Vad ska man ta fasta på när en gammal byggnad restaureras? Ska den återställas till ursprungligt skick eller visa tidens spår? Svaret på frågorna har växlat genom tiderna och beror på vilken historia man egentligen vill berätta. Arkitekt och professor Jan Lisinski skriver här om hur restaureringsideologin förändrats.

0rdet restaurera kommer från latinets restau’ro och betyder återställa, återuppbygga, förnya. Redan denna förklaring rymmer i sig en spännvidd. Läser vi sedan hur ordet restaurering har definierats i byggnadssammanhang finner vi inte oväntat att betydelsen dessutom varierat, beroende både på var vi befinner oss och i vilken tid vi befinner oss. Det handlar helt enkelt om olika sätt att förhålla sig till och berätta vår historia.

Att tolka historien

1882 lägger överintendentsämbetet fram ett förslag på yttre restaurering av Kalmar slott. Ritningarna är signerade av överintendenten Helgo Zettervall som också är den som anger principerna för hela restaureringen. Uppdraget att ta fram arbets- och konstruktionsritningar ger Zettervall till arkitekten Carl Möller. Kalmar slott har då en flerhundraårig period av bristande underhåll och förfall bakom sig. Vasaborgen hade dock en stolt tillkomsthistoria och rymde många högt stående interiörer från denna tidiga glansperiod. Vid mitten av 1800-talet diskuterades att flytta dessa till Gripsholm, men i stället beslöt man att restaurera Kalmar slott.

För att iståndsätta slottets yttre måste Zettervall, liksom alla restaureringsarkitekter, tolka historien. Han gör det då utifrån sin samtids värdering av vilken historia det är som skall tolkas. För Zettervalls generation var det viktigt att återställa slottet som en symbol för Vasatidens stolta byggnadsperiod. Det handlade i mindre utsträckning om hur just Kalmarslott tett sig och mer om hur den ideala Vasaborgen borde tett sig. Som Zettervall själv uttryckte det några år senare när han år 1887 som Överintendent skrev Allmänna anvisningar rörande kyrkobyggandet vilket även kan gälla för Kalmar slott:

… utan bör med ordet restaurera menas att återställa en förfallen och defekt byggnad i komplett skick, till en helhet, sådan den måhända aldrig på en gång har ägt, men som den vid någon viss tidpunkt har kunnat och bort äga, om den blivit fullföljd i sin egen stil.

Kalmar slotts tornhuvar och gavlar, som vi idag ser dem« är således Zettervalls tolkning av hur den ideala vasaborgen borde ha sett ut och inte ett försök att visa hur Kalmar slott i själva verket såg ut. Efter den långa förfallsperioden var det senare troligen helt omöjligt. Då hade man fått stanna vid den tillfälligt hoplappade anläggning som fanns, vilket var en omöjlighet när det var en stolt kungaborg som var målet.

Att återerövra historien

Under andra världskriget bombade tyskarna staden Gdansk (på tyska Danzig) i norra Polen sönder och samman. Sammaledes skedde i Warszawa. Systematiskt förstördes inte bara enskilda monument utan hela historiska stadskärnor. Syftet var att utplåna det nationella kulturarvet och därmed krossa nationalkänslan. Det handlade om att beröva ett helt folk dess egen historia.

Med stora uppoffringar började det svårt krigsdrabbade Polen bara några år efter krigsslutet att åter bygga upp de historiska centra som många trodde för evigt vara förlorade. Gigantiska rekonstruktionsarbeten ägde rum i såväl Warszawa som Gdansk, och under 1950-talet stod de historiska stadskärnorna återskapade och färdiga. Den nationella kulturen gick inte att krossa.

Så betydelsefull är vår byggda historia. Den utgör den fysiska ramen kring såväl dåtid som nutid och framtid. Byggnadsarvet synliggör vår historia. Att i det perspektivet börja diskutera att detaljer i vissa hus i Warszawa eller Gdansk inte stämmer med hur de såg ut tidigare, eller att de inte är uppförda med samma byggnadsteknik, eller att en del 1800-talshus inte ansågs tillräckligt intressanta utan ersattes med ”äldre” byggnader, det känns nästan ointressant. Här handlade det om att återerövra sin historia, och det lyckades. Den gamla staden – Stare Miasto – i Warszawa, finns nu också på UNESCO:s världsarvslista.

Att levandegöra historien

Warwick Castle sydost om Birmingham är en av de många medeltida borganläggningar som finns bevarade i England. Dess historia sträcker sig tillbaka till 1000-talet men huvuddelen av den yttre anläggningen, sådan man möter den idag, stod färdig vid mitten av 1500-talet. En allvarlig brand år 1871 ödelade emellertid större delen av de privata bostadsdelarna, som därför kom att omgestaltas helt.

I dessa sena 1800-talsinteriörer har Madame Tussaud iscensatt ”A Royal Weekend Party 1898”. Under den sommaren anordnade greven och grevinnan på Warwick många fester. Vid en av dem var den mest betydelsefulla gästen prinsen av Wales, som senare kom att bli kung Edward VII. Det är just detta weekend party man strävat att levandegöra.

Genom ett mycket seriöst arkivarbete och sammanställning av fotografier från den aktuella festen« har interiörerna återskapats in i minsta detalj. Detta gäller inte bara fast och lös inredning utan även de då närvarande personerna och deras klädedräkter. Böckerna som fanns då står åter på rätt plats i bokhyllan. Moderna strömbrytare har ersatts med de ursprungliga från 1890-talets början, då slottet försågs med ett tidigt 110 V elsystem.

Runt om i världen finns det exempel på hur man sökt att levandegöra historiska miljöer, i en strävan att få besökarna att känna sig delaktiga i en äldre period. Balansgången är svår, många gånger slår det över till att bli ytligt och banalt. Men på Warwick Casde har man lyckats.

Att begripliggöra historien

Vid sekelskiftet börjar engelsmannen Arthur Evans att gräva ut Knossos på Kreta. I huvudsak var det de yngre och mer praktfulla palatsen från den minoiska kulturen som grävdes fram. De gamla palatsen rasade samman i vad man tror var en stor jordbävning omkring 1700 f.Kr. och efter denna uppfördes ännu mer praktfulla och medvetet gestaltade palatsanläggningar, som uttryck för en rik och blomstrande kultur.

Ur de framgrävda raserade resterna kunde arkeologerna både samla kunskap och göra kvalificerade gissningar om en svunnen tidsepok. För experterna började en ny och rik kunskap teckna sig. Men för att begripliggöra denna kunskap för en bredare publik valde man också att göra rekonstruktioner. I betong byggdes delar av palatsen upp« så som de förmodades ha sett ut. Delar av återskapade interiörer bemålades utifrån de motiv som man fann rester av i mosaikläggning. Originalmosaiken finns på arkeologiska museet i Heraklion. Men betong och målade ytor åldras annorlunda än murverk i sten och figurmotiv i mosaik. Idag verkar det största restaureringsbehovet på Knossos vara att ta hand om den åldrade betongen.

Samtidigt som Evans håller på med sina utgrävningar vid Knossos börjar italienarna Federico Halberr och Luigi Pernier att gräva ut Festos (Phaistos) på Kreta – även detta ett monument från den ininolska kulturen. Men här handlade det om att frilägga de äkta rester man verkligen fann, inte att göra nykonstruktioner i betong. Visst kunde en fallen mur åter resas, men i så fall bara med de gamla stenar som fallit omkull.

Ett besök på Festos, med dess fantastiska läge i landskapet« är en suggestiv upplevelse. Här störs inte ögat av åldrade betongrekonstruktioner. A andra sidan står besökaren mer tafatt inför de fragment som här blottlagts. Med hjälp av egen fantasi och guidebokens information får man försöka skapa sig en bild av det som varit. Huruvida den är sann eller falsk är svårt att veta, men historiens vingslag känns likafullt mycket påtagliga.

Vad kan vi lära?

Vad är sant och vad är falskt? Restaureringshistorien lär oss att positionerna ständigt förflyttas. Det som var accepterat igår är förbjudet idag. Kanske är det så att det är lättare att ta till sig det icke rekonstruerade Festos, när man redan besökt betongrekonstruktionerna på Knossos.

Det är mångfalden i förhållningssätten till restaurering som hjälper oss att få en nyanserad bild av historien.

Tänk om alla restaureringar var uniforma, utförda efter en och samma mall, utgående från att endast en enda historieuppfattning var den korrekta. Hur mycket av historiens mångfald skulle vi då inte gå miste om?

Jan Lisinski

Professor i restaureringskonst vid Konsthögskolans arkitekturskola och verksam i ARKSAM arkitektkontor.

1/1997