En gång var bönhuset en självklar del av varje västerbottnisk by. I dag har många förvandlats till bostäder – eller rivits. Ett undantag är det byggnadsminnesförklarade bönhuset i Missenträsk. Pernilla Lindström berättar om missionsrörelsens hus som satt stark prägel på Västerbottens landskap.
Redan under 1850-talet började det byggas missions- och bönhus runtom i Sverige, men först i början av 1900-talet blev väckelserörelsen utbredd i Västerbotten. Under första halvan av förra seklet uppfördes bönhus eller missionshus i så gott som varje västerbottnisk by – ibland till och med flera i samma by, trots att där bara bodde några hundra personer.
Bönhusen utgör en viktig del av länets kulturhistoria och är en betydelsefull pusselbit i förståelsen av den västerbottniska folksjälen. Länsstyrelsen Västerbotten har därför under en längre tid sökt en bönhusmiljö som är både representativ och välbevarad med avsikt att skydda och vårda den för framtiden. Arbetet har resulterat i en förteckning över 273 bönhus i länet och bland dessa framstod till slut Missenträsks bönhus som den lämpligaste miljön för en byggnadsminnesförklaring.
Byn Missenträsk synades 1774 som den tredje inom nybyggesverksamheten i Jörns socken i norra Västerbotten och den kom så småningom att bestå av runt 150 gårdar.
I dag bor bara 35 personer i Missenträsk, men när bönhuset invigdes 1936 var det fortfarande en livskraftig by med 250 invånare och cirka 30 jordbruk.
Uppfört av byborna
Med sin utformning, arkitektur och bakgrund är bönhuset i Missenträsk mycket representativt för bönhustraditionen i Västerbotten. Många bönhus byggdes med frivilliga krafter, med bidrag till material från enskilda medlemmar och kanske under ledning av en lokal byggmästare. Församlingsborna lade ofta ner stor energi på det gemensamma uppförandet av bönhuset.
Missenträsks bönhus uppfördes av byborna som med gemensamma krafter snickrade ihop det under fyra års tid, 1932–36. Huset försågs med rymliga möteslokaler eftersom det var byns enda mötesplats. Författaren Sara Lidmans far Andreas Lidman, hemmahörande i Missenträsk, var en av dem som bidrog. Han var bönhusföreningens sekreterare men deltog också i det praktiska arbetet med bygget. Som liten räknade Sara Lidman söndagsbesöket i byns bönhus som veckans höjdpunkt, har hon senare berättat.
Med sin utformning, arkitektur och bakgrund är bönhuset i Missenträsk mycket representativt för bönhustraditionen i Västerbotten.
Miljön kring Missenträsks bönhus är intakt sedan tillkomsttiden och har genomgått mycket få förändringar. Också husets karaktär är mycket typiskt – enkelt men praktiskt. De tidigare bönhusen kunde ha ett enda rum i form av en sal som man kom direkt in i. Senare blev bönhuset med två eller tredelad plan typiskt. Invändigt fanns då ofta en stor bönesal med talarstol och en typ av altarring, ett mindre samlingsrum, ett kök samt ett trapphus, precis som i Missenträsk. Bönesalen var ofta rektangulär med 5–6 meter högt i tak.
Avstånd från Svenska Kyrkan
Bönhusen blev en viktig symbol för det civila motstånd som väckelserörelsen innebar och kännetecknas av sin frihet från den symbolism som förekommer inom Svenska Kyrkan. Istället intog det talade ordet en central ställning och predikstolen stod ofta framme på ett podium på den plats där altaret annars återfinns i kyrkan. Tillsammans med predikstolen fanns ofta plats för en orgel, övrig inredning i salen bestod främst av träbänkar. Väggarna kläddes ofta med panel och utvändigt brädfodrades husen. Fönstren var ofta höga med en spets- eller rundbågig överdel, påminnande om kyrkfönster.
Bönhuset i Missenträsk användes även för andra verksamheter, förutsatt att de stod på sann kristen grund. Dit räknades inte pingstvänner och studieförbund, bönhuset var till exempel stängt för studiecirklar som ansågs ha ett politiskt program. Hit kom däremot kringresande föreläsare, nykterhets- och fredsföredrag arrangerades, kurser i jordbruksskötsel hölls. Syföreningen möttes i lilla salen, söndagsskolan i den stora. En gång i tiden hade byns skola sin slöjdsal på bönhusets vind och sommartid förvandlades bönhuset varje år till sommarhem för lantbrukarnas småbarn så att föräldrarna kunde ägna sig åt jordbruket. Under 1950- och 60-talen låg antalet barn på sommardaghemmet stadigt kring 25–30 stycken.
Räddat för framtiden
Ingen el finns i huset och när det behöver värmas upp så gör man som man alltid gjort; man eldar i kaminerna, en stor och en liten. Uppvärmning av huset skedde till en början genom att byborna lämnade en viss mängd ved var. Byns långlivade syförening skänkte också pengar till bönhusets uppvärmning under 1950- och 60-talen. Kassör i föreningen var under 43 år Sara Lidmans mor Jenny, som avled 1976.
Den religiöst obundna bönhusföreningen som en gång uppförde huset är i dag nedlagd och fastigheten ägs nu av bygdegårdsföreningen och används för bygemensamma aktiviteter och inte som bönhus.
Byggnadsminnesförklaringen som fattades den 15 januari i år innebär att bönhuset och det tillhörande uthuset inte får rivas eller förändras ut- eller invändigt, att vård och underhåll ska utföras i samråd med Länsstyrelsen och att tomten inte får bebyggas ytterligare.
Pernilla Lindström är byggnadsantikvarie på Skelleftå museum. pernilla.lindstrom@skellefteamuseum.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.