Att restaurera modernismen med dess nya material och konstruktioner är en utmaning för byggnadsvården. Det gäller att ge 1950-, 60- och 70-talen en framtid i vår byggnadshistoria.

Inom byggnadsvården har vi lärt oss att åldrandet i sig, patinan, är något att uppskatta och värna om. Men hur förhåller man sig till byggnadsverk som är tänkta att vara evigt unga och radikala, arkitektur som inte skulle bli gammal? Det är en fråga, som blivit allt oftare ställd.

En internationell organisation, Docomomo, har bildats för att den moderna arkitekturens pionjärverk inte skall förfalla och försvinna, åtminstone inte utan att bli dokumenterade. Som svar på den ställda frågan, har man ibland understrukit att det är den arkitektoniska fräschören, det radikala budskapet, som skall stå i centrum, inte nödvändigtvis autenticiteten i detaljerna.

Vid Konsthögskolans avdelning för restaureringskonst har vi under det gångna läsåret sökt komma närmare ett svar på frågan, genom att utgå från den metod som skolan utvecklat under ett antal år vid studier av