Byggandet av Bredäng på 60-talet blev starten i Stockholm för seriebyggande med nya metoder för betonggjutning. Få förändringar har skett sedan området stod klart men större underhållsåtgärder börjar nu bli aktuella. Puts och betong har klarat sig bra, men alla accepterar inte den patina de fått. Måla eller inte måla är frågan?

Bredäng är Stockholms första stadsdel i ytterstaden som präglas av storskalighet. Hela stadsdelen kan sägas vara en enhetlig arkitektonisk skapelse där gator och gräsytor, husens placering, form och volym styrdes av general- och stadsplanerna. Få förändringar har skett sedan området stod klart men större underhållsåtgärder börjar nu bli aktuella.

Stadsplanerna styrde inte bara placeringen av bostadshusen utan också till stor del hur de skulle utformas. Hyreshusen skulle vara åtta till nio våningars skivhus och två till tre våningars lamellhus. Samtliga planerades att få snarlika fasader och tak och lika stora yttermått så att stadsdelen skulle få en enhetlig och sammanhållen karaktär trots variationerna i landskapet.

Mellan 1963 och 1965 byggdes 3 900 lägenheter och mellan 1965 och 1967 byggdes cirka 300 rad- och kedjehus. Tunnelbanan invigdes 1965 liksom centrumanläggningen som då hade omkring femton butiker, ett EPA-varuhus, två banker, apotek, post och frisersalonger. Här fanns också högstadieskola med gymnasiefilial och badanläggning.

Seriebyggande i ny teknik

Byggandet av Bredäng utgjorde starten för avancerat seriebyggande i Stockholm. Nya metoder för formsättning vid betonggjutning började användas som formbord och glidformar. Prefabricerade byggelement som trappor, balkonger, sopnedkast och vissa väggelement levererades liksom gjutbetongen från fabrik. Även arbetet på plats rationaliserades under byggets gång. Under den första tiden tog det upp emot tolv dagar att färdigställa ett våningsplan på 775 m2. När de sista husen byggdes tog samma process fem till sju dagar. För att underlätta kommunikationen på arbetsplatsen började man använda kortvågsradio.

Ädelputs i ljusa färger

För att skapa den enhetliga stadsbilden användes ett fåtal fasadmaterial och kulörer. Vit ädelputs och terrasitputs användes på de höga skivhusen. På vissa skivhus markerades fönsterbanden med mörkt grå puts längs med dessa. Även de lägre lamellhusen fick samma typ av fasadmaterial men i gula och ljusbruna kulörer med rektangulära fält i mörkare kulör vid fönsteröppningarna. Även rad- och kedjehusen fick ljusa putsade fasader men med inslag av tegel på gavlarna. Den lägre bebyggelsen är helt underordnad de höga skivhusen, varför stadsbilden domineras av de vita höga byggnadsvolymerna.

Rött tegel i kontrast

Centrumanläggningen mitt i stadsdelen markerades genomandra typer av fasadmaterial, som skulle stå i kontrast till de omgivande bostadshusen. Hela anläggningen, som ritades av arkitekterna Jon Höjer och Sture Ljungqvist, har fasader i rött tegel och med kopparplåt på taklisterna. Vissa byggnader har målad träpanel mellan fönsteröppningarna som markerar fönsterbanden. Bottenvåningarna är indragna så att butiksentréerna ligger väderskyddade i arkadliknande gångpassager. På vissa byggnader vilar de övre våningarna på betongpelare medan andra endast vilar på gjutna utkragade betongelement.

Betong i dagen

Entréerna till skola och bibliotek och till fritidsgården nås via fritrappor av betong med skärmtak av kopparplåt. Platsgjuten betong finns även i barriärer, ramper och kring blomsterrabatterna. Över det centrala torget ligger tunnelbanans viadukt av formgjuten betong med smäckra insvängda sidor. Tunnelbanehallen är byggd i samma material. Vissa ytor, främst trappor och barriärer, har dekorativa mönster i relief skapade genom inläggningar i gjutformen. Gatuplanet i centrumanläggningen domineras således av betong i olika former, vilket ytterligare förstärks av markbeläggningen av betongplattor.

35 års patina

Byggnaderna i Bredäng har genomgått få förändringar sedan de byggdes. Fönstersnickerier har i vissa fall ersatts med nya av lättmetall liksom portar och butiksdörrar. Men tiden har sin gång och den vita putsen är i dag grå, den ljusgrå betongen har mörknat.

Bebyggelsen har fått en viss patina. Denna upplevs dock inte som positiv av de boende i området. De har fört fram sina synpunkter på den yttre miljön genom Stockholms stads s. k. Ytterstadssatsning, som pågått under ett antal år. Satsningen syftar till förnyelse och upprustning av stadsdelen med utgångspunkt i de boendes egna förslag. I projektet har det bl. a. framkommit önskemål om uppfräschning av centrumanläggningen.

Föreslagna åtgärder

Vad man främst vill göra är att åtgärda alla betongytor och förändra fritrapporna. I samarbete med Målarmästarnas riksförening har man tagit fram ett förslag som innebär att alla betongytor i centret målas med silikatfärg i en betonggrå kulör. Vad gäller fritrapporna så är en av de tre i dålig teknisk kondition och måste bytas ut.

Vad är värt att bevara?

Hur ska man då se på Bredäng och dess byggnadsmaterial ur bevarandesynpunkt? För det första är det inte klarlagt hur pass bevarandemässigt angelägna bostadshusen och Bredängs centrum är. Det finns kanske en mängd liknande anläggningar i landet som dessutom är bättre bevarande. Vi, det vill säga de kulturmiljövårdande institutionerna och i detta fall Stockholms stadsmuseum, har för lite kunskap om och överblick över bebyggelsen från 1960-talet och framåt för att kunna bedöma det kulturhistoriska värdet.

Inom en snar framtid kommer dock kunskapen om bebyggelsen från denna tid att ha breddats och fördjupats tack vare den statliga s. k. storstadssatsningen. För kulturmiljövårdens del i landets tre storstäder innebär satsningen en inventering av all efterkrigsbebyggelse med tyngdpunkten förlagd till miljonprogrammet (1965-74). I Stockholm kommer inventeringen att påbörjas hösten 1999 genom ett samarbete mellan Länsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Stockholms stadsmuseum. Stadsmuseet har sedan ett par år tillbaka bedrivit forskning om den sena bebyggelsen i de yttre stadsdelarna. Projektets mål är en bok om bebyggelsen i de nära hundra stadsdelarna utanför innerstaden.

Får moderna hus åldras?

Om vi nu kommer fram till att Bredängs centrum och kanske hela stadsdelen har stora kulturhistoriska värden, hur ska vi då vårda detta kulturarv? Vad är god byggnadsvård när det gäller byggnader från denna tid och vad är traditionella material och metoder för denna bebyggelse?

Vi kan inte stödja oss på hur man förr underhöll byggnaderna då dessa byggnader först nu ska börja vårdas. När husen byggdes på 1960-talet planerade man, vad jag vet, inte för hur husen skulle renoveras. Däremot användes ofta nya och oprövade material och metoder som först nu visar om de var bra eller ej. Modernistisk arkitektur med dess sparsmakade formgivning är också känslig för till och med små förändringar. En del av karaktären kan sägas vara dess modernitet, den är inte tillbakablickande utan fri från det gamla associativa. Den är med andra ord modern och kommer alltid att vara det även om det moderna blir omodernt. Kanske är det så att dessa hus inte bör ha patina, som avslöjar deras ålder.

Är det fult att inte måla?

När det gäller fasadmaterialen i Bredäng så verkar de putsade fasaderna inte vara i behov av renovering tekniskt sett. De kanske kan stå i ytterligare trettio år innan större åtgärder behövs. Ändå kan krav på uppfräschning leda till åtgärder. I den närbelägna stadsdelen Skärholmen finns liknande skivhus med samma typ av vit puts. Dessa målas nu i ljusa gula kulörer med dekorativa fält i avvikande kulörer.

Genom övermålning av den genomfärgade ädelputsen förlorar man något av dess levande yta med glimmer och struktur. Färgskiktet kan också leda till att smuts lättare fastnar och husen snabbare än tidigare kommet att se smutsiga ut. Detta kan i sin tur leda till förkortade tidsintervaller för renovering och därmed ökade underhållskostnader. Kanske man i stället skulle pröva att tvätta fasaderna, vilket skulle vara bättre även ur bevarandesynpunkt.

Låter sig betong vårdas?

Det större bekymret tycks vara betongen. Dels har den ett dåligt rykte – betongförort är ett skällsord från tiden, dels tycks kvaliteten inte alltid ha varit den bästa med rostande armeringsjärn och sprickskador som följd. Betongen är dessutom i dag så vardaglig och kanske man kan säga missbrukad då man inte alltid utnyttjat dess möjligheter. Men materialet har stora möjligheter genom sin formbarhet, vilket Bredängs centrum är ett exempel på med dess dekorgjutna murar och trappor, mjukt svängda tak över de pelarlösa arkaderna och den smäckert utformade tunnelbaneviadukten.

Underhållsfritt

Går det att underhålla betong eller är den underhållsfri, dvs. omöjlig att renovera?

Att betong håller länge är känt genom de antika betongliknande konstruktioner som finns bevarade från romartiden. I Stockholm finns drygt hundraåriga fasader med betongartade beståndsdelar. Ett exempel är Skandinaviska kreditaktiebolagets bankpalats från 1876 vid Storkyrkobrinken i Gamla stan. Fasaden består till stor del av ransomsten, som är en konststen lik betong. Vid en nyligen genomförd renovering framkom att fasadstenen var i gott skick. Den enda större skadan var urlakning på utskjutande listverk på grund av regnvatten. Stenen är smutsgrå men har fått bibehålla sin patina genom försiktig tvättning med varmt vatten.

Många andra sena 1800-talsfasader har detaljer av cement och konststen. Fastigheten Älgen 13 från 1880-talet vid Valhallavägen genomgår för närvarande en fasadrenovering. Här finns balkonger med konsoler av konststen och balusterdockor av cement. Konsolerna tycks vara i god kondition medan dockorna har urlakats så att den ursprungliga släta ytan är helt skrovlig. Vid renoveringen kommer detaljerna inte att åtgärdas utan får vara som de är.

Men som ovan nämnts är det kanske lättare att låta de rikt dekorerade 1800-talsfasaderna i historiserande stilar bibehålla sina slitna delar än att låta betongen i Bredängs centrum vara smutsgrå och sprucken? Möjligen är det så att patinerad nyrenässans upplevs som romantisk medan sliten modernism bara känns trist. 1800-talsfasaderna kan dock ge oss viss vägledning om vad vi har att vänta oss när det gäller betongens åldrande.

Färg på betong

Hur ska man då ställa sig till målning av betong. Vad jag vet så går det bara att måla betong med silikatfärg för ett på lång sikt hållbart resultat. Färgen förenas med betongen och åtgärden är inte reversibel. Man kan således inte återställa en målad betongyta i framtiden om man skulle vilja. Skiftningar i betongytan lär också försvinna då färgen bildar en helt jämn yta.

Silikatfärg är ingen modern produkt men har inte varit så vanlig i Sverige. Däremot lär man i Tyskland ha målat med denna färgtyp redan i slutet av 1800-talet. Silikatfärg är vattenburen och baserad på kaliumsilikat. Silikater är en oorganisk grupp av kemiska föreningar mellan kisel och syre. Färgen har hög fuktgenomsläpplighet men är alkalisk, vilket gör att den fäster även på t. ex. glas. Att betong inte tidigare målats i större omfattning beror på att den inte kräver ett skyddande ytskikt och de flesta betongytor står obehandlade i sin naturliga grå kulör.

Renoveringsplanen för Bredängs centrum med målning av betongytorna med silikatfärg i betonggrå kulör ser jag som ett bra förslag då det kan fungera som ett restaureringsexperiment. Byggnaderna kommer att återfå något av den fräschör de hade då de var nya utan att den ursprungliga färgsättningen förändras. Det ligger annars nära till hands att man väljer en annan kulör än betonggrått vid en kostsam ommålning som syftar till att göra en kritiserad centrumanläggning mer attraktiv.

Betongens hållfasthet

Ytbehandling av betongen är kanske ändå ett mindre problem. Ett större är livslängden och den sammanhållande förmågan. Vid ett seminarium i Göteborg 1998 om miljonprogramsbebyggelsen framkom att de invändiga betongkonstruktionerna har lång livslängd medan de som är utsatta för väder och vind inom en snar framtid kan komma att kräva stora underhållsåtgärder. Främst är det fasader från 1960-talet med betongelement som är ett problem. De stora tunga betongskivorna är fästa med metallbeslag i stommen. Elementen håller, men däremot inte metallen som kan komma att behövas bytas ut. Risken finns annars att elementen lossnar och faller i backen. Ur bevarandesynpunkt finns här en risk att fasaderna helt byts ut mot nya i andra material och utföranden.

Förstärkningen är svagaste punkten

Ett annat betongproblem är inträngande fukt som gör att armeringsjärnen rostar och i sin tur spränger sönder betongen. Så vitt jag vet går det att partiellt byta ut rostangripen armering mot ny. Men detta förutsätter att betongytan bilas upp, vilket förstör den ursprungliga ytans struktur. Ytstrukturen är ofta ett avtryck av gjutformens bräder men kan även ha getts en medveten dekoration i relief, som i Bredäng. Det är svårt att lappa i med ny betong och få samma ytstruktur som den befintliga, dessutom får man fula skarvar och olikheter i kulören.

Forskning pågår

Vilka är förutsättningarna för bevarande av betongkonstruktioner och hur ska vi skydda dem så att skador inte uppstår? Forskning om betong bedrivs bl. a. på Cement- och betonginstitutet vid KTH i Stockholm. Ett samarbetsprojekt mellan dem och RAÄ om vård och underhåll av det sena 1900-talets betongkonstruktioner vore bra inför framtida kulturminnesskydd av dessa.

Skivhusen med vit ädelputs dominerar Bredängs stadsbild. Byggnaderna i centrumanläggningen har däremot fasader av betong, rött tegel och kopparplåt för att markera den som stadsdelens mittpunkt. Fotograf/Illustratör: Johan Rittsél

En av centrumets tre karaktäristiska fritrappor av betong med koppartak över entrén. Fotograf/Illustratör: Johan Rittsél

 

Johan Rittsél

Byggnadsantikvarie vid Stockholms stadsmuseum.

3/1999