Ibland kan en detalj plötsligt sätta igång tankeverksamheten. I detta fall var det ändarna på de 50 cm breda och 6 cm tjocka plankorna som utgör golv i ett härbre från 1600-talet. Sture Samuelsson funderar kring frågor som: hur kunde man på den tiden hantera och transportera de enorma stockarna, hur delades dessa upp till plankor och varför byggdes ett härbre på detta sätt?

På vår tomt på Sollerön i Dalarna står ett härbre i vilket det går att läsa att det byggdes 1630. Det är helt i ursprungligt skick så när som på yttertaket som har betongpannor. Det har tidigare legat ett trätak, ett vedtak. På ett undertak av kluvna stockar eller brädor låg ett tätande skikt med näver som hölls på plats av ett lager kluvna stockar med plana sidan nedåt.

Ett tak med betongpannor är inte lika vackert som ett trätak men det har skyddat härbret.
Det är i övrigt ännu är helt i ursprungligt skick, liksom inredningen som består av ett antal sädesbingar, gamla verktyg, trätråg mm.

Självständiga bönder

Med största sannolikhet var trämaterialet till härbret från den egna skogen. Hemmansägare på Sollerön hade skog på fastlandet, framför allt i det bergiga Gesunda. I Dalarna genomfördes aldrig de skiften som tillämpades i övriga Sverige. Bönderna i Dalarna är kända för sin självständighet och de rättar sig helst inte efter direktiv uppifrån. Skogen var därför tills nyligen uppdelad i smala remsor med olika ägare, vilket försvårade både fällning och transporter av träd.

Vridna träd av hög ålder

I härbrets undre delar finns kraftiga stockar som är starkt växtvridna. Det är stockar från tallar som stått i skogen mycket länge och sannolikt är de kvar från urskogen.

Alla träd vrider sig och denna starka växtvridenhet tyd er på att de är mycket gamla.

Sådana träd kan ha en stor kärna vilket gör träet mycket beständigt mot biologiska angrepp.

En inte bekräftad teori är att träd med starkt vridna fibrer stått fritt och att de under mycket lång tid utsatts för solens förflyttning över himlavalvet. Mot detta talar att det finns träd med vridning åt motsatt håll. Säkert är dock att det har varit mycket gamla träd. Den äldsta fura som fällts i Sverige var 757 år gammal så det är inte osannolikt att träden, som utgjort material till detta härbre, kan vara 250 år. Tanken hissnar, träden kan ha börjat växa redan på 1300-talet.

Fällning och transport

En stock ur vilken man kan ta en planka med bredden 50 cm, har en diameter av minst 50 cm. En torr sådan väger ca 120 kg per meter.

Förmodligen var byggsättet i det närmaste standardiserat och härbrena byggdes vid den tiden efter en beprövad plan. De träd som behövdes fälldes och stockarna kunde apteras, d v s längdanpassades till slutbehovet redan i skogen. De längsta golvplankorna är de som under dörren dragits ut för att bilda ett trappsteg. De är 3,75 m långa. En stock med den längden väger över 400 kg och det måste ha varit ett omfattande företag att transportera den från skogen till byggplatsen.

Träden fälldes vanligen under vintern och stockarna släpades i snön på enkla slädar dragna av hästar. Över sjön från fastlandet till ön Sollerön kunde de transporteras på isen då den bar. Om de hade fällts på sommaren skulle flottning över sjön varit en möjlighet. Att ta så tunga stockar på båt skulle varit svårt.

Den viktiga yxan

Yxa var det viktigaste verktyget för snickare och användes med stor skicklighet för att forma härbrets olika delar. Det vanliga sättet att dela upp en stock till plankor var att klyva den med hjälp av kilar och därefter skräda ytan med yxa. Normalt kunde fyra plankor med lämplig tjocklek på detta sätt tas ut ur stocken. Genom att de blev uttagna nära märgen på fick de i princip stående årsringar och förblev därför i huvudsak plan även vid årstida förändringar av virkets fuktkvot. Golvplankorna har en slät yta och har antagligen efteråt hyvlats vilket utförts med en lång trähyvel, en rubank.

De delar som blev kvar av stockarna kunde användas i grundkonstruktionens övre del på det sätt som gjorts i härbret. Där syns att de är mycket växtvridna och man frågar sig om det kan var möjligt att klyva dessa så att de får en plan yta. Enligt timmerhusbyggaren Knuts Hans Hansson från Rättvik går det bra att klyva fram plana ytor ur stockar även om de är växtvridna.

Spräckning eller sågning?

Är det möjligt att stockarna hade sågats upp? Ramsågning tillämpades i Sverige redan på 1400-talet och det sägs att det åtminstone på 1700-talet fanns små sådana sågverk i Dalarna. Ett fanns någon mil söder om Gesunda och ett annat i Ryssa, som tillhör Solleröns socken men troligen fanns det inte sågverk där vid den tiden. Det skulle varit möjligt att driva sågverk med vandring med hästar som dragdjur, en metod som tidigt använts på annat håll. Den tycks dock inte ha varit tillgänglig på Sollerön vid denna tid.

Att såga för hand vore en möjlighet. En teknik som har sina rötter i antiken skulle kunnat ha tillämpats. Hela stocken eller endast en ända av den lades på en ställning som var hög nog att en man skulle kunna stå rak under. Med en man också ovanpå ställningen kunde sågningen utfördes med en stocksåg med handtag i båda ändarna. På 1600-talet var visserligen sågbladen utförda i stål men kvaliteten var inte densamma som hos modernt stål. Mycket talar för att det var spräckningsmetoden som användes för att dela stockarna.

Skydd från fukt och skadedjur

De stockar som i grunden är närmast marken, är upplagda på stenar för att vara skyddade mot markfukt. Från dem har byggts korta pelare som har två funktioner. Dels skall de separera härbret från marken för att skydda det från fukt, dels skall skadedjur hindras från att komma in i härbret. De halverade stockarna som läggs på pelarna har den plana sidan nedåt vilket försvårar för råttor att ta sig upp i härbret.

Timringen av väggarna sker på sedvanligt sätt. Stockar med så lika dimensioner som möjligt har valts ut, barkats och jämnats av i ytorna. De har fått torka under relativt lång tid. Knutarna är så kallade rännknutar.

Den gamla bastanta dörren, med sina ursprungliga gångjärn och lås av järn, är inramad av kraftiga vertikala träplankor. Stockarna för väggarna är som längst 4.25 m och väger torra ca 110 kg styck. De långa golvplankorna väger ca 80 kg. Några starka män gick det åt för att få bitarna på plats.

Det är intressant att se att gamla härbren i trakten har liknande detaljutformning. De snickare som byggde var mycket skickliga.

Ett bevis på träets beständighet

Detta härbre är resultatet av ett fantastiskt hantverk och har bevarats till eftervärlden tack vare att senare tiders ägare haft intresse och förstånd nog att ändra så lite som möjligt och att de aktsamt underhållit takets funktion.

Byggnaden har varit helt obehandlad vilket visar att trä klarar sig fint, eller kanske ännu bättre, utan färg. På den gavel som varit mest utsatt för solljusets UV-strålning är stockarna nedbrutna på ytan men inte mer än att de kommer att fylla sin funktion under många år framöver. De delar av härbret som varit skyddade med tak har en sammetslen yta.

En stor del av de fina härbren som finns kring Siljan har byggts om till sommarstugor. De har försetts med fönster, byggts ut med verandor och på annat sätt förändrats för att få en annan funktion än den ursprungliga. Tack vare entusiaster som Karl Lärka, som bodde granne, och spelmannen Axel Myrman som ägde vårt härbre, har det blivit skyddat så att det kan visas för många framtida generationer. Med rätt skötsel bör de kunna klara av ytterligare flera sekler.

 

Sture Samuelsson, professor emeritus i Konstruktionslärapå KTH Arkitektur, sture.samuelsson@gmail.com

Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Byggnadskultur nr 4, 2019.

---

Tidsperspektiv

Ett härbre är ett litet för rådshus som finns framför allt i de norra delarna av landet. Runt Siljan finns flera byggnader av denna typ, och många av dem är numera ombyggda till sommar­ stugor.

Härbret som beskrivs i den här artikeln är nästan 400 år gammalt, och har kvar stora delar av sitt ursprungliga utförande. Tack vare tidigare och nuvarande ägare kommer det att kunna finnas kvar under långa tider än.