Fönstervred i smide, finns på Gripsholms Slott i Mariefred. Foto: Åsa Lindberg / Bellman & jagFönsterbeslagen, med fantasieggande namn som handvarpa och stubbhake, har alla sina givna funktioner för att öppna och ställa upp, för att stabilisera och få fönstren täta. De är också viktiga för fönstrens karaktär.

önsterbeslagen dök upp i och med att fönster började göras öppningsbara. Beslagstyper, utseende och funktion har varierat genom tiderna. Under 1700-talet utformades vinkelgångjärnen som vackert profilerade delar av fönstrens utsmyckning, åtminstone på de förnämare byggnaderna. På enklare hus var endast något enstaka fönster öppningsbart, övriga var igenspikade. I viss mån fanns de igenspikade fönsterbågarna kvar ända in på 1800-talet.

Beslagen har vidareutvecklats parallellt med fönstren, liksom materialen och meto-derna för att framställa dem. Till en början var de smidda, senare plåtstansade, gjutna och formpressade. Beslagen återanvändes ofta, något som är bra att ha i bakhuvudet om man vill datera en byggnad. Det går inte att enbart förlita sig på fönsterbeslagens utformning. Istället kan man se dem som delar av husets årsringar, delar som förstärker upplevelsen av ålder och äkthet.

Fönsterlås

Runt år 1900 fick stängningsbeslagen förbättrad funktion, när de kompletterades med en mjukt formad ögla längst fram. På så sätt gick de lättare att öppna och stänga. Låset på bilden är i jugendstil, och en ovanlig typ av fönsterlås. Det finns på Fridnässkolan i Västerås, som är uppförd år 1900.

Fönsterklinka

Lösa innanfönster började att användas under 1800-talet. Ursprungligen skruvades de fast i mittposten med innanfönsterskruv. Hanteringen av innanfönstren blev betydligt enklare när bågarna fick gångjärn vid slutet av 1800-talet. För att öppna och stänga dem, monterades ett vred eller fällbomsbeslag på innanfönstren. Fönsterklinkan på bilden sitter på en garderobsdörr på Ängsö slott i Västmanland.

Hörnjärn

Bilden visar hörnjärn av tunn plåt från 1700- eller 1800-talet, som finns på Ängsö slott i Västmanland. Hörnjärn stansades ur plåt, och längre fram i tiden kunde de också gjutas eller formpressas.

Handvarpa

Handvarpa är en sorts hasp, ett öppnings- och stängningsbeslag som fästes med en märla i bågen och hakas på med en hake i fönstrets mittpost. Den målas i samma färg som fönster-bågen. Handvarpan på bilden är från 1700-talet, och finns på Regnaholm i Östergötland. Den har en svängd form med en liten puckel mitt på, ett utse-ende som är typiskt för tiden.

Stormhasp

Stormhaspen liknar ofta handvarpan, men är längre. Dess funktion är att ställa upp fönstret i ett fast läge, till exempel för vädring. Stormhaspen på bilden finns på Sätra Brunn i Västmanland, och är från 1700-talet. Haspar är ofta svåra att datera, men är besläktade med hörnjärnen från samma tid.

Vinkelgångjärn

Vinkelgångjärnets funktion är dels att möjliggöra öppningsbara fönster, dels att förstärka fönstrets konstruktion. Bilden visar ett gångjärn från 1700-talet, med tidstypiskt utseende. Det är smitt i ett enda stycke, och upphängt på en hake som är monterad i karmen. Gångjärnet är dekorativt utfört, med kontursmidd profil och dekor i form av runda, punsade bulor. Det är målat i samma färg som bågen.