Maskinhallen, gestaltad av arkitekten Ferdinand Boberg, ingick i den storslagna Konst- och Industriutställningen på Djurgården 1897. Ska hallen återfinna sin plats i Stockholm till Expo 97? Tanken har fascinerat och engagerat arkitekt Bo Sahlin, som undersökt möjligheterna för dess återflyttning.

 

Hallen stod utställningssommaren 1897 uppställd längs vattnet invid Allmänna Gränd på Djurgården i Stockholm. Den bärande stommen var i stål och hade konstruerats av Fritz Söderbergh.

Nio treledsramar bar upp en takyta på 140×68 meter – ett elegant och uttrycksfullt balansnummer. Upplevelsen berikades ytterligare av hallens festliga inklädnad i trä och glas av växthustyp, utformad av utställningens chefsarkitekt Ferdinand Boberg.

Hallen gjorde ett starkt intryck på besökaren. En av dem var P Hasselgren som i sin bok om utställningen skrev så här:
Vi ha icke väl hunnit genom dörren förrän vi stanna, betagna af den vackra och ståtliga interiör som möter våra blickar.

Och han fortsatte:

Med sin lätta och luftiga takresning och sin i ljusa glada färger hållna dekorering gör hallen ett rent av festligt intryck.

Efter utställningen flyttades den demonterbara stommen till Kvarnsvedens pappersbruk i Dalarna. Där har den stått i snart hundra år. Här försåg man hallen med ett mellanbjälklag i betong, samtidigt som stålstommen blev kringgjuten.

I Kvarnsveden har på senare tid nya och modernare byggnader tillkommit och den gamla hallen ligger nu i vägen för ytterligare planerad utbyggnad. Härmed har frågan väckts om rivning, alternativt demontering och flyttning än en gång. Sistnämnda alternativ har föranlett utredningar om stålstommens kondition och huruvida inklädnaden innehåller asbest. Resultaten av undersökningarna talar till hallens favör. I Kvarnsveden vidtar man därför underhand vidare åtgärder för att möjliggöra en flyttning.

Hallens konstruktion

Takstolarna står på ett inbördes avstånd av 14 meter och är konstruerade som treledsramar i stål med en fri spännvidd på 40 meter. Ramarna är förlängda över upplagen med fribärande konsoler, som skjuter ut 14 meter åt vardera sidan. Höjden till taknock är 20 meter och till takfot 9 meter. Ramstycken och stänger färdignitades på verkstad, medan knutpunktnitningen skedde på byggnadsplatsen.

Konstruktionen är väl lämpad att demontera och återmontera. Vid nedmontering uppdelas stommen i lämpliga transportenheter genom att man lossar nitarna i knutpunkterna. Montagetiden vid uruppförandet var endast fyra månader. Hallen har en gång demonterats, transporterats och återmonterats utan problem. Denna operation kan naturligtvis upprepas och blir med dagens kranar och transportanordningar betydligt enklare.

Stålstommen är trots sin ålder i utmärkt kondition och efter blästring och målning i samma skick som en nytillverkad konstruktion. Detta enligt civilingenjör Klas Liljequist, J &W Bygg & Anläggning AB. Han uppskattar att en ny stålstomme idag skulle kosta runt tio miljoner kronor att tillverka och montera och menar därför att den gamla fortfarande representerar ett betydande värde. Konstruktionen är tidlös, den enda skillnaden mot för 100 år sedan är att sammanfogningarna idag skulle svetsas i stället för att nitas!

Hallens fortlevnad

Den ursprungliga tomten invid Allmänna Gränd på Djurgården är idag fortfarande obebyggd, bortsett från ett par provisoriska anläggningar. Det har därför varit naturligt att i första hand utreda om man kan återbörda hallen hit. Här skulle den inledningsvis kunna tjäna Expo 97 och Stockholms kulturhuvudstad 1998. Vid informella kontakter med representanter för Djurgårdsförvaltningen, Stockholms stadsbyggnadskontor och Kungl. Djurgårdens intressenter har samtliga ställt sig positiva till att pröva idén att återuppföra hallen. Genom sin storlek skulle den kunna hysa ett flertal angelägna åretruntverksamheter i samspel med närliggande anläggningar. Då den ursprungliga hallens proportioner är ”skräddarsydda” för tomten, skulle ett återuppförande av hallen innebära en planändring som befäster detta förhållande.

Så sent som 1990 genomfördes en programutredning för Södra Djurgården enligt vilken den aktuella tomten ingår i ett område klassat som rekreations- och kulturområde av riksintresse. Utredningen redovisar alternativa förslag på utnyttjande av tomten, bl a nytt sjöhistoriskt museum, båtsportens hus, konserthus, utescen, utökade lokaler för Gröna Lund m.m. De illustrerade alternativen i utredningen ligger utspridda i olika kombinationer.

Den här föreslagna hallbyggnaden har i stället möjlighet att samla olika verksamheter under ett gemensamt tak, vilket samtidigt innebär ett maximalt utnyttjande av tomten. Utöver Aquaria, en spårvagnshall samt skiftande verksamheter i sidoskeppen erbjuds en pelarfri yta som är större än Centralstationens fria golvyta. Den stora hallbyggnaden med sitt fria läge vid vattnet synes kunna ingå i ett intressant samspel med Vasamuseet och Nordiska museet. Stadsbildsmässigt bygger man dessutom vidare på traditionen från den tid då galärskjul och båthallar dominerade Ladugårdslandsvikens stränder.

Bo Sahlin

Arkitekt SAR och ägnar sig sedan 15 år åt att anpassa äldre byggnader till nutida krav på funktion. 1993 erhöll han ur Sveriges Bildkonstnärsfond bidrag till sitt projekt ”nyskapande, kreativ byggnadsvård”.

4/1993