Idag tar vi det för givet men faktum är att det första badrummet bara är ett par generationer gammalt. Hur såg det första ut? Vilka var materialen? Michelle Joannides Barr berättar mer om det svenska badrummets tidigaste historia.

I det högborgerliga samhällsskiktet förekom badrum redan under 1880-talet. Men för de allra flesta var eget badrum inget annat än en dröm. Före 1930-talet var badrummen inte standardiserade i flerbostadshusen. De första standardiserade badrummen byggdes av HSB under slutet av 1920-talet. De badrum som förekom i villor och egnahem var utrustade med fristående badkar, utanpåliggande rörledningar, asfaltgolv som målats och väggar i målad plywood. Toaletterna var högspolande fram till slutet av 1920-talet då den första lågspolande toaletten kom.

Badrummet standardiseras

Under 1930-talet påbörjades det standardiseringsarbete som var nödvändigt för att kunna förse var mans bostad med badrum. För att förverkliga detta mål behövdes tekniska lösningar. HSB spelade en viktig roll som utvecklare av den så kallade AB-lösningen vilken togs fram av deras arkitekt Arvid Bjerke. AB-lösningen innebar att rören i badrummet förenades till en fabriksfärdig enhet genom att samtliga rör anslöts till stamledningen med en enda muffskarv. AB-blocket innebar i praktiken att färre ledningar behövdes i badrummet, vilket minskade vikten på gjutjärn med hälften och således även material och arbetskostnader. Lösningen fick stor betydelse för badrummens standardisering. När rören till badkar, handfat och toalettstol nu var seriekopplade så var det lättare att planera och möblera badrummet; ett mer rationellt sätt som dessutom gjorde rummet rymligare.

Det mesta av badrumsporslinet var importerat under 1930-talet. Vägg och golvbeklädnaden utgjordes av keramiska plattor, men det fanns billigare alternativ i form av plåt som var format för att efterlikna kakelplattor. Ur det importerade sortimentet som såldes i Sverige fanns det många färger att välja mellan på såväl kakel, klinker och porslin. För de påkostade badrummen var urvalet av utförande stort, medan de enklare badrummen fick vitt kakel och vitt porslin med toalettsits i bakelit.

Badrum i alla nybyggda bostäder

I början av 1940-talet tillsatte KF (Koopera tiva Förbundet) en utredning i syfte att bygga badrum i alla nyproducerade bostäder. Utredningen resulterade i skriften Om toaletter och badrum som fungerade som vägledande i kommande badrumsbyggande. Tillsammans med Gustavsberg var utredningen en viktig förutsättning för byggandet av badrum i nyproducerade bostäder.

Under 1940-talet ökade den tekniska kunskapen avseende fukt och hygien och rekommendationer om hur ett badrum borde byggas presenterades noggrant i i den ovannämnda rapporten. Fönsterbänkar av marmor rekommenderades eftersom marmor tillät en fogfri yta. Fogar beskrevs där som badrummets svagaste punkt avseende täthet mot fukt. Marmorbänkar i badrum kom att bli standard i de svenska badrummen framöver.

Nya plastmaterial

I mitten av 1950-talet ökar intresset för badrummet och möbleringen av badrummet börjar. Färgat badrumsporslin gör sin entré även i de enklare badrummen. Det börjar nu också tillverkas i Sverige till ett lägre, mer överkomligt pris än det importerade. Men fortfarande är det färgade dyrare än det vita. Väggarna i flerfamiljshusen var ofta halvkaklade i vitt kakel och fogade i en mörkgrå färg.

Mot slutet av 1950-talet kommer nya plastmaterial för vägg och golvbeklädnad av våtrum ut på marknaden som bland annat plastlaminatplatta från Perstorp. I estetiskt och hygieniskt syfte lanserade vid decenniets slut Gustavsberg de så kallade pelarna som dolde tvättställets rör och vattenlås. Pelarna hade tidigare bara används i exklusiva badrum men blev nu allt vanligare.

Pelare, färg, mosaik och bidé

»Extra tvättställ och bidé« anges som obligatoriska i normsamlingen God bostad från 1964. Bidén blir kortlivad i svensk badrumshistoria. Många visste inte vad den skulle användas till. I artiklar från tiden ges förslag på fotbad, bebisbad, tvätt av kläder och annat, förutom intimtvätten som den är avsedd för. Under 1960-talet samarbetade olika fabrikörer och gav ut förslag på hela inredningar i broschyrform.

Vid den här tiden var utbudet på vägg och golvmaterial stort. Till väggar kunde förutom kakel, linoleum, impregnerat trä, plastlaminat eller vävplast användas. Badrummets golv kunde kläs med klinker, glasmosaik, cementmosaik, svetsad plastmatta och trätrall.

Fokus på det praktiska

Under 1970-talet ställdes ännu högre krav på utrymme och de små badrummen i 1950-talets lägenheter kritiserades. Istället betonades badrum med avskild toalett. Denna plan marknadsfördes bland annat av Gustavsberg som i sina reklambilder uppvisade ett badrum med skärmvägg mellan WC och bad. Bidé var fortfarande en självklar del av bad­rumsutrustningen och fanns i två utföranden, vanlig golvbidé och vägghängd. Det fanns också WC-stolar för väggupphängning.

Vad gället badrummens dimensioner så ökades rummens längd vid 1970-talets slut. När lamellhusen ökade i bredd, förlängdes på samma gång badrummet, som gick från hall ut mot yttervägg.

Oljekrisen i början av 1970-talet medförde kampanjer i energibesparande. I dessa kampanjer framhölls duschen som ett sätt att spara på elen, vilket ledde till att duschkabiner började tillverkas i Sverige. Kranarna har blivit mer praktiska med engrepp och finns även i gul metall.

Väggmaterial förutom keramiska plattor var plastlaminatskivor, elastiska plastmassor, plastpanel, spontad hyvlad träpanel av till exempel furu som behandlades med plastlack eller olja. Plasten förekom inte bara som väggbeklädnad. Experiment med plast ledde under detta decennium till att materialet även användes som ersättningsmaterial för de traditionella materialen porslin och emaljerad plåt. Det förekom till och med hela badrumsenheter med ingjutna enheter i glasfiberarmerad polyester!

Kakel, klinker och mosaik

Priset på kakel och klinker och mosaik varierade beroende på storlek och färg. Man kan säga att ju mindre och mörkare desto dyrare. Vitt var billigast och svart och vinrött dyrast för kakel och klinker. Svenska tillverkare av keramiska plattor var Höganäs, Uppsala-Ekeby och Ifö. Den sistnämnda tillverkade även golvmosaik. Kosta hade en kort period då de tillverkade golvmosaik i glas. När de nya plastmaterialen kom på 1960-talet blev det allt svårare för tillverkarna av keramiska plattor och de flesta lade ner sin produktion. Idag är det bara Höganäs som fortfarande tillverkar keramiska plattor, dock inte längre i Skåne, utan i Italien.

Från badkar till dusch

Idén om att duscha är ingen modern företeelse. I slutet av 1800-talet förekom den så kallade kammarduschen, en möbel som fälldes upp till en dusch. Duschen i sin moderna form förekom på 1940-talet men det skulle dröja ytterligare 30 år innan den började tillverkas i Sverige. Badkar fanns dock i många olika utföranden. Det vanligaste var gjort av gjutjärn och var antingen inkaklat eller fristående. Ju mer påkostat badrum, desto längre badkar. Det fanns två sorters badkar vars syfte var att minska vattenåtgången. Ett koniskt badkar var format efter kroppen och smalare i ena änden. En annan typ var sittbadkaret eller garderobsbadkaret, vilket hade en längd på 1,04–1,13 meter. Detta var utformat med en botten i två nivåer.

Förutom det enklare inmurningskaret fanns mer exklusiva badkar av gjutjärn, mantelbadkar, och badkar i fire clay. Mantelbadkaret liknade inmurningskaret, men med en front av emaljerat gjutjärn. Badkar i fire clay hade front och gavlar av emaljerat gjutjärn och användes främst för medicinskt bruk eller i lyxbostäder. Dessa badkar var mycket tjocka och hade en kylande verkan. Badkar i gjutjärn förekom fortfarande i början av 1970-talet och tillverkades av Ankarsrums bruk.

Duschen fick sitt verkliga genomslag på 1970-talet. I linje med kampanjer om att spara vatten började duschhytter tillverkas av bland andra Olofströms och Gustavsberg. De utformades som duschkar i gjutjärn eller emaljerad plåt, vilka kunde vara inkaklade eller försedda med väggar. Gustavsberg lanserade sin duschkabin 1977 och skapade därmed förutsättning att för duschens kommande ersättande av badkaret i Sverige.

Källor och litteratur i urval

Joannides Barr, Michelle (2013). Badrum i Sverige mellan 1930 och 1980: en undersökning av kulturvårdens glömda rum, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet

Krantz-Jensen, Hildur (1978). Så klär vi väggar och golv i bad-, dusch- och tvättrum. Stockholm: Svensk byggtjänst

Lund, Kristina (2013). Badrummet: från balja till spa. Stockholm: Nordiska museet

Norling, Bengt (2010). Muggar och ställ: en berättelse om Gustavsbergs sanitetsporslinsfabrik. Gustavsberg: Gustavsbergs porslinsmuseum i samarbete med Arena

Stålbom, Göran (2010). Varmt och vädrat: VVS-teknik i äldre byggnader. Stockholm: Sveriges VVS Museum

Michelle Joannides Barr

är bebyggelseantikvarie och student på masterprogrammet i kulturvård

michelle.j.barr@gmail.com

4/13