Bondhushållets trädgård – från kålgård till mormorsrabatt

Bondgårdarnas trädgårdar har förändrats mycket från 1700-talet till i dag, såväl till utseende som funktion. Från att ha odlat för sin överlevnad började man odla för försäljning och så småningom mest för nöjes skull. Maria Flinck berättar om odlingstraditioner som är väl värda att bevara.

Trädgården har inte haft någon självklar plats i bondhushållet. En bondfamilj kunde bara anlägga en trädgård om arbetet med den passade in bland övriga sysslor på gården. Trädgården fick inte ta tid eller arbetskraft från det som gav försörjningen. I vissa trakter gav sädesodling både försörjning och rik förtjänst, till exempel i Skåne där kvinnor hade tid att både sköta trädgårdar och tillverka fina textilier. I andra trakter av landet räckte sädesodlingen till livets nödtorft, medan inkomsterna kom från skogsarbete, mjölkprodukter, hantverk eller trädgårdsodling. I Småland kunde odling av rotäkta körsbär som torkades och såldes ingå som en del i gårdens ekonomi.

I Hälsingland odlades och bearbetades lin, i Vingåker i Sörmland odlades humle till avsalu och i närheten av städer fanns avsättning för