungefär som det som gjordes i alla andra städer. Det blev vare sig unikt eller särskilt utmärkande för Kiruna.

Det finns dock undantag. Stadshuset, ritat av Artur von Schmalensee, är numera byggnadsminnesförklarat och näst efter kyrkan den byggnad som mest förknippas med Kiruna. Kvarteret Ortdrivaren, ritat av Ralph Erskine, är ett annat iögonfallande inslag.

Gruvan får ta plats

Kiruna är en unik stadsmiljö. I ett historiskt perspektiv är den intressant ur flera aspekter. Här finns arkitektur av hög klass som samtidigt skildrar 1900-talets samhällsutveckling. Konsten har från första början getts ett stort utrymme och präglar fjällstaden. Kiruna är också en betydelsefull del av industrisamhällets utveckling i Sverige.

Samtidigt får man inte glömma bort att Kiruna tätort är hemstad och livsmiljö för nästan 20 000 kirunabor. Många trivs bra, är stolta över sin stad och uppskattar de miljöer som finns.

Norrbottens museum har under 2007 genomfört en undersökning, med syfte att uppmärksamma de kulturvärden som finns i staden och skapa en nyanserad bild av de värderingar som görs av Kiruna som kulturmiljö. I detta arbete har en enkät ställts till stadens gymnasieelever. Resultatet visar bland annat att det många uppfattar som en av de viktigaste platserna är det egna hemmet. Många anser också att de miljöer som nämnts ovan hör till det som ”är” Kiruna. Samtidigt har många kirunabor en hög acceptans för LKAB och deras krav, då arbetsmarknaden till så stor del är beroende av bolaget. Att gruvan tar plats är en självklarhet. Kanske är det så att det uppfattas som oväsentligt att bebyggelse kommer att påverkas – det som är bevarandevärt ska ju flyttas.

Brytpunkt för kulturmiljön

Kiruna är alltså av riksintresse för kulturmiljön. Så tidigt som 1984 antog kommunen en bevarandeplan för samhället, och betydande delar av bebyggelsen är skyddad i detaljplan. Förutom Hjalmar Lundbohmsgården och stadshuset är också järnvägsstationen samt hyresfastigheten Jerusalem byggnadsminnesförklarade. Kiruna kyrka hör till de mest värdefulla och uppskattade byggnaderna, år 2001 utsedd till Sveriges vackraste byggnad.

Lagstiftningen är dock inte tillkommen för en situation som den Kiruna står inför. Snarare är det tvärtom. Den är avsedd att skydda bebyggelsen från drastiska ingrepp och förändringar. För kulturmiljövårdens del kan det vara värt att reflektera över att gruvindustrin är utpekad som ett av Sveriges viktigaste industriminnen. Att upprätthålla detta medför avsevärda förändringar av stadsbebyggelsen, som också är så värdefull. å andra sidan vore det svårt att värna staden över huvud taget om dess livsnerv, gruvan, skulle försvinna. över huvud taget kommer ett annat synsätt än det som är gängse att behövas. Vad begrepp som bevarande och autenticitet står för kan behöva omprövas.

Framtidens Kiruna

Kiruna kommun presenterade i november 2007 ett första förslag till hur en stadsutveckling i nordväst skulle kunna te sig. Där finns ett nytt bolagsområde som bl a hyser flyttade byggnader. Det är Hjalmar Lundbohmsgården, Bolagshotellet samt annan äldre bebyggelse, däribland 35 Bläckhorn, som man vill bibehålla i en samlad miljö. Också kyrkan finns inritad på ny plats, liksom stadshuset. Om det är tekniskt möjligt att flytta en massiv byggnad som stadshuset är ännu inte utrett.

Detta är en möjlig väg att gå. Att ta vara på bebyggelsen, ge den förutsättningar att växa in i ett nytt sammanhang och bidra till en dynamisk stadsmiljö. Vissa värden kommer att gå förlorade, samtidigt som andra bibehålls. Att en historisk kontinuitet bibehålls i samhället är angeläget, liksom att hänsyn tas till det som präglar staden.

Samtidigt måste man även i framtiden se till det som varit kännetecknande för Kiruna från första början – att målmedvetet bygga ett attraktivt och människovänligt samhälle där konst och arkitektur av hög kvalitet prioriteras.

Intressanta satsningar saknas inte. För närvarande är ett hotell på Luossavaara under uppförande, av allt att döma kan det bli ännu en märkesbyggnad i det framtida Kiruna. En parlamentsbyggnad för Sametinget är beslutad, ritningar har tagits fram som ett resultat av en arkitekttävling. Blir dessa nästa generations byggnadsminnen? Kommer även framtidens Kiruna att uppskattas av kirunaborna? Hur gestaltar sig samhället om 50 år? Kommer Kiruna också då att betraktas som en av Sveriges viktigaste kulturmiljöer?

Jennie Sjöholm, bebyggelseantikvarie vid Norrbottens museum