Kulturbeslag, vad är det ? Har ni också undrat över det lustiga ordet som vi regelbundet möter i annonser i vår tidskrift: Eskilstuna Kulturbeslag tillverkar »dörr- och fönsterbeslag efter gamla förebilder« brukar det stå. Mannen bakom annonsen är Björn Wadén, ingenjör.

Det handlar om byggnadsbeslag, gångjärn, fönsterhakar och reglar, som ofta byts ut vid ombyggnad och renovering. De små detaljer som ger ett hus dess identitet, de personliga dragen, ersätts med modernare järndetaljer. Den som efter en sådan tidigare renovering vill återställa en byggnad till det ursprungliga skicket upptäcker att just dessa beslag som är så typiska för sin tid inte längre finns att köpa.

Restlager från närmast förgången tid i någon välsorterad gammaldags järnaffär fyndar man inte längre. Säkraste sättet är att söka i byggnadsvårdsbutiker och antikaffärer. Där kan man med lite tur hitta begagnade beslag men också nytillverkade efter gammal modell.

En som gör sig mödan att tillverka detaljer för byggnadsvården är alltså Björn Wadén, som driver firman Eskilstuna Kulturbeslag som startade 1994.
– Det är litet som att »uppfinna hjulet på nytt« säger Björn. När inga verktyg finns bevarade och de som kunde ha berättat hur tillverkningen gick till är borta får man konstruera nya. Här i Eskilstuna låg annars många av de små fabriker och manufakturer som var specialisreade just på dessa byggnadsdetaljer i stål, järn och mässing.

– Förebilderna till de produkter vi tillverkar har jag ofta funnit i gamla bevarade kataloger som innehåller noggranna avbildningar och beskrivningar. Sådana söker jag efter på antikvariat och ibland får jag tips av kunder. Förlagorna redovisar jag i min egen sortimentskatalog.

Äldre byggnader med bevarade gångjärn, krokar och haspar erbjuder studiematerial.
– Ofta kommer kunden med ett beslag som han vill ha nyproducerat. I våras på Byggnadsvårdsföreningens temadag om kataloghus fick jag förfrågan om en stormhake för fönster vi såg i en villa. Den hade jag redan i produktion.

Björn är ingenjör, har gått maskinlinjen på tekniskt gymnasium och kan prata samma språk som kunderna i allt som gäller teknik. Den kulturhistoriska aspekten lär han sig bland annat genom att ta del av Byggnadsvårdsföreningens verksamhet, delta i mässor och utställningar som Antikmässan, Hem och villa, Fastighetsmässan, Trä och teknik, Bostadsmässor, byggnadsvårdsmässor och Skansens arrangemang. Han möter antikvarier, arkitekter och byggnadsvårdare så ofta han kan.

Björn är uppvuxen i Stockholm, tog studenten där och började sedan på LM Ericsson. Till Eskilstuna flyttade han 1969 och arbetade som verktygskonstruktör åt Assa till 1988. Det året startade han sitt eget företag, Beta beslagsteknik AB, för att producera kundanpassade beslag i mindre serier som komplement till Assas produkter. Parallellt jobbade han som konsult åt Assa i två år.

Vid den ekonomiska krisen 1991 som drabbade byggandet hårt fick han lämna lokalerna han hyrt som kontor och verkstad med del i maskinparken. Högskolan behövde dem. Det här var en jobbig tid. En produkt som Björn utvecklade blev stulen av kunden. Även privat var det kris då han och hans fru skilde sig – nu är de gifta igen.

Att Björn kom att intressera sig för produkter för byggnadsvården hänger ihop med ett uppdrag han hade att tillverka nya gångjärn till en kund i Norrland 1992-93. Han fick frågan om han kunde göra ett »gysingebeslag«, ett vinkelgångjärn av den typ som Centrum för byggnadsvård i Gysinge då sålde. Han fick även efterfrågan på kammarlås.
Något kammarlås blev det inte, det var för komplicerat och han har beslutat sig för att inte ge sig in på det området. Men intresset var väckt och han började ta tillvara gamla beslag från skroten. Detta var samtidigt som Byggnadsvård Qvarnarp startade och Roger Lindbom kom med önskemål om dörrgångjärn i mellanstorlekar.

Ett parti lådhandtag från 1930-talet fann Björn i ett snickeri från 1950-talet i Kungsör. Det övertog han och sålde så bra att alla handtagen nu är slut och 700 restnoterade. För att möta efterfrågan har Björn låtit tillverka verktyg för att producera nya handtag av samma utseende. De har kostat 150 000 kronor. Priset för de gamla handtagen satte han efter ett förväntat nypris för nytillverkade, så nu är det bara att börja tillverkningen. Den ska ske i tre moment med ett verktyg för vart och ett.

Vissa anpassningar till tekniken tvingas Björn till ibland då han konstruerar verktyg. Kopiorna kan alltså skilja sig obetydligt från förlagorna. Ja, de kan till och med vara tillverkade i en annan teknik, en klinka till innanfönster var gjuten i mässing förr, men stansas ur mässingsplåt och bockas till rätt form nu. Priset på den nya enklare klinkan blir ändå omkring 100 kronor.

Tillverkningen är inte automatiserad – kan förstås inte vara det i en så liten produktion som det är fråga om. I lådor och högar ligger råämnen och halvfabrikat och väntar på vidarebearbetning. Fem personer är anställda i firman. De sköter de verktyg och maskiner som blir allt fler i takt med att verksamheten växer.

Dessutom samarbetar Björn med konstsmeden Torsten Amén, som producerar draghandtag till dörrar, haspar till fönster, märlor, dörrgångjärn och stubbhakar till gångjärn för dörrar och fönster. Torsten har egen verkstad i Eskilstuna.

Björns ansikte mot kunderna är förutom annonserna, som regelbundet och nästan i varje nummer syns i vår tidskrift, en katalog som även finns på hemsidan www.kulturbeslag.nu. Den inleds med inte mindra än 30 dörrgångjärn av olika modeller och storlekar. Räknar man höger- och vänstergångjärn blir det dubbelt så många. Därtill beslag till fönsteroch innanfönster : haspar, lås, klinkor, vred, stormhakar, krokar, espagnoletter, reglar. Till inredningssnickerier finns lådhandtag, skåpreglar, snäppare, dörrtrycken, nyckelskyltar, draghandtag, nyckelämne, slutbleck för dörrar, skottreglar.

Ingen detalj är för liten för att välja med omsorg ; skruv med rakt spår finns med både kullrigt huvud och försänkt i olika dimensioner. Naturligtvis betyder det mycket för helhetsintrycket att använda rätt skruv om man gjort sig besvär att skaffa beslag av rätta sorten.

Likaså finns handsmidd spik, om vilken det står i katalogen : »Innan maskinell tillverkning av träskruv kom igång i mitten av 1800-talet, sattes de flesta beslag fast med handsmidd spik eller nit. Även efter övergången till maskintillverkad spik fortsatte man att använda spik till en del beslag t. ex. stjärthakar och vinkelgångjärn med tillhörande hörngångjärn.«
Den spik Björn säljer nu är maskintillverkad och blånerad.

Vilka är kunderna?

– Antikvarierna, entusiasterna, fanatikerna, svarar Björn. Svårast att tillfredsställa är fanatikerna. De vill inte kompromissa. De nöjer sig inte med nästan likadana beslag när de ska komplettera de befintliga i sitt älskade hus. Det är kundernas efterfrågan som driver fram nya produkter så att sortimentet breddas undan för undan.

Om en privatperson ringer och vill handla, vad får han till svar?
– Jag hänvisar till närmaste återförsäljare. Det kan vara en byggnadsvårdsbutik, en hantverkare, en järnhandel, ett snickeri. Det rör sig om ett hundratal försäljningsställen över hela landet. »All business is local.« Men jag bjuder förstås på en hel del telefonkonsultation. Många samtal handlar om 1920- och 30-talshus. Ombyggnader under 1970- och 80-talen förstörde många kök, nu återställs de av den tredje generationens brukare.

– När det gäller kataloghusen från mitten av 1900-talet som föreningen lyft fram i tidskriften och på temadagen i våras kunde jag nöjd konstatera att till dem hade jag redan en passande »stormhaspe« i min katalog.

Och vilken är den svåraste konkurrenten?
– Centrum för byggnadsvård i Gysinge förstås. De säljer inte mina produkter utan tar fram egna. Men medan deras styrka när det gäller beslag är de röda stugorna på landet har jag ett större sortiment när det gäller stadens hus efter 1850. Jag har också större teknisk kompetens som jag kan dra nytta av när det gäller att konstruera verktyg och jag kan tillverka produkterna själv. Jag kan inte slå Gysinge med deras egna metoder, jag tillverkar själv och säljer via återförsäljare.

– Bästa kunderna är snickerier som gör inredningar till exempel till återuppbyggnaden av den gamla saluhallen i Uppsala, till slott som Svartsjö, Gunnebo, Tullgarn och till och med Stockholms slott. Men också till Törnerska villan på Djurgården i Stockholm, Skansen, Prinshuset i Uppsala, radhusallén i Äppelviken och en vedbod i Kumla.

Fabrikör är den titel Björn använder. Den var vanlig förr i verkstädernas och fabrikernas Eskilstuna. Men Björn är mitt i gärningen, omsättningen ökar med 20 procent om året. Nu är det höst och högsäsong för fabrikören Björn Wadén.

Ulf Lindahl

3/2003