Det finns oftast flera svar på varje fråga. Eller, för att se det från en annan sida, inom byggnadsvården är det svåra ofta att ställa rätt fråga. Men ju mer vi läser, ju mer vi frågar och ju mer vi är i närkontakt med huset, desto bättre förstår vi hur det fungerar. Och då kan vi vårda byggnaden på dess egna villkor, skriver här Anders Franzén.

Startpunkten för den moderna byggnadsvården i Sverige var de sista åren på 1960-talet. Då inleddes restaureringen av Skoklosters slott under ledning av arkitekt Ove Hidemark. Han formulerade ett antal punkter som dagens byggnadsvårdare tycker är självklara för alla slags hus, men som då kunde möta motstånd. Här är de viktigaste punkterna:

Att bevara byggnadens identitet, med slitage
och »årsringar« från skilda tider.
Att göra så få ingrepp som möjligt.
Att försöka förstå och tillämpa den gamla
byggnadstekniken.
Att vårda byggnaden på dess egna villkor.

Mot den bakgrunden är det inte någon överraskning att Ove Hidemark var en av de fyra författarna till den första svenska boken om byggnadsvård, Ica-förlagets Så renoveras torp och gårdar. Den första upplagan kom ut 1973, den andra 1974, och i dag läser vi den sjunde.
I rättvisans namn så gavs det ut en bok i ämnet redan 1953, Skansens handbok i vården av gamla byggnader av Gotthard Gustafsson. Den var emellertid riktad främst till friluftsmuseer och hembygdsgårdar, och handlade därför mest om flyttning av gamla hus.
Och i dag, då? Jo, tack, i varje bokhandel med självaktning dignar hyllorna av förtroendeingivande volymer i ämnet, och en del böcker hittar man till och med i byggvaruhusen. Den som har dator kan beställa många titlar per Internet, till ett pris som ofta är mycket lägre än i bokhandeln. Sök och jämför – klassikern Torp och gårdar kostar 365 hos den dyraste och 234 kronor hos den billigaste, porto tillkommer!

Urvalsprinciper. Denna genomgång gör absolut inte anspråk på att vara heltäckande, utan ger endast exempel. Tyngdpunkten ligger på nyttiga böcker, medan den stora -kategorin av vackra och underhållande bilderböcker lämnas åsido. De har naturligtvis sitt -stora värde som källa till idéer och inspiration.
En kategori som däremot borde bannlysas i byggnadsvårdssammanhang är de böcker som skrivits i England eller USA, och säljs här, ofta inte ens översatta. Visst kan de ha en del att ge inom till exempel heminredning, men när det gäller material utomhus och traditionellt -byggande kan de vara förödande!

Allmän byggnadsvård

Tungviktaren alla kategorier är fortfarande norska Gamle trehus, som först gavs ut 1980. Likheterna mellan norsk och svenskt byggnadsskick är faktiskt större än skillnaderna. Helt oumbärlig introduktion till byggnadskultur och byggnadsvård är Så renoveras torp och gårdar.
En nästan lika gammal trotjänare med -något mera praktisk profil, som också den kommer i ständigt nya upplagor, är Sören Thurells Vård av trähus. De böcker som -givits ut de senaste åren har tyngdpunkten på handfasta frågor och svar. Härom året kom Gamla hus. Undersöka och åtgärda av Lars-Eric Olsson, och alldeles ny är Frågor och svar om byggnadsvård av Roger Lindbom och Vicki Wenander. En fyllig introduktion till verktyg, metoder och material finns i Om hantverket i gamla hus, som vår förening producerat.

Färg och måleri

Det område som verkar alstra flest böcker är färg och måleri. Det skadar verk-ligen inte, eftersom åtskilliga färghandlare och yrkesmålare fortfarande är kvar i plastfärgsepoken. Det går att bekanta sig med ämnet från den historiska vinkeln (Så målade man av Fridell-Anter och Wannfors), den tekniska (Arkitekter om färg och måleri, Dreijer, Jerer m.fl. eller Färger och lacker, Lu00fcneburg och Svensson), ur miljösynpunkt (Ännu säkrare stryktips av Ahlbom och Duus), med tonvikt på färgsättning och tapetstilar (t.ex. i Så renoveras torp och gårdar) samt i viss utsträckning också med fokus på själva hantverket. Titta t.ex. i Pontus Tunanders Målning och träskydd -eller Lena Nessles Måla där hemma, men missa inte heller handboksdelen i Reservdelar till gamla hus från Centrum för byggnadsvård. På bibliotek och antikva-riat kan man dessutom söka Hantverkets bok. Måleri från 1930-talet, som trots hög ålder har åtskilligt att säga i de flesta av ämnena ovan.

Timmerhus

I större delen av Sverige är timret dominerande material i gamla byggnader. -Åtskilliga böcker har skrivits om timmerhus, mest i teorin men även om hantverket. Grundboken är Från stock till stuga av Sven-Gunnar Håkansson. Den femte upplagan sedan 1976 har många instruk-tiva bilder och lärorika teoriavsnitt. Läs även Riksantikvarieämbetets anspråkslösa men värdefulla häfte Liggtimmerhus, tillsyn och reparation. Timmerhusens anatomi kan man lära sig i Flyttning av gamla hus (Centrum för byggnadsvård) eller Skansens handbok i vården av gamla byggnader. Intressanta uppmätningar och spännande historia finns i Peter Sjömars Byggnadsteknik och timmermanskonst (bara på bibliotek), se också Timmerhus och Knuttimring i Norden, båda från Dalarnas museum.

Stenhus, murning, eldstäder

Stenhus och puts hör till de svårare områdena inom byggnadsvården, och någon heltäckande handbok finns inte. Frågorna kring puts och färg avhandlas bra i Traditionell kalkfärg från Byggforskningsrådet. De har också gett ut Äldre murverkshus. Reparationer och ombyggnad, som ger kunskap på allra högsta nivå. Se även Hantverkets bok. Mureri från 1930-talet. En intressant rapport från ett utvecklingsarbete med praktiskt hantverk är Revetering med lerbruk av Anna Blomberg och Kristina Linscott. Råd om kakelugnar och spisar i vardagliga miljöer får man i Värmen i gamla hus från Centrum för byggnadsvård. Stilhistorisk översikt finns i familjen Tunanders Svenska kakelugnar, och fördjupning ges i Den verkliga kakelugnen av Margareta Cramér.

Tak och fönster

Takens material och metoder finns beskrivna i en rad häften och böcker från Riksantikvarieämbetet: Taktegel – tegeltak av Olof Antell, Stickspån (Stina Wedman), Skiffertak (Blomberg och Linscott) och Järnplåt. Fönstren avhandlas i Riksantikvarieämbetets Fönster. Historik och råd vid renovering, som innehåller både hantverk och teori.

Historia och byggnadsstilar

Utan kunskap om byggnadens förflutna kan också den bästa byggnadsvårdare halka snett. Två grundläggande böcker har sina rötter i Nordiska museet: Svensk byggnadskultur av Sigurd Erixon är en värdefull tegelsten med drygt femtio år på nacken, där man exempelvis lär sig skillnaden mellan enkelstuga och parstuga eller framkammare och ytterkammare. Om du däremot vill datera foderprofiler och bladgångjärn slår du upp Sander Roséns blygsamma men nyttiga Hjälpreda vid -kulturhistorisk byggnadsinventering (1967, i ständiga nytryck). I Sten Rentzhogs Stad i trä finns åtskilligt om småstadsfasadernas -stilar och detaljer 1750-1850. Ännu mera detaljerad är Finn Wernes Tolv hus, med noggrant uppmätta hus på landet i olika ändar av Sverige. Wernes Böndernas bygge är ett slags lärobok som på ett ledigt sätt kopplar ihop ekonomisk historia, etnologi och hantverk. Ett läsvärt komplement till denna är Den svenska gården. Från torp till herresäte av Catharina Svala. Stilhistoria på hög nivå avhandlas i praktverket Svensk arkitektur av Henrik Andersson och Fredric Bedoire, liksom i Elva interiörer – från renässans till modernism (Byggförlaget och Konsthögskolans arkitekturskola). Den enkla handboken om svenska byggnadsstilar i allmänhet lyser däremot tyvärr forfarande med sin frånvaro.

Byggnadsteknik

Två bra böcker är Sekelskiftets byggteknik om arkitekten Valfrid Karlson, samt den synnerligen väl illustrerade Så byggdes husen 1880-1980 (båda av Björk, Kallstenius och Reppen). Så byggdes staden (Björk och Reppen) är en läsvärd lärobok om byggande i stort och smått, om stil, metoder och material. Byggandets ord av Gunnar Dravnieks fungerar som en liten uppslagsbok.

Glöm för all del inte bort att titta på alla de skrifter och böcker som ges ut av länsstyrelser, länsmuseer eller hembygdsföreningar, och som handlar om tradition eller byggnadsvård i en särskild trakt eller landskap. De är ovärderliga för bygden, men har dessutom nästan alltid mycket att lära även oss utsocknes.
Jag ska nu leverera ett slutord, till tröst för mången författare, men som kan oroa både den nyfrälste husägaren och oss mer eller mindre erfarna byggnadsvårdare. Det finns oftast flera svar på varje fråga. Eller, för att se det från en annan sida, inom byggnadsvården är det svåra ofta att ställa rätt fråga.
Men ju mera vi läser, ju mera vi frågar och ju mera vi är i närkontakt med huset, desto bättre förstår vi hur det fungerar. Och då kan vi vårda byggnaden på dess egna villkor.

Anders Franzén

Byggnadsantikvarie i Uppsala och styrelseledamot i Svenska föreningen för byggnadsvård.

1/2002