fbpx

När staden förtätas, görs det på bekostnad av friytor och livsmiljöer som är så viktiga för barn att bristen på dem kan leda till direkta folkhälsoproblem.

Boverket har tagit fram en vägledning för barns och ungas utemiljöer. I den rekommenderas minst 40 kvm per förskolebarn och 30 kvm per skolbarn. Men restriktionerna är inte bindande, utan kan betraktas som »generella rekommendationer«. För stadsbyggandets privata intressenter är barnperspektivet av förklarliga skäl mindre intressant eftersom barnen själva varken har någon ekonomisk makt eller inflytande. Alltså byggs täta, höga hus och kvartersstäder med minimala fri- och parkytor och skolor utan skolgårdar.

Konsekvensen blir att möjligheterna till vardaglig, fysisk aktivitet begränsas och barn och ungas hälsa, inlärningsförmåga och sociala utveckling försämras.

Boverket konstaterar att Sveriges skolgårdar fortsätter att krympa.

En undersökning från Folkhälsomyndigheten visar att allt för många barn och unga rör på sig för lite i vardagen och enligt WHO har förekomsten av barn med övervikt fördubblats de senaste tre decennierna. Ändå kan Boverket konstatera att Sveriges skolgårdar fortsätter att krympa. I en undersökning som SCB utförde 2017 var den genomsnittliga friytan per barn i Stockholms län 25,6 kvadratmeter. I samma granskning framgår att det i hela landet finns över 480 000 grundskoleelever med en friyta som understiger de 30 kvm som Boverket rekommenderar. Det motsvarar drygt 40 procent av våra skolbarn.

I takt med att skolgårdarna krymper söker sig förskolor och skolor i allt större utsträckning till offentliga miljöer. Den lilla parkmark som anläggs kommer därmed att slitas ner snabbt, vilket i förlängningen ger hårdgjorda ytor och ytterst lite växtlighet. När grönområden byggs bort, minskar också dessa miljöer och resultatet blir fler människor på ännu mindre yta.

Det gröna kulturarvet är en del av Byggnadsvårdsföreningens verksamhet. Inte minst handlar tillgången till grönytor om att inkludera alla åldersgrupper. FOTO: ANNA LOKRANTZ

Innan Plan- och bygglagen (PBL) infördes i Sverige på 80-talet, tillgodosågs barns behov i stadsbyggandet genom att man höll sig till en planeringstradition baserad på riktlinjer utfärdade av bland annat Statens Planverk. Med PBL minskades det statliga inflytandet över kommunernas planering, vilket jämte ökade krav på täthet har lett till att nödvändiga friytor begränsats alltmer. Det är en problematisk utveckling. Flera forskare påpekar också att kommunens formella och konstitutionella makt undermineras av de privata aktörer som har huvudfokus på att göra pengar. Och där står vi nu.

I vårt grannland Norge har barnkonventionen varit lag sedan 2003. Där har barns ställning stärkts både rättsligt och i samhället i stort. Man har kunnat se en tydlig ökning av hänvisningar till barnkonventionen i domar och barnrättsperspektivet har fått ett större utrymme i PBL. Sverige skrev under konventionen för över 20 år sedan. Det innebär i teorin att vi från den punkten lovade att följa dess regler, men i praktiken att FN:s barnrättskommitté år efter år lyft fram brister som visat hur vi misslyckats med just det.

Den 1 januari i år blev Barnkonventionen lag även i Sverige. Byggherrar och stadsplanerare som tidigare gömt sig bakom tomma fraser och »generella rekommendationer« kommer nu att kunna ifrågasättas på en rättslig nivå. Låt oss nu se till att den femtedel av befolkningen som hittills exkluderats från beslutstagande och påverkan i stadsutvecklingen börjar prioriteras. För en mer hållbar stad – och en friskare framtid.

Lovisa Lannerstedt

Debatten publicerades ursprungligen i magasinet Byggnadskultur nr 2, 2020.

Meny