Att restaurera modernismen med dess nya material och konstruktioner är en utmaning för byggnadsvården. Det gäller att ge 1950-, 60- och 70-talen en framtid i vår byggnadshistoria.

Inom byggnadsvården har vi lärt oss att åldrandet i sig, patinan, är något att uppskatta och värna om. Men hur förhåller man sig till byggnadsverk som är tänkta att vara evigt unga och radikala, arkitektur som inte skulle bli gammal? Det är en fråga, som blivit allt oftare ställd.

En internationell organisation, Docomomo, har bildats för att den moderna arkitekturens pionjärverk inte skall förfalla och försvinna, åtminstone inte utan att bli dokumenterade. Som svar på den ställda frågan, har man ibland understrukit att det är den arkitektoniska fräschören, det radikala budskapet, som skall stå i centrum, inte nödvändigtvis autenticiteten i detaljerna.

Vid Konsthögskolans avdelning för restaureringskonst har vi under det gångna läsåret sökt komma närmare ett svar på frågan, genom att utgå från den metod som skolan utvecklat under ett antal år vid studier av gamla byggnader. Den går ut på att låta objekten förutsättningslöst vara föremål för noggrann kartläggning: deras teknik, funktion, arkitektoniska uttryck och hur de har förändrats.

Att mäta upp t. ex. Skattehuset i Stockholm, som var en av våra undersökta byggnader, är naturligtvis ofruktbart. Men att genom punktvisa uppmätningar notera avvikelser från nybyggnadsritningarna och urskilja förändringar visade sig ge resultat. Det framstod snart hur omedvetet ständiga reparationer och ombyggnader har genomförts. Modernismens rumsuppfattning har inte sällan spelats bort till förmån för oreflekterad trivialitet.

Nyckeln till upplevelsen av den ursprungliga byggnaden fann vi, som när det gäller äldre hus, i de autentiska materialen. Det går inte att återskapa en ursprunglig intention eller ursprungliga kvaliteter utan trovärdighet i detaljspråket, i det fysiskt påtagliga; man kan inte byta ut ett ytskikt mot något ungefär likadant. Just genom att 1930-talsmodernismen och 1950- och 60-talens arkitektur i många avseenden står vårt eget byggande mycket nära, är det angeläget att urskilja den minsta nyansen i olikheterna. Att till exempel kartlägga de olika lagren av plastmattor i Skattehuset var ett detektivarbete, som till slut påvisade den arkitektoniska helhetskänsla som präglade projektet från början. Sällan går det att idag beställa de material som man använde på 1950-60-talen. Förändringarna under efterkrigstiden har gått så fort, att ett mönster som under 1800-talet kunde leva i mer än tjugo år, idag inte har längre livstid än några få år.

För trettio år sedan inleddes ett stort arbete med att återuppta förindustrialismens tekniker och material – det kunde vara kalkputs och gamla färgpigment, timmertekniker, handtryckta tapeter etc. Det lyckades, och det fungerar ganska bra idag. Vad vi står inför just nu är att låta samma omsorg gälla 1900-talets moderna byggnadskonst och fokusera intresset på material och former som kan tyckas vara triviala – stål och glas och en mångfald skivmaterial i plast och andra syntetmaterial – men som är avgörande för upplevelsen av arkitekturen.

Denna problematik ställs på sin spets av Alvar Aaltos bibliotek i Viborg. Detta märkliga funktionalistiska byggnadsverk kan inte sägas vara förfallet och i behov av upprustning; nedbrytningen har gått så långt att alla ytmaterial är borta. Möjligen är ett enda fönster autentiskt. Den armerade betongstommen är så förstörd att den faller sönder. Där finns inget att rusta upp, det gäller i så fall att bygga nytt. Man kan säga, att det som ännu är kvar av Alvar Aalto är rummet och rymden, alltså luftrummet, och det är mycket svårt att konservera.

Vad man än gör med detta byggnadsverk blir det något annat än 1930-talets, något vittnesbörd om den tidens möjligheter och begränsningar blir det aldrig. Problemen är dessutom särskilt stora, när man som här rör sig på de yppersta arkitekturmonumentens nivå.

Att bygga upp Katarina kyrka i Stockholm efter branden gick ganska bra, och det var för att de ursprungliga materialen var så stabila och enkla. Ju mera abstrakt och sofistikerat ett byggnadsverk är, desto svårare och meningslösare är det att rekonstruera det. Då hjälper det inte ens med ursprungliga material och tekniker.

Vi får nog konstatera att mycket av modernismens arkitektur måste vara dagsländor. Men en hel del av dessa byggnader har kvaliteter som motiverar en lika omsorgsfullt restaureringsarbete som någonsin Skokloster. Och då bör samma villkor för arbetet gälla. Vad vi närmast bör göra, förutom att respektera modernismens »falska« byggnadsmaterial, är att hindra att onödiga och okunniga förändringar sker med dessa byggnader.

Detta är väl också erfarenheterna från sommarens stora utställning i Helsingborg, h99: Det som var ett återuppförande av h55 var inte märkbart. Denna nya »1950-talsarkitektur« smälte obemärkt in i sekelslutets designvärld. I påtaglig kontrast stod däremot den autentiska restaurangbyggnaden på Parapeten, med dess lite högtidliga rörelsemönster. Till och med smörgåsbordet, slottssteken och den kulinariska färglösheten i övrigt var 1950-tal.

Fredric Bedoire

Professor i arkitekturhistoria vid Konsthögskolan i Stockholm

3/1999

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.