Att bygga nytt och tillföra nya funktioner i kulturhistoriskt värdefulla miljöer är en mycket grannlaga uppgift. Den aktualiseras när vi skall göra vårt kulturarv tillgängligt för den intresserade allmänheten. Ofta handlar det om avvägningen mellan det nya och det befintliga, mellan de historiska värden som skall vårdas för framtiden och de moderna funktioner som besökare/turister behöver. Hur kan det nya inordnas i den befintliga historiska helheten utan att otydliggöra densamma?

Att respektera det befintliga – om tilläggets problematik

Historieintresset är åter på frammarsch. Besökarantalet ökar och därmed kulturturismens behov av information och service. Ordnade parkeringsplatser, toaletter, besökscentra och museer har redan byggts vid flera av våra allra mest betydelsefulla kulturhistoriska lämningar. Så har skett vid hällristningarna i Tanum, vid Uppsala högar, på Birka och vid Glimmingehus för att bara nämna några.

Nu är det dags att lösa motsvarande behov vid ytterligare ett av våra känsliga nationalmonument: Ornässtugan i Dalarna.
För att få en allsidig belysning och en kvalificerad lösning på nybyggnadsbehovet vid Ornässtugan anordnade Statens fastighetsverk (SFV) och Borlänge kommun år 1998 en inbjuden arkitekttävling. I juryn fanns representanter för de bägge arrangörerna samt undertecknad, utsedd av Svenska Arkitekters riksförbund (SAR). Dessutom biträddes juryn av en särskilt sakkunnig i kulturmiljöfrågor från Riksantikvarieämbetet (RAÄ).
I juryns utlåtande den 6 maj 1968, formulerades följande slutsats, efter en studie av de olika förslagen:

»Att nybyggnaden bör utgöra entré till det historiska området och inte själv inordna sig i och söka efterlika en sedan länge försvunnen bebyggelsestruktur. Nybyggnaden bör istället genom sin placering framhäva loftet och med minsta möjliga åthävor i övrigt avgränsa monumentet och dess omgivning från parkeringen.«

Tävlingsjuryn utsåg enhälligt förslaget »Filippa« till vinnare och framhöll bland annat att det är »en stram byggnad i god, svensk träbyggnadstradition som utgår från platsens förutsättningar«. Byggnadens yta är knappt 100 m2. Arkitekter bakom förslaget är Jacob Hidemark och Martin Stintzing, vilka fick i uppdrag av kommunen att projektera en nybyggnad i enlighet med förslaget. Efter avslutad projektering ansökte SFV hos RAÄ om tillstånd för uppförande av byggnaden enligt lagen om kulturminnen, vilket beviljades av RAÄ.

Den 17 mars 1999 beviljades bygglov av byggnadsnämnden i Borlänge kommun. Grannarna på Ornäs överklagade bygglovet till länsstyrelsen och den 21 december 1999 upphävde länsstyrelsen bygglovet. Då överklagade byggnadsnämnden i sin tur till länsrätten, vilken efter syn på platsen förkunnade dom den 22 juni 2000 som innebar att bygglov kunde beviljas.

Det anmärkningsvärda i denna segdragna historia är enligt min mening länsstyrelsens och dess länsantikvaries agerande. Det är med stor förvåning jag tar del av länsstyrelsens motivering till sitt beslut. Där nämns att Dalarnas museum i sitt yttrande till raä skrivit att

»för att stärka Ornäs karaktär av ståtlig bergfrälseegendom hade det varit önskvärt att ta tillbaka något av den struktur som en gång karakteriserat egendomen. Detta skulle t. ex. kunna ske genom att nybyggnader, som den nu aktuella placerades och orienterades i enlighet med de mönster som tidigare gällt för gården och utformades mer traditionellt, så som ekonomibyggnader tidigare sett ut.«

Så vitt jag kan bedöma är det utifrån en likartad uppfattning som länsstyrelsen anser att

»den kulturhistoriska helhetsupplevelsen av Ornässtugan och dess omgivning påverkas negativt och förståelsen för Ornässtugan som en del i en större gårdsanläggning (frälsegård) försvåras av den nya byggnadens moderna och från traditionen avvikande formspråk. Länsstyrelsen anser därför att en ny kiosk/personalbyggnad med tillhörande plank och avfallsstation bättre bör anpassas till den kulturhistoriska miljön i området.«

Redan i RAÄ:s beslut om tillstånd framgick att man var medveten om att länsstyrelsen i Dalarna och länsmuseet var kritiska till förslaget. Ämbetet skrev att

»—RAÄ finner att SFV genom att arrangera en arkitekttävling på ett ambitiöst sätt försökt lösa nybyggnadsfrågan och velat belysa platsens förutsättningar ur alla aspekter. SFV har därvid valt ett förslag med modernt formspråk men ändå underordnande sig helhetsmiljön. RAÄ delar SFV:s grundsyn och anser att den planerade nybyggnaden med sin diskreta framtoning lämpar sig väl för sitt ändamål. RAÄ anser att egendomens allmänna kulturhistoriska dignitet gör att nytillskott måste underordna sig helheten men också klart kunna skiljas från de värden som skall framhävas. Till skillnad från länsstyrelsen och länsmuseet bedömer raä att en nybyggnad vid Ornäs med traditionellt formspråk i ett äldre bebyggelseläge inte på ett tillräckligt klart sätt skulle signalera sin funktion och en rekonstruktion av en försvunnen byggnad låter sig svårligen försvaras av kulturhistoriska skäl. …«

Här står således RAÄ och tävlingsjuryn för en likartad hållning, medan länsstyrelsen och länsmuseet har en motsatt och som jag tycker helt felaktig. Min bestämda uppfattning när det gäller Ornässtugan är att dess autenticitet som monument måste respekteras. Denna respekt kräver att uppfattningen om vad som är det kulturhistoriskt värdefulla inte otydliggörs. Såväl länsstyrelsens som museets hållning innebär enligt mitt synsätt ett sådant otydliggörande. Besökaren riskerar att blanda ihop det äkta historiska monumentet med nya historiserande tillägg. Detta innebär på intet sätt att fältet är fritt att göra vilka självständiga tillägg som helst, vilket juryn också betonade i den ovan återgivna bedömningen.

Läget idag är att länsrättens beslut överklagats till kammarrätten av några av grannarna. Kammarrätten har beviljat prövningstillstånd och syn på platsen har ägt rum. Något beslut i ärendet föreligger i skrivande stund inte.

Länsstyrelsen och länsmuseet redovisar en oklar analys där hänsyn blandas samman med traditionalism. Måtte vi slippa den ängsliga anpassningens osjälvständiga arkitektur. Våra kulturhistoriskt värdefulla arkitekturmonument förtjänar ett mer kvalificerat umgänge.

Jan Lisinski

Arkitekt SAR och professor i Restaureringskonst.

1/2001